08 feb

Dagsläget.

Jag använder inte Facebook särskilt mycket nu för tiden, men i natt skrev jag lite för att uppdatera föräldrarnas och våra vänner och släktingar om läget just nu. Tänkte att det kanske är på sin plats att lägga ut det här också. Jag har inte riktigt tid eller ork att kontakta någon personligen.

Det var en gång en flicka som trodde att världen var ett paradis. En dag råkade hon ut för något som gjorde mycket ont. Hon trodde att det var det värsta som kunde hända. Det var det inte.

När flickan blev äldre tyckte hon att hon var tjock och tänkte att det värsta som kunde hända var att hon skulle bli ännu tjockare. Hon blev tjockare och det visade sig att hon fortfarande var samma person som innan och hon kom så småningom till insikt om att världen antagligen skulle kunna bli ett paradis på riktigt om all tid som ödslas på viktfrågor skulle ägnas åt något viktigt istället.

Som småbarnsmor ägnade sig flickan åt att bry sig om vad andra tyckte och tänkte. Mest om henne, hennes familj och hur man bäst tar hand om sina barn. Hon tänkte att det värsta som kunde hända var att någon skulle komma hem till henne då hemmet var upp- och nervänt eller att någon skulle tycka att hennes barn var ohyfsade. Det visade sig att sådant händer ganska ofta och att det inte var det värsta som kunde hända.

Flickan hade lyckligtvis en make som fullständigt struntade i vad andra tyckte och tänkte om honom och denna struntan smittade så småningom av sig lite grand. Därmed lyckades flickan stå stadigt på jorden då andra ifrågasatte hennes val och hon kunde många år senare klappa sig själv på axeln över hur hon hanterade sådana som tycker och tänker om andras liv och leverne. Flickan upptäckte att av någon outgrundlig anledning finns det väldigt många sådana och det kan vara förödande att lyssna på dem istället för på den stilla röst som hela tiden jobbar hårt med att guida just henne rätt genom livet. Skulle inte det vara det värsta som skulle kunna hända?

Den här flickan fortsatte att leva och fundera över vad som skulle vara det värsta som kunde hända. En dag blev hon jättevuxen, så vuxen att till och med några av de barn hon hade fött hade flyttat hemifrån för att vuxenlivet hunnit ifatt dem. Hon saknade dem varje dag och grät till och med en skvätt då och då, men hon insåg snart att detta absolut inte var det värsta som kunde hända. Det var tvärtom något fint och bra och hon kunde börja glädjas åt att de var duktiga och klarade sig bra i världen.

En natt satt flickan vid datorn och hörde vinterstormen tjuta utanför. Hon hade just varit på akuten med en förälder för tredje gången på en vecka och hon kände sig lite trött och mycket ledsen. På sjukhuset satt en av flickans systrar med deras Far och nere i sin säng låg flickans mamma och kved av smärta i sömnen. Båda hennes föräldrar var mycket sjuka, så sjuka att flickan insåg att de snart inte längre skulle uppfylla den här jorden med sin kärlek, sin visdom, sin kunskap, sina goda råd, sin driftighet, sin tro eller sina erfarenheter… Nog måste detta vara det värsta som skulle kunna hända?! Som av ett mirakel fick hon känna frid för en stund och hon kände istället tacksamhet för att just hon fick den stora glädjen att få komma till sina föräldrar och sina syskon och det fanns inte längre några värsta i hela universum, bara kärlek och tacksamhet. Tänk ändå, så märkligt livet är.

8 thoughts on “Dagsläget.

  1. Livet är en underlig och helt makalös resa. Vi tror ofta att vi inte ändras. Att vi är och förblir desamma som vi alltid har varit. Åtminstone på insidan. Att utsidan lever ett helt eget liv blir vi ständigt påminda om (fast jag gillar mina skratt- och livslustrynkor, de påminner om att jag har levt). Kanske är det just i de stunder då livet skakar om som vi ser vår egen förändring. Att vi inte längre är de vi en gång var. Att vi har makten att förändras och förändra. Att kärleken, människor och möten låter oss växa. Likt fjärilens alla stadier.

    Du berör vännen. Som alltid. Och jag är tacksam över att du tar orden till hjälp när livet är obegripligt.

    Kram♥

    • Jag tycker det är märkligt att jag känner mig som precis samma som då jag var 12 år då det gäller vissa saker och som någon helt annan då det gäller annat. Jag vet att förändring är nödvändig, något som också är oundvikligt, och att det går att styra sig själv åt både rätt och fel håll. Att ta ansvar över sig själv och sina reaktioner och handlingar är inte helt lätt alltid, men tänk att vi har så otroligt mycket potential! Kram, fina Lotta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *