05 mar

Tills vi möts igen.

5_6

5_7

5_3

5_4

5_5

5_2

Livet. Så underbart, märkligt och svårt. Jag älskar det oftast, men ogillar det ibland. Efter att ha varit med på Fars minneshögtid och samlingen efteråt förstår jag det mer än någonsin. Att se saker för vad de är, det var Far bra på. Han ångrade en del saker på sin dödsbädd. Bland annat bad han om ursäkt till mamma för att han inte hade varit hemma tillräckligt med henne och oss barn och att han hade hjälpt en del ”fel” personer. Jag kan konstatera att han har hjälpt många fler ”rätt” personer och är så glad över att jag fick bli hans dotter. Livet fortsätter. När jag ser den yngre generationens livsglädje och känner deras förundran känner jag hopp. Nu gäller det att göra något bra av det.

5_1

18 feb

17 februari 2017, själaringning.

Själaringning är en gammal tradition som innebär att man ringer i kyrkklockorna i samband med dödsfall. Förr i tiden ringde man samma dag som dödsfallet inträffat, men numera brukar det dröja någon eller några dagar. Vid själaringning brukar kyrkan stå öppen för den som vill komma in och sitta ned en stund eller tända ett ljus.

18_1

18_2

18_3

18_4

18_5

18_6

18_7

18_8

14 feb

Vi tänder ett ljus…

13_5

I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.

Men ibland allt du är för mig
finns något svårt att bära,
min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.

Siv Andersson

12 feb

Jag älskar dig.

Far…

Nu finns du inte längre bland oss här på jorden. Eller jo, det gör du ju. Jag och mina syskon består till 50% av dig. Det blir 3,5 Far. Dina 19 barnbarn består var och en av 25% Far, så där blir det nästan fem till. Tillsammans blir det ungefär åtta Far som går omkring här i lite olika skepnader.

Du var så stolt över oss alla och så tacksam över det som livet bjudit på. Så viktigt det var för dig att ge tillbaka, att bidra till det goda i samhället, att aldrig vara lat! Du arbetade så hårt, så hårt. Det var aldrig några stora åthävor. Du gjorde en insats där du såg att den behövdes. Du gav nog ett barskt intryck första gången du träffade någon, men den som lärde känna dig fick se ditt stora hjärta, din kärlek, din omsorg om andra människor och din medkänsla. Efter att ha levt ett långt, friskt och starkt liv tog först den ena, sedan den andra, den tredje och den sjuttioelfte sjukdomen över din kropp. Trots dina utmaningar fortsatte du att ge av dig själv och vi kommer aldrig att kunna tacka nog många gånger för allt du gjorde för oss.

12_1

Min kära extrasyster älskade ett foto jag hade tagit på Far i traktorn på åkern och målade med det som förlaga denna fantastiska akvarell för några dagar sedan. Den har verkligen fångat det som han älskade här i Bredavik. Så underbart det blir om man då tänker att hans sista ord här på jorden blev ”Nu kör vi!”

Far, du fattas mig, men jag lovar att fortsätta göra mitt bästa. Vi bär dig med oss, nu och alltid. Och du vet att jag alltid kör försiktigt…

10 feb

Tack kära du.

Jag vet att den här bloggen kanske inte är riktigt vad den har varit, men allt har sin tid. Tack till dig som gör mitt liv lite lättare, som lyfter mig, som ger mig kraft, som skänker en tanke, som bara finns och… Tack till min kära tyska syster, till Dig/Er som skickade blommorna som kom idag, till himlens höjd och till min lyckliga stjärna.

I alla tårar finns glädje och lycka. Som Far sa idag: ”Inte visste jag att det kunde vara så roligt att dö!” Alltså, utan humor kan vissa saker bli rent outhärdliga.

10_2

10_3

10_4

08 feb

Dagsläget.

Jag använder inte Facebook särskilt mycket nu för tiden, men i natt skrev jag lite för att uppdatera föräldrarnas och våra vänner och släktingar om läget just nu. Tänkte att det kanske är på sin plats att lägga ut det här också. Jag har inte riktigt tid eller ork att kontakta någon personligen.

Det var en gång en flicka som trodde att världen var ett paradis. En dag råkade hon ut för något som gjorde mycket ont. Hon trodde att det var det värsta som kunde hända. Det var det inte.

När flickan blev äldre tyckte hon att hon var tjock och tänkte att det värsta som kunde hända var att hon skulle bli ännu tjockare. Hon blev tjockare och det visade sig att hon fortfarande var samma person som innan och hon kom så småningom till insikt om att världen antagligen skulle kunna bli ett paradis på riktigt om all tid som ödslas på viktfrågor skulle ägnas åt något viktigt istället.

Som småbarnsmor ägnade sig flickan åt att bry sig om vad andra tyckte och tänkte. Mest om henne, hennes familj och hur man bäst tar hand om sina barn. Hon tänkte att det värsta som kunde hända var att någon skulle komma hem till henne då hemmet var upp- och nervänt eller att någon skulle tycka att hennes barn var ohyfsade. Det visade sig att sådant händer ganska ofta och att det inte var det värsta som kunde hända.

Flickan hade lyckligtvis en make som fullständigt struntade i vad andra tyckte och tänkte om honom och denna struntan smittade så småningom av sig lite grand. Därmed lyckades flickan stå stadigt på jorden då andra ifrågasatte hennes val och hon kunde många år senare klappa sig själv på axeln över hur hon hanterade sådana som tycker och tänker om andras liv och leverne. Flickan upptäckte att av någon outgrundlig anledning finns det väldigt många sådana och det kan vara förödande att lyssna på dem istället för på den stilla röst som hela tiden jobbar hårt med att guida just henne rätt genom livet. Skulle inte det vara det värsta som skulle kunna hända?

Den här flickan fortsatte att leva och fundera över vad som skulle vara det värsta som kunde hända. En dag blev hon jättevuxen, så vuxen att till och med några av de barn hon hade fött hade flyttat hemifrån för att vuxenlivet hunnit ifatt dem. Hon saknade dem varje dag och grät till och med en skvätt då och då, men hon insåg snart att detta absolut inte var det värsta som kunde hända. Det var tvärtom något fint och bra och hon kunde börja glädjas åt att de var duktiga och klarade sig bra i världen.

En natt satt flickan vid datorn och hörde vinterstormen tjuta utanför. Hon hade just varit på akuten med en förälder för tredje gången på en vecka och hon kände sig lite trött och mycket ledsen. På sjukhuset satt en av flickans systrar med deras Far och nere i sin säng låg flickans mamma och kved av smärta i sömnen. Båda hennes föräldrar var mycket sjuka, så sjuka att flickan insåg att de snart inte längre skulle uppfylla den här jorden med sin kärlek, sin visdom, sin kunskap, sina goda råd, sin driftighet, sin tro eller sina erfarenheter… Nog måste detta vara det värsta som skulle kunna hända?! Som av ett mirakel fick hon känna frid för en stund och hon kände istället tacksamhet för att just hon fick den stora glädjen att få komma till sina föräldrar och sina syskon och det fanns inte längre några värsta i hela universum, bara kärlek och tacksamhet. Tänk ändå, så märkligt livet är.

26 jan

Om känslor.

Vi har en vän som är psykiater. Han har mest jobbat i Sverige, men också några år utomlands. Den stora skillnaden mellan invånarna i det andra landet och svenskar anser han vår inställning till livet och dess naturliga upp- och nedgångar vara. Många svenskar (Kanske till och med européer eller skandinaver?) har något slags bild om att man ska vara så glad och nöjd jämt. Många upplever att de blivit deprimerade när det de upplever egentligen är svårigheter att hantera sorg, saknad, ensamhet, ilska och andra ”förbjudna” känslor då de går igenom en liknande situation som jag är i, har ett jobb man inte trivs med, är i en dysfunktionell relation, känner med sina nära och kära som har problem, upplever ensamhet osv, osv.

Jag har upplevt depression på nära håll och är fullkomligt medveten om att det jag känner i mångt och mycket tangerar de problem man har som deprimerad. Jag är inte alls lika glad som vanligt, jag kan börja gråta utan anledning (alltså, jag är en känslosam människa, men vanligtvis finns det ju något som triggar gråten), jag får inte mycket gjort mer än allt det ”nödvändiga” och jag sover oroligt. Å andra sidan undrar jag inte varför det är så här. Jag är tacksam över det stöd jag har från familj och vänner. Vi är många som stöttar varandra och som kan dela erfarenheter. Och för en gångs skull kan jag skriva under ”inget ont som inte har något gott med sig”, för några av mina vänner som har gått igenom obeskrivligt svåra förluster vet precis hur svårt det är att göra och säga ”rätt”, men lyckas ändå med konststycket. Därmed inte sagt att endast de som gått igenom stora svårigheter kan hjälpa. Tack till dig som stöttar. Tack.

IMG_8801

18 jan

Omtänksamhet i praktiken.

17_6

Idag har jag fått många bevis på att det fortfarande finns kärlek i världen. Jag pratar om ett leende, en omtänksam gest och ett telefonsamtal. En skickad blomsterbukett och middag till en familj i en hel vecka finns också på dagens lista över medmänsklighet. Överkurs, men otroligt uppskattat där dessa insatser gjordes! Själv fixade jag vintersallad från en ny kokbok med nyponsoppa, grädde och mandelbiskvier till efterrätt och fick på köpet en fin stund med några av mina syskon och mamma. Peace.

17 jan

Lite vemodigt känns det allt.

17_7

Idag fick jag en långsam dag med min mamma och extrasyster. J och jag fick i alla fall till en promenad ner till vattnet då jag visade Huset. Vädret var skönt och lungorna behövde rastas. Naturens läkande effekt har bevisats om och om igen, men jag glömmer lätt bort hur fantastiskt det är att hitta tillbaka till det stora som jag är en liten del av.

17_8

Vi pratade med far flera gånger under dagen. Han hatar verkligen att vara på sjukhuset och vill bara hem. Livsgnistan har helt klart fått sig en törn och han är ledsen över att känna att han hamnade mellan stolarna, fick flera felbedömningar av ”inkompetenta” läkare på VC och kanske just därför fick vård alldeles för sent. Det finns inget svar på den funderingen, men jag förstår att det hinner snurra väldigt många tankar när man är i den situation min far befinner sig i.

17_1

I morgon är en annan dag och livet fortsätter oavsett vad som händer runt omkring oss. Jag önskar ibland att det fanns en livsutbildning som kunde förbereda en för alla eventualiteter, men det funkar så klart inte. Alla har sitt att bära och sällan känns någon annans helvete mer attraktivt än ens eget. Jag är tacksam över familj och kära vänner som bär mig de stunder jag inte orkar vara Den Starka.