Solspel över bergstoppar
Frostnupna grässtrån
Värmeinduktion
Varsamt, kraftfullt, helt ljudlöst
Smälter jag
Morgondis med förhinder
Svartvitt till färg
Pensel med magiska krafter
En duk, en början utan slut
Det brinner
Mitt hjärtas slag
Vikta åt livet
Kunskapstörst
Tankar större än själva livet
Om kärlek
Idag loggade jag in på Handelsbanken och gjorde två överföringar från vårt konto till Skatteverket. Bye, bye till en halv mille. Eller ja, pengarna räknades väl aldrig som våra, men att ha sett dem på kontot har stuckit i ögonen. IMF håller nu på att diskutera hur man ska rädda bankerna från den kris de själva orsakat. Det diskuteras på allvar att alla bankkonton i Eurozonen ska bidra med tio procent. Tjena. Ska stackars människor som sparat sina pengar betala för banker som har spekulerat med pengar, gett för många och för stora lån och varit allmänt drulliga med sina kunders medel? Det är ju inte klokt! Jag trodde min make domedagsprofeten skämtade då han berättade om det, men han hade visst rätt. För dig som orkar läsa om ekonomi finns det ett blogginlägg på Mises om vad IMF planerar. Det är som att känna hur det där ruskiga regnmolnet sakta men säkert närmar sig…
Förutom den extraordinärt tråkiga uppgiften att betala reavinstskatt så har jag mest ägnat mig åt trevliga saker, som undervisning och skjuts. Snart ska jag ta ukulelen och fiolen och ge mig iväg på körövning. Nu är det Keep on the Sunny Side som gäller. Håll tummarna för flickorna som ska sjunga och dänga i rytminstrument och för mig och damerna som ska stå för det instrumentmelodiösa.
Ps 1: Hösten fortsätter att leverera!
Ps 2: Tänkte också visa dig en bild från helgens promenad. Amerikanerna bygger inte hus som svenskarna. Här är det plywoodstomme och fuskfasad som gäller. Så räknar de inte heller med att husen ska stå i hundratals år utan att rivas… Snabbt går det och fascinerande är det att följa processen! Det här huset ligger bara ett hus och en gata från oss. Det blir bautastort, inklämt på en liten tomt!
Så där, ja! Nu har vi kommit fram till sista lovdagen för den här gången. Det har varit ett härligt lov som jag tror har fått oss alla lite mer avslappnade. Jag har sovit bort lite för mycket tid och kollat på tre dåliga filmer, men förutom den bortslösade tiden har jag bara gjort bra och roliga saker.
I går kväll kom vår gamla hyresvärd/extramamma/goda vän M på besök tillsammans med sin dotter J och Js fina familj – man och två tvillingpar. Den yngre familjen åkte hem vid 20.30 då barnen behövde komma hem och sova, men M satt kvar till midnatt innan jag skjutsade henne vidare till hennes son i Springville. Det var så mysigt att ha henne här!
När vi var nygifta bodde vi inneboende hos M då hon hyrde ut rum till studenter för att få ihop sin singelmammaekonomi. Vi blev väldigt goda vänner med henne och dottern som var med här under det året och jag är så glad över att vi har kunnat hålla kontakten. Tro det eller ej, men våra ganska nyinflyttade grannar och tillika nyblivna vänner känner också M väldigt väl efter sina år i Palo Alto, så de kom också förbi och hälsade på henne en stund!! (Världen är väl bra liten?)
Idag åkte jag, G och E till Bridal Veil Falls efter lunchen för att ta en uppfriskande promenad i de vackra höstfärgerna. Jag kan inte tröttna på allt det gula och orangea och röda och gröna. Bergen brinner utan att någon behöver oroa sig över att få fly hals över huvud från sitt hem.
Nu luktar det nytvättade sängkläder och köttgryta i hela huset. Ett bad i kväll skulle nog vara pricken över i! (Förresten, är du också så virrig att du ”glömmer” att lämna tillbaka låneböckerna trots att du får varningar i förskott både via e-post och sms? Nej, jag tänkte väl det. Tur att straffavgifterna är pytte-, pyttesmå här…) Paul McCartney utan the Beatles ger jag inte mycket för, men Maybe I’m Amazed gillar jag. Och om du är som jag och gillar söta små låtar då och då tycker jag att du ska lyssna på Ingrid Michaelsons Everybody. ”Everybody, everybody wants to love…” Det är lätt att älska när man är omgiven av kärlek.
Idag vaknade vi till det här:
Molnen har bäddat in bergen och det har regnat till och från hela dagen. Vilken start på höstlovet! Eller, jag tycker egentligen att det är ganska mysigt. I morse kom grannbarnen hit eftersom deras mammas skola inte har höstlov. Sonen lärde småkillarna schackreglerna (hans plan är att lära dem ordentligt), mellantjejen hjälpte mig att göra nyttiga snacks och äldsta flickan arbetade på samma mjukisdjurprojekt som våra döttrar. Det var mysigt att ha hela nedervåningen pulserande av liv. Det fanns ingen som lät jobbigt, ingen som mobbade någon annan och ingen var uttråkad. Tur att de bara var hos oss i ett par timmar, för annars kanske verkligheten skulle komma ifatt!
När gästerna gått hem åkte jag och S till Hobby Lobby. Hobby Lobby är en av våra favoritaffärer här. De har mängder med pyssel och dekorationer och konstmaterial och tyg och garn och ramar och allt mellan himmel och jord. För mig som kund är det trevligt att de ofta har 40-50% rabatt på varierande avdelningar och dessutom har de en kupong på 40% rabatt per vecka, så varje gång jag handlar där betalar jag max 60% av priset på den dyraste produkten. Ja, om den inte redan är nedsatt i pris, så klart. (Nu låter det som att jag är en riktig snåljåp, eller hur? Sparsam går jag med på, men inte snål…)
För övrigt prövas mitt tålamod rätt bra just nu. Det mått av lugn jag har i mig förvånar mig själv. När man har gått igenom tillräckligt många störiga saker verkar det faktiskt på riktigt som att ”what doesn’t kill you makes you stronger”.
Flipflops idag. Jag misstycker inte. Morgonen var kylig, så jag gav mig ut på träningsrundan med luvtröjan på. Det fick jag ångra, för halvvägs så svettades jag som en gris. Suck! En knuten tröja runt midjan förhöjer nämligen inte löparupplevelsen nämnvärt, snarare tvärtom. MEN – jag klarade målet i alla fall. Dagens program var 5 minuters powerwalk, 5+3+5+3 minuter joggande med gåperioder däremellan. Ska jag verkligen kunna jogga fem kilometer utan att gå emellan? Tja, jag har ju lyckats följa med i upptrappningen så här långt, så kanske.
Höstfärger och berg. What’s not to love?
Dagens frukostpäron. När alla de maskätna och ruttna päronen slängts och plockats bort blev det bara finpäron kvar. Jag njuter av minst ett om dagen. Bra för magen, eller hur var det nu?
För övrigt har jag lyssnat igenom Veronica Maggios nya album ordentligt. Det låter Veronica, vilket kanske inte är helt oväntat. Något som dock är lite oväntat är att det är Spotifys bonusspår som är min favorit. Här har du Mörkt. Har du Spotify så kan du lyssna på min andra favvolåt Låtsas som det regnar.
I går tänkte jag skriva att det är härligt att bergen börjar skifta i rött och gult och guld samtidigt som de högsta topparna har snö på sig. (Utsikt från balkongen.)
När jag vaknade till det här kändes det inte fullt lika häftigt längre. Jag är inte beredd på att ta emot snön med öppna armar. Då vi kom hit den sista oktober förra året kunde man gå i t-shirt mitt på dagen. Kom tillbaka höstlagomvarmt väder
För övrigt var just gårdagen jättetrevlig. Jag träffade en fin vän på Zupas medan S var på sin konstlektion. Att ventilera tankar och åsikter och skvaller och skeenden är bra för människan. Eller hur? Hemma höll sonen och maken på att göra druvjuice med hjälp av vår granne. Han hade tagit med sig saftmaja, glasburkar och hjälpmedel och vi hade förberett genom att plocka flera kilon Concorde-druvor. Du må tro att det luktade gott i hela huset… Vi får snåla med juicen/saften. En burk i månaden fram till sommaren blir det. Det känns bra att inte låta frukten gå till spillo!
I kväll kommer goda vänner från på middag. Roligt! Hoppas att du får en fin helg och att livet är på topp. Peace. (För dig som gillar Genesis lite sådär ibland kanske Supper’s Ready kan passa bra? Det var länge sedan jag lyssnade på dem, men nu har jag njutit av deras tidigare musik i några dagar. Kärlek.)
Tja, eller mer fredagsfrys. Men – i köket är det varmt och i morgon blir det fest. Somligt blir som man planerat, annat blir bra en annan da’. Vi har för mycket packning och kunde säkert ha fått med minst en flyttlåda till på pallen, men nu får vi ta de grejerna med oss. Tur att vi är så starka…
Det var en gång… Det var en gång en sommar som drog sig tillbaka, men gjorde allt för att låta människorna fyllas av värme och kärlek en sista gång innan den mörka senhösten och vintern skulle ta över. Bilrutorna skvallrade varje tidig morgon om att nattfrosten närmade sig fortare än någon riktigt ville kännas vid. Höstångesten slog till med full kraft och lämnade trötta och desillusionerade människor i sitt kölvatten. Kvinnan som skrotade omkring i sin trädgård slogs trots detta av det förunderliga i naturens storhet. Hon såg färgspelet, det vackra, som hösten använde sig av för att förföra människorna, för att få dem att förlora balansen då den första snöstormen slog till. Hon såg den svarta stjärnhimmelen, fonden till alla de massor av stjärnor och planeter som pyntade himlavalvet, och kände sig oändligt stor och oändligt liten på samma gång. Hon frös av nattkylan, men inom henne brann en eld och hon visste att hon skulle klara denna vinter bättre än den förra som hade lämnat djupa ärr efter sig. Den här gången var hon förberedd. Hon var redo och hon var stark.
Hösten gör intrång på många plan nu. Förra veckan flyttade alla hem och i morgon bitti åker far upp till Umeå med minstaste lillasystern så hon kan fortsätta sina psykologistudier. Sista rundan till Stockholm ligger framför mig och barnen. Ja, jag ska egentligen åka till England för att arbeta och barnen ska bo hos diverse släktingar medan de sköter sina distansstudier så bra de kan och hinner. Vi håller just nu till i ”gamla huset”, men har turen att kunna sköta tvätt, dusch och diverse svårare matlagning ”uppe i Huset”, alltså hemma hos mamma och far som numera bor permanent ute på sommarön.
Jag har inte fullt anammat det kyligare vädret och klapprar fortfarande omkring i mina favorittofflor från förra årets Ölandsrunda, men i går såg jag ut som en lönn i full höstskrud. Snart åker stödstrumporna på och då finns det ingen väg tillbaka!
Varje år åker vi ut till Uttorps naturreservat, men det har inte funnits någon tid eller ork den här sommaren. I går var det äntligen dags! Maken, syster och svåger följde (gärna) med mig ut. Barnen är så stora att de inte längre måste hänga med överallt och de väljer faktiskt att utnyttja den rätten då och då. Ja, eller allt som oftast. Jag förstår inte?! Naturreservatet är ju alldeles fantastiskt vackert!
När jag möts av verklighetsupplevelser som denna försvinner verkligen alla bekymmer. Ruttnande tång luktar lite illa, det får man ta. Det betyder ingenting. Både små och stora bekymmer kan läggas åt sidan och kommer man ihåg att andas sina djupa andetag slappnar hela kroppen av och fylls av, tja, kärlek.
Maken fick ett par fina dagar innan han flaxade iväg igen. Suck. Det här tattarlivet tar på krafterna. K har så mycket att göra innan vi reser så hälften vore nog. Jag vet någon som verkligen längtar efter att lära sig surfa på Hawaii. Tänk, vilken tur han har som kan skylla på att vi ska hälsa på hans lillasyster där! 😀
Här känns det alltid som att man vandrar mot solnedgången. Egentligen är det väl rent geografiskt Polen man promenerar emot, men det låter inte lika coolt. Dessutom är det ingen i det här sällskapet som knäckt koden då det gäller att gå på vatten än…
Jag gillar det här fotot! Lite lagom roligt, precis som sådana där kluriga fotografier där man ska lösa problemet med den gigantiska hästen i det pyttelilla rummet…
Jag ägnar mig just nu åt att kastas mellan hopp och förtvivlan då det gäller både det ena och det andra. Husköpen går ständigt i stöpet, så vi vet fortfarande inte var vi ska bo. Människor är för dumma för sitt eget bästa. Vad som är sant för någon är en lögn för någon annan. Lance Armstrong är en mupp. Hösten är underbar. Kärleken finns överallt, också där vi minst anar det. Livet är för kort för att slösas bort. Illustrator är både världens roligaste och världens jobbigaste arbetsinstrument. Nagellack må vara flärdfullt, men det är kul. Jag vill inte tatuera mig och du kommer inte att få se mig med en tjurring i näsan. Skapande verksamhet är absolut nödvändig för folkhälsan. Katter är familjemedlemmar. Utan godis i tre veckor förtvinar jag på denna ö! Så vill jag avsluta kvällens inlägg med två alternativa punkter. Här hittar du den ena och faller inte den i smaken kanske den här passar bättre.
Idag är jag förvånad mer än något annat. Jag har liksom inte riktigt insett att sommaren faktiskt är över på riktigt. På ICA Senoren stod en lapp vid kassan om att ordinarie öppettider börjar gälla från och med måndagen den 13 augusti. Det måste ju betyda att turisterna har åkt hem igen!
I går kväll var stjärnhimmelen alldeles makalöst fantastisk och den svala kvällsluften visade med all tydlighet att hösten är i antågande. Mammas väninna som sedan 40 år är bosatt i Italien är just nu hemma på Sverigebesök. Hon är så lycklig över att ha sluppit den 40-gradiga, italienska värmen och bränderna som de har problem med där. Jag vet vad jag tycker. Värme i all ära, men är det kyligt kan man i alla fall klä på sig extra kläder. Jag gillar helt enkelt inte att svettas. Jag tror det är därför jag trivdes så bra i Palo Alto och San Francisco där det aldrig blir riktigt kallt och sällan blir allt för varmt. Vårt nya boende ligger i en öken. Gissa var ni hittar mig nästa sommar? Inte där i alla fall. 🙂 Biljetten till Sverige är redan bokad. Jag och barnen kommer den 14 juni och K stannar några extra veckor i USA då han bara har två veckors semester. Äventyr kostar på ibland…
Bildbevis på att hösten är i antågande.
Varsågod! Dagens låt – Dire Straits, Why Worry
Baby, I see this world has made you sad
Some people can be bad
The things they do, the things they say
But, baby, I’ll wipe away those bitter tears
I’ll chase away those restless fears
That turn your blue skies into grey
Why worry?
There should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?
Baby, when I get down I turn to you
And you make sense of what I do
I know it isn’t hard to say
But, baby, just when this world seems mean and cold
Our love comes shining red and gold
And all the rest is by the way
Why worry?
There should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now?
Why worry now?