Varför finns det människor som tror att de kan vinna något genom att skada och döda personer som de inte ens känner? Varför kan alla inte bara vara snälla? Just nu är vi många, många som sörjer det meningslösa våldet i Boston.
Ta hand om dig och din familj. Kramas lite extra. Vi vet aldrig vad som komma skall.
Alltså, vilken ogenomtänkt krönika. Eller muppig. Eller, tja, det kanske är tänkt att den ska vara provocerande? Eva Franchells resonemang räcker för mig inte längre än till nästippen.
Låt mig berätta om en något som hände mig i tidernas begynnelse då jag var nybliven mamma och bodde i det oändligt trista området Visättra/Flemingsberg. (Måtte mina barn slippa bo där igen. Å andra sidan är blåbärsskogarna fantastiska och man har nära till Huddinge sjukhus. Fast jag var inte välkommen dit för att föda då det var dags, så den där närheten ger jag inte mycket för.) Jag blev placerad i en mammagrupp då äldste sonen var nyfödd. Jag gick till öppna förskolan (eller det kanske var någon annan lokal, jag kommer inte riktigt ihåg) och träffade denna grupp unga kvinnor två gånger. Den andra gången kom samtalet in på papporna. Där satt de, de andra nyblivna mammorna, och rackade ner på papporna till barnen. Den ena karlen var tydligen värre än den andra. De drack för mycket, de tog inte hand om sin sambo eller barnet, de spelade med sina kompisar, de drällde grejer omkring sig och de var allmänt ”värst”. ”Jaha”, sa jag. ”Jag älskar min man. Jag tycker han är toppen.” Det var totalt fel kommentar. Det här var en tävling i vem som hade det värst, och den som hade det bäst hade ingenting att säga till om. Det blev kalla handen, eller kanske snarare kalla blicken. Behöver jag tala om att jag packade ihop mina grejer, klädde på min son och gav mig iväg därifrån ganska omgående?
Du, Eva Franchell. Det handlar faktiskt om att välja rätt man. Det handlar om att välja rätt kvinna. Det handlar om att se längre än till en utlösning eller en orgasm. Har man en omogen partner som inte kan ta ansvar och som inte är smart innan hen blir förälder, eller en karriärskåt partner som bara vill ha ett avelsresultat att visa upp, ja, då kan man nog inte förvänta sig mycket mer än just detta också när barnet kommer. I vissa fall kanske det händer ett mirakel. I många fall gör det det inte. Som sagt. Det gäller att välja rätt från början.
Ps: Jag tycker inte att ensamstående mammor ska skylla sig själva för att de vabbar. Jag vet också att ”shit happens”. Det finns relationer som börjar i dur och slutar med död eller elände. Jag tycker fortfarande att man ska välja rätt från början.
Ibland är verkligheten vackrare än sagan. Nu blommar persikoträden och jag njuter i fulla drag. Hoppas vi hinner tillbaka från Sverige innan persikorna är övermogna! Det skulle vara surt att ha tre persikoträd i trädgården och helt missa att äta de solvarma frukterna…
När jag vaknade i morse ville jag knappt stiga upp eftersom det var så ruskigt kallt i rummet! Senare, i eftermiddags, gick jag en promenad med två av barnen i kortärmat. Det svänger snabbt här. Vi har en händelserik och njutbart lugn helg bakom oss. Yngsta dottern har ”Thailandsflätor” (många av mina gamla elever kom tillbaka från Thailandssemestrar med sådana i håret) eftersom min kusin fixade håret på henne i 1,5 h i fredags. Uthållighet… S har också ridit, gosat med Esme, ormen och bråkat lite med en emu. Jag och maken har varit på bröllop och njutit av ung, vacker kärlek. Vi träffade också en av Ks gamla kompisar som han inte hade träffat på 20 år. De har haft mycket kontakt genom Facebook de senaste åren, så det blev aldrig särskilt konstigt. Hans fru var fantastiskt trevlig och vi satt på restaurang alla fyra och pratade och pratade och pratade tills vi fick bråttom därifrån. Det är kul med människor!
Under de senaste dagarna har jag har haft ett sorgligt samtal med någon jag älskar och jag har stångat pannan i väggen. Jag har njutit av solen och jag har förbannat mörkret. Jag har tittat på Warm Bodies (Du måste se den!!! Lite äcklig i ett par, korta partier, men annars min nya favoritfilm!) tillsammans med de två äldsta barnen och gosat med en femtonårig boa tillsammans med minstingen. Jag har delat ung, sprudlande kärlek och känt mig omsluten av gammal strävsam dito. Jag har önskat mig bort och varit helt absorberad av nuet. Det har varit fina dagar. I morgon börjar en ny vecka. Vi kämpar på med skolan. Ungdomarna/barnen ska fira kompisens födelsedag medan jag och maken ska gå på dubbeldejt med våra kompisar. Jag har en lista som jag lovat mig själv ska bockas av, en punkt i taget. Jag fortsätter förändra mitt hälsotillstånd och jag kommer förhoppningsvis att fortsätta göra människor glada då och då. Salut! Här kommer en bildkavalkad med bilder från de senaste två dagarna.
Loney, Dear – I love you (In With the Arms). Jag har blivit lite beroende av den här musiken, den här gruppen. Kanske för att jag behöver, kanske för att jag vill. Så sorgligt och så vackert.
Någon skrev på Facebook att ”man” borde titta på Anette Norbergs dans från fredagens Let’s Dance. Jag och barnen brukade följa det programmet då och då i Sverige. Här har jag inte haft en tanke på att titta, trots att vi har möjlighet att följa allt via tv4play.se. Hur som helst lydde jag uppmaningen och tittade på curlingdrottningen och hennes dans med den härliga Tobias. Det kändes så konstigt, för allt jag kunde tänka på var min kära vän Annette. Jag brukar inte ”outa” folk här i bloggen, men jag tror det är okej att jag skriver hennes namn. Det roliga är nämligen att ”min” Annette är väldigt lik curling-Anette till utseendet samtidigt som de delar samma namn. Vår gemensamma kollega förlorade tragiskt nog sin son i den stora tsunamin för snart tio år sedan och Annette sjöng som en ängel under hans minnesstund medan vi andra musiklärare spelade. Det kändes nästan magiskt då nu curling-Anettes son sjöng under dansen och jag kastades tillbaka alla år till den så vackra och sorgliga och fina stunden. Musik helar, på många sätt. Stor sorg vänds till något som går att bära med sig och vardagen kanske aldrig blir som förut, men den kommer tillbaka.
En annan sorg som finns, men är på väg att bli hanterbar, är den som kvinnan jag skrev om i gårdagens inlägg går igenom med sin familj. Hon har redan kommit långt och är duktig på att dela med sig av sina erfarenheter för att kanske kunna hjälpa andra. Jag och E var hemma hos henne och hämtade vindsnurror som vi satte upp i trädgården för att människor ska påminnas om Child Sexual Abuse Awareness Month. Det är intressant att höra om grannarnas reaktioner när de fått reda på vad vindsnurrorna står för. Det här är tydligen ett ämne som är väldigt känsligt att hantera för många människor…
Vilken högtid kommer efter påsk? Tydligen är det Fourth of July. Jag höll på att få spunk då jag kom in på Hobby Lobby och möttes av många hyllmeter prylar med Americanatema i går. Jag menar, fjärde juli?! Det är april nu och den fjärde juli kommer jag att vara mitt uppe i min sommarsemester hemma i Sverige. Jag vill inte påminnas om att inte bara resan till utan också resan från Sverige ligger så pass nära i tiden!
Dottern köpte curl formers i går. Hon har drömt om sådana länge, länge, och nu var det dags att investera i ett paket. Idag vaknade hon upp som Shirley Temple. De där lockgrejerna fungerar verkligen! E var så söt i sina lockar. Hon är alltid söt, förresten. Att dra upp lockarna i en slarvig knut blev också jättefint. Jag ska inte ge mig på de där mackapärerna. Varför?
1. Jag ser töntig ut i lockar. Det är något med mitt ansikte och lockar…
2. Jag lyckas aldrig riktigt få till tjusiga frisyrer. Jag lyckas knappt ordna till anletsdragen de flesta dagar. Fråga mina barn. De var alldeles chockade då jag kom ner i köket i morse. Va, varför har du klätt dig så fin? Va, har du sminkat dig?! Hm. Jag borde verkligen sluta strutta omkring i de där Adidasbyxorna som jag lovade mig själv att slänga dag ut och dag in. Jag sa dock inte när detta slängande skulle ske och jag är inte riktigt mogen än. Kanske när jag lyckas komma igång med springandet igen.
Hur går det för dig? Springer du? Jag saaaaaknar min Segeltorpsrunda i skogen, jag saknar att känna livet i mig, jag saknar att känna doften av granbarr och impregnerade telefonstolpar, jag saknar känslan av att vinna över mig själv. Åh! Jag är faktiskt tacksam över att jag bröt benet. Det förde med sig en del grejer som vår familj aldrig hade kunnat få annars. Jag sörjer också lite att brottet gjort mig liiiiite handikappad. Detta handikapp kommer jag snart att vinna över. Snart. Men först ska jag sova, sedan ska jag säga adjö till vår kompis som åker tillbaka till Sverige i morgon (inte lika många djupa samtal den närmaste tiden) och efter det ska jag och maken gå på bröllop. Roligt! Jag ser fram emot att få se det tjusiga brudparet och tjurar lite över att jag inte hann köpa bröllopspresenten jag hade tänkt mig då jag var hemma i Sverige. Nå ja, den här presenten blir också okej. Ja, men då så! Ha en fin helg, du. Ser du samma vackra nymåne som jag?
Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du och det andra är du
och det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.
Och om månen kan ge vad vi önska,
så önskar jag tre gånger till,
och krona jag bär,
när marken sig klär
och björkarna gunga av grönska
och lärkorna spela sin drill.
Det är långsamt att önska och önska.
O, vore min kära här!
Lyft nu upp honom, stormmoln, på vingen
och tag honom, våg, på din rygg.
Han är ung som jag,
han är varm som jag,
han är härlig och stark som ingen,
och säll skall jag sova och trygg
i hans armar en gång under vingen
av natten, tills natt blir dag.
Bo Bergman
Jag har alltid gillat Oprah Winfrey. Hon är smart och har använt sig av sina kontakter och jobbat hårt för att ta sig fram i livet. Att få skjuts av Oprah har inneburit framgång och rikedom för en hel del människor. Tänk bara att vara en fattig men duktig författare som blir utvald till Oprahs bokklubb!
Just nu bjuds man på Oprahs huspsykolog Dr. Phils nya bok gratis. Här kan du ladda ner den! Grattis. Gratis smakar ganska gott.
Jag har lätt att känna med människor och gissar att jag skulle få ganska höga empatipoäng om jag gjorde ett test om just det. Jag får ständigt jobba på att inte låta mig absorberas allt för mycket av andras olycka och sorg. Jag vet inte om det är min ålder som gör att jag blir mer och mer medveten om livets baksida, eller om det bara är så att jag har öppnat mig för att ta emot det som andra inte orkar bära själv.
Döttrarna har fått det stora förtroendet att sitta barnvakt till ett par barnfamiljer här i grannskapet. En av dessa familjer håller på att gå igenom något som är varje förälders mardröm. Ashlynn har bett alla hon känner dela med sig av deras berättelse för att öppna ögonen på alla, just för att hon inte vill att någon, någonsin, ska behöva råka ut för samma sak som de har gjort. Jag har gråtit över det som har hänt, men inser också att ”bad things happen to good people” och när dessa saker händer så får vi som finns runt omkring hoppas att vi har styrketränat tillräckligt för att orka ta emot då de drabbade behöver bäras!
Ett av mina syskons vänner tog emot fosterbarn i många år. De var fantastiska och mycket generösa och det gick bra tills de fick ta emot en pojke som hade blivit sexuellt utnyttjad. Det visade sig nämligen att han bearbetade detta genom att utsätta yngste sonen i familjen för samma sak. Detta är en av anledningarna till att jag, eller vi, inte tagit emot några fosterbarn trots att jag vet att det finns många som behöver en kärleksfull familj. Inte på bekostnad av mina egna barns välmående… Jag vet att det kan låta själviskt, men vi har valt att hjälpa vuxna människor istället. Jag har varit kontaktperson i många år och uppmanar alla som har möjlighet att dela med sig av några timmar varje månad att göra det. Du kommer att få så mycket tillbaka! Här gör jag volontärarbete för WoW och jag har redan berättat om att det ibland känns som det är kvinnan som jag är mentor till som ger mig mer än tvärtom.
Ta hand om dig och dina kära. Och du, varsågod. Här kommer Ashlynns historia.
This month is CHILD SEXUAL ABUSE AWARENESS MONTH & I feel very moved to share how I feel about the subject. Over the last 5 months we have been coping with the fact that someone we love & trusted sexually abused our daughters in our own home. The emotions we have gone through & continue to go through are quite the spectrum & in the end we have been reassured that the road we have taken has been the road less traveled by many but it is the right one to take {even though the consequences of losing family members & their love is at stake}. I don’t know if you are a church going friend or not but either way sweeping this issue under the rug is not the answer. It won’t go away.
How could something like this happen you might ask? We taught our girls from the beginning the correct anatomy of bodies, we let them know they could tell us anything no matter what & we educated them on what is appropriate behavior. If we had not done this I fear my daughter would have never come to me that December night & told me what had happened to her & her sister. (FYI the LDS church & text books encourage all parents to teach this because if you don’t how will your child know something bad is happening). We decided long ago sleepovers with friends would never happen in or outside our home, but we did allow family to stay in our home. We were cautious of who we let our kids play with, who we had babysit & we even put our kids to bed before babysitters arrived feeling like this was a safer route. I don’t feel like we did things wrong … we tried to protect our girls but the problem was that the person we loved, trusted & most importantly who our girls trusted made us feel safe. This person didn’t fit the creepy, stranger lurking in the van role, it was someone close.
The last few months for us have been HUGE growing pains for us as a family & individuals. We go to therapy 2-3 times a week because we know that professionals can help us & they have. Sitting in group therapy as parents of victims bonds us with strangers as we cry together sharing our stories, feelings & heartache. Don’t be embarrassed to reach out & ask for help, it doesn’t mean you are weak, it means you are strong.
My daughter is courageous, she is beautiful, she is strong, she is a truth teller & she is smart. In her 5 years of life I have been told by people that she is the most ”people aware” child they had met, she remembers names & who goes with who. I believe my daughter with every fiber of my being & I will continue to protect them both for the rest of their lives.
I am a member of the Church of Jesus Christ of Latter Day Saints & I am not perfect & the person who did this to my girls is not perfect. I love my church & continue to cling to it seeking peace, humility to forgive, hope & strength. As we seek to forgive those who have hurt us we realize the consequences will still be there & that we must also prevent future abuse. Forgiveness will come & we are working on it daily. To quote President Gordon B. Hinckley ”Little children are innocent and precious in the eyes of God. Jesus Christ experienced some of His most tender moments with children and reserved His strongest language for those who abuse them. ”Whoso shall offend one of these little ones which believe in me, it were better for him that a millstone were hanged about his neck, and that he were drowned in the depth of the sea” (Matthew 18:6).” The Prince of Peace spoke these harsh words, what does that say about abuse? The Church’s role in the community war against the evil of abuse is to learn what we can, deal with the problem as it exists, and share our experiences with others who are equally motivated.
So for those out there who can empathize with what we are going through or what my daughters are going through know that there are many resources to find that strength & guidance to get through it. For those of you who are family members of victims or perpetrators please seek understanding on their behalf. Although you may not be affected physically you are making an effect on them.
I appreciate all my family & friends who have reached out to us, shared their stories of abuse & who have supported us in this hard road we are on. My girls are doing good & are healing but we still see the affects of abuse in small everyday things. It is part of our lives & will be forever. Be aware – 90% of sexual abuse is by a loved family member.
… överraskningar och min spikmatta.
Japp. Idag vaknade vi till ett lätt snöfall och lite lagom mycket vitt ludd på marken. Aprilväder är tydligen ungefär likadant här i Orem som i Segeltorp, bara lite mer extremt. Tjugo grader en dag, nollan nästa. Tja, jag ska inte klaga. All snö hade smält lagom tills klockan var tre på eftermiddagen och då fick jag sätta på luftkonditioneringen i bilen. Som sagt. Varför lagom när living on the edge sätter sprätt på livet?
Hur som helst har jag skurit ner påskarrangemanget från Costco till en lite mer behändig vårbukett. Dessutom kom första numret av Real Simple, en av mina amerikanska favorittidningar som jag bestämde mig för att prenumerera på när vi flyttade hit. En tidningsprenumeration kostar numera ”ingenting”… Den gröna, fina mockaväskan fyndade jag från min kusin då hon rensade ut sin garderob. Nu undrar jag bara om jag ska ta den till en skomakare för en proffsrengöring, för det funkade inte riktigt med ett mockasudd. Jag tror nästan det är värt det! Det där är en väska man blir glad av, tro det eller ej. Den skickar inte direkt ut några endorfiner av sig själv, men färgen lyser upp och sprider glädje omkring sig!
Vi har ingen trädgårdsmästare, så vår trädgård ser lite risigare ut än flera grannträdgårdar. Jag hade haft nytta av en röjsåg, en traktor och en lövblås. Jag kan i alla fall konstatera att vi antagligen kommer att få ett vallmoblommande hav här om en tag. Det ser jag fram emot! Tulpanerna visar färg, lite i taget. Tjoho! Inga uppätna än. Ja, det var väl det. En liten vårrapport från South Carterville Road. Hoppas du har det bra på ditt håll! Förresten, vad gör du med dina trädgårdsblommor? Sätter du dem i håret kanske?
Jag älskar namnet Siobhan. Det är ett irländskt namn som inte låter som det stavas. Alls. Läste precis lite om Downton Abbey, och en av de i teveserien mest odrägliga karaktärerna verkar vara en hyvens kvinna till vardags. Dessutom heter hon Siobhan, så jag lovar att förlåta henne alla otrevligheter hon har ställt till med där på herrgården.
Vad tycker du om ditt eget namn? Känner du dig som den du är, eller är du någon annan? Själv heter jag Monica, men jag blev given namnet Monika, min mammas tvillingsysters mellannamn. När min glamourösa, halvamerikanska, blivande moster gjorde entré i mitt liv förändrades det. Hon stavade sitt namn, mitt namn, med C. Hennes handstil var något alldeles fantastiskt vacker och jag övade och övade för att få till samma slängar på M och a som hon hade förfinat under sina något fler år på jorden än jag hade haft. Så småningom insåg min mamma att jag nog inte längre var någon Monika och sålunda ändrades också namnet i alla officiella sammanhang.
För min familj är jag fortfarande Monna (Månna), smeknamnet namnet jag gav mig själv som liten. Det H jag lagt till på slutet står för mitt efternamn som ogift. Det lade jag till när jag en gång i internethistoriens begynnelse ville skaffa mig ett nick i scrapvärlden. Alla som ger sig på att kalla mig mitt smeknamn, gör det på egen risk. Säger man ”Mååååna” blir jag nämligen inte riktigt glad. Då är det mycket, mycket bättre att säga Mååånika (stockholmska), Månnicka (blekingska) eller helt enkelt Månika (svenska).
Monica betyder ”förmanande” (man är väl inte storasyster för inte) om namnstammen är latinsk/fenicisk eller ”ensam” (jag är i stort behov av att få vara ifred ibland även om jag är en synnerligen social människa) om det är så att Monica bygger på grekiskan. 1785 skrevs det för första gången om någon med mitt namn i Sverige. Jag undrar just vem hon var, den första, svenska Monica/Monika…
Min mamma släktforskade jättemycket under min barndom. Vi barn fick ofta sitta med och läsa ”mikrofish”. Varje gång vi hittade det namn som mamma letade efter blev stämningen hög! Jag undrar om det inte var under alla timmar vid ”släktforskningsapparaten” som mitt intresse för kalligrafi började. De gamla prästerna hade ofta härligt yviga handstilar som var spännande och mycket annorlunda den tillrättalagda sjuttiotalsstil vi fick lära oss skriva i skolan. (Blä för den, alltså.) När vi släktforskade fastnade jag för ett namn som ofta förekom i vår släkt, nämligen Sissa. När min kusin fick sin första dotter, en Cissela, kändes det inte längre aktuellt att ge en eventuellt kommande dotter det namn jag i så många år tyckt om. (Förresten var det nog lika bra, för vem vill ha ett namn som rimmar på kissa?) Jag blev också väldigt förtjust i Vendela. Våra två döttrar heter inte heller det (inte sonen heller), utan har fått två helt andra namn. Det är nämligen så spännande att man varje gång man får barn tänker till och påverkas av alla intryck man har just då!
Bästa lästipset om namn är Mitt förnamn är Ronny. Jag älskade att läsa den då den kom ut. Det är ju inte helt okomplicerat, det där med namnval och det faktum att det nästan alltid är någon annan som gör valet åt en. Tänk noga på den som ska bära namnet nästa gång du får det stora ansvaret att välja åt någon annan! Och lycka till.