Vi har en vän som är psykiater. Han har mest jobbat i Sverige, men också några år utomlands. Den stora skillnaden mellan invånarna i det andra landet och svenskar anser han vår inställning till livet och dess naturliga upp- och nedgångar vara. Många svenskar (Kanske till och med européer eller skandinaver?) har något slags bild om att man ska vara så glad och nöjd jämt. Många upplever att de blivit deprimerade när det de upplever egentligen är svårigheter att hantera sorg, saknad, ensamhet, ilska och andra ”förbjudna” känslor då de går igenom en liknande situation som jag är i, har ett jobb man inte trivs med, är i en dysfunktionell relation, känner med sina nära och kära som har problem, upplever ensamhet osv, osv.

Jag har upplevt depression på nära håll och är fullkomligt medveten om att det jag känner i mångt och mycket tangerar de problem man har som deprimerad. Jag är inte alls lika glad som vanligt, jag kan börja gråta utan anledning (alltså, jag är en känslosam människa, men vanligtvis finns det ju något som triggar gråten), jag får inte mycket gjort mer än allt det ”nödvändiga” och jag sover oroligt. Å andra sidan undrar jag inte varför det är så här. Jag är tacksam över det stöd jag har från familj och vänner. Vi är många som stöttar varandra och som kan dela erfarenheter. Och för en gångs skull kan jag skriva under ”inget ont som inte har något gott med sig”, för några av mina vänner som har gått igenom obeskrivligt svåra förluster vet precis hur svårt det är att göra och säga ”rätt”, men lyckas ändå med konststycket. Därmed inte sagt att endast de som gått igenom stora svårigheter kan hjälpa. Tack till dig som stöttar. Tack.