Jag älskar namnet Siobhan. Det är ett irländskt namn som inte låter som det stavas. Alls. Läste precis lite om Downton Abbey, och en av de i teveserien mest odrägliga karaktärerna verkar vara en hyvens kvinna till vardags. Dessutom heter hon Siobhan, så jag lovar att förlåta henne alla otrevligheter hon har ställt till med där på herrgården.

Vad tycker du om ditt eget namn? Känner du dig som den du är, eller är du någon annan? Själv heter jag Monica, men jag blev given namnet Monika, min mammas tvillingsysters mellannamn. När min glamourösa, halvamerikanska, blivande moster gjorde entré i mitt liv förändrades det. Hon stavade sitt namn, mitt namn, med C. Hennes handstil var något alldeles fantastiskt vacker och jag övade och övade för att få till samma slängar på M och a som hon hade förfinat under sina något fler år på jorden än jag hade haft. Så småningom insåg min mamma att jag nog inte längre var någon Monika och sålunda ändrades också namnet i alla officiella sammanhang.

För min familj är jag fortfarande Monna (Månna), smeknamnet namnet jag gav mig själv som liten. Det H jag lagt till på slutet står för mitt efternamn som ogift. Det lade jag till när jag en gång i internethistoriens begynnelse ville skaffa mig ett nick i scrapvärlden. Alla som ger sig på att kalla mig mitt smeknamn, gör det på egen risk. Säger man ”Mååååna” blir jag nämligen inte riktigt glad. Då är det mycket, mycket bättre att säga Mååånika (stockholmska), Månnicka (blekingska) eller helt enkelt Månika (svenska).

Monica betyder ”förmanande” (man är väl inte storasyster för inte) om namnstammen är latinsk/fenicisk eller ”ensam” (jag är i stort behov av att få vara ifred ibland även om jag är en synnerligen social människa) om det är så att Monica bygger på grekiskan. 1785 skrevs det för första gången om någon med mitt namn i Sverige. Jag undrar just vem hon var, den första, svenska Monica/Monika…

Min mamma släktforskade jättemycket under min barndom. Vi barn fick ofta sitta med och läsa ”mikrofish”. Varje gång vi hittade det namn som mamma letade efter blev stämningen hög! Jag undrar om det inte var under alla timmar vid ”släktforskningsapparaten” som mitt intresse för kalligrafi började. De gamla prästerna hade ofta härligt yviga handstilar som var spännande och mycket annorlunda den tillrättalagda sjuttiotalsstil vi fick lära oss skriva i skolan. (Blä för den, alltså.) När vi släktforskade fastnade jag för ett namn som ofta förekom i vår släkt, nämligen Sissa. När min kusin fick sin första dotter, en Cissela, kändes det inte längre aktuellt att ge en eventuellt kommande dotter det namn jag i så många år tyckt om. (Förresten var det nog lika bra, för vem vill ha ett namn som rimmar på kissa?) Jag blev också väldigt förtjust i Vendela. Våra två döttrar heter inte heller det (inte sonen heller), utan har fått två helt andra namn. Det är nämligen så spännande att man varje gång man får barn tänker till och påverkas av alla intryck man har just då!

Bästa lästipset om namn är Mitt förnamn är Ronny. Jag älskade att läsa den då den kom ut. Det är ju inte helt okomplicerat, det där med namnval och det faktum att det nästan alltid är någon annan som gör valet åt en. Tänk noga på den som ska bära namnet nästa gång du får det stora ansvaret att välja åt någon annan! Och lycka till.