Tills vi möts igen.
Livet. Så underbart, märkligt och svårt. Jag älskar det oftast, men ogillar det ibland. Efter att ha varit med på Fars minneshögtid och samlingen efteråt förstår jag det mer än någonsin. Att se saker för vad de är, det var Far bra på. Han ångrade en del saker på sin dödsbädd. Bland annat bad han om ursäkt till mamma för att han inte hade varit hemma tillräckligt med henne och oss barn och att han hade hjälpt en del ”fel” personer. Jag kan konstatera att han har hjälpt många fler ”rätt” personer och är så glad över att jag fick bli hans dotter. Livet fortsätter. När jag ser den yngre generationens livsglädje och känner deras förundran känner jag hopp. Nu gäller det att göra något bra av det.
Så vackert. Så hemskt. <3
Kram och tack för omtanken!
Vad skönt att ni fick en fin dag. Det är konstigt med minnesstunder/begravningar. Trots att det är något av det svåraste man går igenom så blev iallafall min egen pappas en ganska glad tillställning. Att man har även småbarnen med gör det lite mer livat så att säga. Den tyngsta tiden var veckorna innan han avled eftersom han hade det så svårt sista tiden och inte heller var sig själv helt och hållet.
Kram
Precis så var det. Många, många tårar under minneshögtiden, men under middagen efteråt var det glada minnen och fina stunder som delades. Så spännande att träffa så många som jag aldrig hade träffat utan bara hört talas om, men som hade berörts av Far på något sätt. Kram!
Jätte vackert! ♥
Minnesstunder är konstiga.. innan har man nästan ont av sorg , efter en konstig känsla ja lite av lättnad. Personen lider inte mer o man har fått ett avslut ..Sorgen försvinner inte den bleknar lite de vackra minnena är de man sparar förevigt de andra minns man inte så kraftigt länge….
Jag känner redan att Far aldrig försvinner. Han finns här med oss på olika vis och jag påminns om honom på olika sätt varje dag. Jag förstår att den känslan jag har idag kommer att blekna, men är också tacksam över att känna att han samtidigt inte är BORTA. Kram!
Beklagar sorgen! Ja, det är nog värre att inte ha hjälpt rätta personer än att ha hjälpt några ”fel”. Kram
Det märks hur ens tankar börjar gå nya vägar då man vet att livet är på väg att ta slut…