Den här veckan kostar ätmogen mango 10 kr/styck på ICA. Några av mina finaste Thailandsupplevelser inbegriper sticky rice, den traditionella thaidesserten som ofta kan beställas i något gatustånd. När jag kom hem med två mangos var det därför inte helt märkligt att jag bestämde mig för att leta upp ett recept på denna kulinariska läckerhet och försöka göra något liknande.
Till sticky rice ska man egentligen använda ett speciellt ris som blir särdeles kletigt, men då vi fortfarande har som projekt att använda det som står i skåp och lådor fick det bli grötris som jag utgick ifrån. Då vi har en riskokare modifierade jag receptet lite och testade en egen version. Konsistensen blev inte helt rätt, men det blev sannerligen smaken! Med tanke på att vi hade 22 grader i skuggan just den dag då desserten inmundigades kändes det ändå rätt autentiskt!
Svenskt sticky rice enligt Monnah
1 1/2 C grötris
en burk väl hoprörd kokosmjölk (delas upp i 1 C + ”resten”)
1/3 C socker
1/4 tsk salt
SÅS: resten av kokosmjölken i burken plus 1 msk socker och en nypa salt
1 msk rostade sesamfrön (struntade jag i, men en del tycker att det tillhör)
1 stor, mogen mango skuren i smala skivor
Skölj riset väl och blötlägg i vatten över natten.
Häll av riset och ångkoka det i 60 minuter. (Detta kan göras på olika sätt, själv använde jag ångkokningsinsatsen på vår riskokare, 2×30 minuter.)
Koka upp 1 C kokosmjölk med 1/3 C socker och 1/4 tsk salt och se till att sockret löser sig ordentligt. Rör så det inte bränns. Gör detta strax innan riset ångat klart och håll varmt.
Lägg det ångkokade riset i riskokaren, häll över kokosmjölksblandningen och 1 dl kokande vatten och kör programmet för snabbris.
Koka upp resten av kokosmjölken, sockret och en nypa salt tills sockret löst sig. Rör så det inte bränns i botten. Låt svalna.
Servera genom att lägga riset i en liten form lagom till en portion och försiktigt lägga upp på tallrik. Häll över lite sås och dekorera med mangoskivor. Mums.
Här sitter tjocka tanten i vårt fönster och läser en god bok. Tjocka tanten heter egentligen Amalia. Hennes tysta uppenbarelse var ständigt närvarande under min uppväxt och även senare då jag hälsade på hos mina föräldrar. Amalia är en av den makalöst duktiga keramikern Lisa Larsons ABC-flickor Amalia, Beata, Charlotta, Dora och Emma. (Dessa flickor tillverkades för övrigt mellan 1958 och 1973 i Gustavsberg och var tänkta som bokstöd, och fortsatte produceras trots att de var alldeles för lätta för detta ändamål.)
Formen bidrar till Amalias skönhet. Jag älskar verkligen hur hon ser ut och skulle gärna ha fler av flickorna här hemma. Och Kalle, han hade verkligen varit fin uppe i allrummet. Men har man en massa bjäfs överallt blir det svårt för bjäfset att göra sig hört! Nog om detta, nu börjar mina tankar slira.
Vi människor utvecklas ständigt och behöver ibland rubbas för att kunna ändra dåliga rutiner och vanor. 2019 satte punkt på ett gäng år med för mig svåra utmaningar och min hälsa var i botten. 2020 opererades ett basaliom bort och när jag hade hämtat mig från skrämselhickan som medföljer ordet ”cancer” (även om basaliom är en så lättbehandlad form) hade jag hamnat i en ny position. Jag kände att jag borde ta ett helhetsgrepp på min hälsa och analysera allt som ingår. Det har jag gjort och jag är mycket glad och tacksam över den plats jag nu befinner mig på. Jag lever ett gott liv och har frid i själen, men jag behöver faktiskt gå ner i vikt. Mammas ”banta inte” och det faktum att hennes läkare erkände att hennes övervikt med all sannolikhet bidrog till att hon fick ett relativt långt liv efter sin palliativa diagnos betyder inte att jag som femtioåring ska nöja mig med en övervikt på 15 kg, åtminstone inte om denna beror på något som bidrar negativt till min hälsa. Amalia kan och ska inte göra något åt sina runda former, men det behöver jag göra.
Som av en händelse, och av olika orsaker, har jag och flera av mina systrar valt att prioritera vår hälsa de senaste månaderna. Vi har valt olika vägar, men har samma mål: en stark kropp som samarbetar med oss i detta som kallas livet. Igår fick jag världens finaste present av en av dem. Hon hade beställt lite specialprodukter på nätet och hade samtidigt plockat ihop ett så spännande paket till mig. Nu längtar jag efter att kunna tillverka egna vetefria langos, göra en glass-sandwich och prova hur jordmandlar smakar.
Det är absolut inte självklart att ens ha valet att kunna göra något åt sin hälsosituation. Jag har varit där också. Jag omfamnar tacksamt det faktum att jag bor så naturskönt och att jag orkar ta långa promenader. För några år sedan orkade jag inte ens gå upp för min egen trappa och att duscha var något som krävde lång planering. Jag vet att det finns de som har det så jämt och vet att det är en fruktansvärt tung börda att bära. Med all kunskap som finns idag drömmer jag om fler och fler insikter som gör att ännu fler kan botas från sådant som idag inte kan hanteras av vården. En dag…
Fröpåsar liknande dessa hittades under golvet (?) hos Carl von Linné. Min syster har vikt dem och det känns tryggt att förlita sig på formgivning som har funkat ända sedan 1700-talet. Vackert och funktionellt, den bästa designen som tänkas kan!
I samband med den där matinventeringen har jag fått bläddra igenom mina receptböcker för att hitta lite ny inspiration. Målet är ju att jag ska kunna utgå från det som finns i skåp och lådor utan att köpa till allt för mycket annat. Nu har jag i alla fall återupptäckt favoritboken Plenty av Yotam Ottolenghi. Wow, alltså. Alla hans recept är veritabla smakexplosioner, men det är också recept som ibland är väldigt kostsamma i både tid och pengar. Saffran och mängder av färska kryddor har ofta framträdande roller, liksom andra ingredienser som kanske inte direkt hittas på ICA Nära Sturköhallen. Dags att ta ett steg från korsstygnsmönsterpersonligheten och freestajla lite!
Så här såg matbordet ut igår då syrran var här på besök. Den gröna salladen är rester från dagen innan, en örtdressingmarinerad couscoussallad som var riktigt smarrig trots att det blev en försvenskad version av Ottolenghis recept. (Jag tog det vi hade av frysta örter, bytte pistagenötter mot rostade solrosfrön och rucola mot resterna av ett isbergssalladshuvud.) Det gula är saffransdurra (skulle ha varit couscous) och till vänster ser du en ugnsgräddad så god röra att jag hade kunnat slicka upp resterna. Det går bra att byta ut och ta vad man haver! Jag påmindes igen av vikten av att kombinera syrligt, sött och salt och att bjuda på olika konsistenser. Och lång tillagning på lägre värme om smakerna ska koka in ordentligt. Jag hade glömt hur gott det kan vara med bara lök, potatis och morötter, hahaha! Lite dyrare än vanligt blev det pga ett paket saffran, men vid jul köper jag alltid på mig mängder då man får köpa för en billig peng på ÖB, så det fanns också i skåpet.
Med tanke på att mat är ”den nya religionen” kanske det är på sin plats att påpeka att allt är vegetariskt, de gula rätterna är glutenfria, somligt är närodlat och olivolja ska väl vara det nyttigaste fettet. Viktväktare kan inte äta så stor portion pga högre energiinnehåll, kolhydratbantare (LCHF, KETO etc) får nog inte äta något av det här, men om du gillar periodisk fasta går det bra att planera för att passa in detta i matkalendern! Lev väl, och glöm inte att njuta ibland.
Planttanter! Vak upp, hör våren viska och knoppar brista!
Förra året drog jag igång försådden den 5/3. I år bytte jag ut aubergine (kul, men det blev alldeles för liten skörd för att jag ska fortsätta) mot rotselleri och upptäckte att jag hade glömt köpa basilikafröer. Annars blev det samma som förra året. Ett gäng tomater, paprika och chili. Jag hade plockat fröer från egna Golden och Marmande förra året för att testa skillnaden på köpefröer och egenodlat. De satte jag tillsammans med några andra från förra året och ett par nyinköpta sorter. I det här skedet är hoppet lika stort som drömmarna!
Makens hemmasnickrade växthus av en plasthylla och höj- och sänkbara lysrör går precis in i vår lilla gästskrubb. Helt perfekt! I år steriliserade jag den köpta såjorden (130° i ugnen i 50 minuter enligt instruktioner på nätet) för att slippa ev. sorgmyggslarver. Förra året fick jag invasion och min analys var att de kom från just såjorden. Tyvärr förlorade jag en hel del plantor på det viset och det var jag inte sugen på nu.
Nu börjar den både lite läskiga och härliga väntan på grodd, på att det gröna ska visa sig. Balansen mellan ljus och mörker, hur fuktig jorden är, temperaturen… Både det som kan bli rätt och fel ligger framåt i tiden, men just nu är allt bara bra.
Häromdagen berättade jag om hur jag hade tagit tag i den stökiga frysen. Nu är lådorna någorlunda organiserade igen. Frukt och bär, grönsaker, proteiner och övrigt. Ungefär så. Jag gjorde ett Numbers-ark med allt vi hade i frysen och vägde till och med det som inte var uppmärkt (jag märker nästan alltid det vi själva plockat in från natur och trädgårdsland och det köpta kommer färdigmärkt). Jag frågade våra kompisar över några styckdetaljer i lamm som jag inte riktigt kunde sätta namn på och fick svar. Detta är annars ett problem för mig. Jag är för ”korsstygn” för att våga experimentera helt fritt och vill gärna ha åtminstone lite vägledning.
Allt som allt fick jag ihop ett dubbelsidigt A4 som nu hänger på vår kyl. Jag vet nog att det kommer att bli si och så med att stryka bort det använda, men bara att jag skriver det här gör det mer troligt! Som sagt, rätt bra på listor, mycket sämre på att följa dem.
Jag inser att upplösningen antagligen inte är den bästa, men såhär delade jag upp listan:
Kött, fisk, chark, grönsaker, frukt och bär samt bröd. (Vi har även smörpaket i frysen, köper alltid vid erbjudanden, men de är ständigt i rotation och behöver inte stå med i listan. SKULLE det finnas glass kan jag tala om att den inte heller behöver någon rotationslista. Hm.) Allt märktes också med vikt och/eller antal. Missade jag något? Hade du gjort något annorlunda?
Jag satt just och letade recept. Vi har haft en påse durra i skafferiet ett bra tag och nu tyckte jag det var dags att sätta det på prov. Durra (Sorghum bicolor) är ett gräs som används till att bl a brygga glutenfritt öl. USA är världens största durraproducent, men de flesta svenskar tror jag inte känner till detta spannmål. Anledningen till att jag upptäckte det var att jag såg en påse i mataffären och var sugen på att testa något nytt. Durra är ett mer näringsspäckat alternativ till bl a ris och för alla som jagar antioxidantrik mat är durra en riktig fullträff. För mig som inte tolererar vete speciellt väl funkar det att delvis baka bröd med, men allra lättast verkar det vara att bara koka och använda precis som ris.
Jag gillar att laga mat, jag gillar att äta mat och jag gillar att fundera över vilka olika råvaror som passar tillsammans. Jag lagar fortfarande mest mat här hemma och utgår nästan alltid efter vad vi har i skåpen. Det blir mycket ugnsrostade grönsaker, ugnsstekt fisk, potatis, köttfärs-, lamm- och nöträtter. Fläsk mer sällan, men några paket bacon ligger oftast i kylen som backup. Det är ju jätteroligt med olika spännande recept, men dem ger sig oftast dottern på. Slökokaren gillar vi, mixerstaven och mixern jobbar rätt hårt. Jag försöker hålla våra knivar välslipade. Min personlighet är organiserad, men när det gäller mat tar jag mest beslut tidigast samma morgon som maten ska ätas.
Innan våren gått över i sommar behöver frysen tömmas. Jag säger ofta det, men så ligger både bär och grönsaker kvar medan vi fyller på med kyckling, fisk och lite annat smått och gott. Nu ska det bli av på riktigt. Anledningen att så mycket blåbär är kvar är att vi inte velat ”slösa”, men det är ju jättetrist om de till slut inte är goda att äta för att vi väntat för länge! Nu har jag därför gått igenom frysen och skrivit upp vad som finns kvar för att det ska finnas en PLAN. Ojojoj, undrar hur det ska gå…
Denna regniga dag överraskade dottern oss gamlingar med en helt fantastisk middag. Vi fick en vegetarisk burgundisk gryta med lite av all den svamp som hamnade i frysen i höstas. Otroligt gott, mustigt och med en blandning av lent och mer tuggmotstånd. Jag tyckte att det var så gott att jag ville dela receptet här i bloggen så det inte ”försvinner”.
I dessa saffranstider vill jag bara påminna om den fantastiska rätten paella. Dottern önskade sig det till födelsedagsmiddag. Lite råddigt att laga själv med så många olika moment, men det gick bra. Nu är jag inte spanjorska och vet inte vad som gäller för en riktigt riktig paella. Jag följde därför ICA:s version, men vinkokade frysta blåmusslor istället för att använda burkmusslor. Jag uteslöt också paprika, men bara för att jag glömde, hehe. Det blev ändå supersmarrigt.
Bästa lussebullarna som testats så här långt. Gör en vanlig bulldeg med extra fett och socker (150 g smör och 1,5 dl socker till 5 dl degvätska) och två paket saffran som får puttra lite i det smälta smöret. 1 tsk salt och 14-15 dl mjöl brukar vara rätt lagom, det viktiga är att degen arbetas ordentligt tills den blir smidig. Jag kommer ihåg när jag fick slå lussebullsdeg för hand, inte roligt! Snacka om inbjudan till inflammation i axeln… Efter jäsning och utkavling i vanlig ordning är det dags för fyllning. Vi hade ungefär 125 g riktigt rumsvarmt och mjukt smör, 2 msk socker och 250 g riven mandelmassa som hade arbetats ihop till en smidig fyllning. Denna delades upp på två deghalvor, varav varje halva räckte till 20 bullar. Summa summarum 40 lussebullar. Pensla med ägg, lite pärlsocker och så skjuts in i 200° tills de blir lagom gräddade. (10-15 minuter beroende på ugn.) Varsågod! Hoppas du gillar.
Ps: Tycker det är väldigt roligt att jag valt ”Mat och hälsa” som kategori till det här inlägget.
I helgen satt jag och tittade igenom gamla foton och filmer då jag är ansvaret för att uppdatera körens Instagramprofil då och då. Coronaviruset har gjort så att det blir dåligt med tillfällen att spela in nytt material, minst sagt. Hur som helst hittade jag ett foto som jag hade tagit precis ett år innan jag opererade bort mitt basaliom för några veckor sedan. Jag kom på att det vore intressant att beskriva hela förloppet, om inte annat så för framtida referens. Och alltid hjälper det någon om man berättar om sin historia. Fotona i den här serien är jättedåliga eftersom jag inte tagit dem för det här ändamålet.
9 oktober 2019. Det går knappt att se hur den vita pricken just på kanten av nedre ögonlocket såg ut precis som en vagel. Dessutom kändes det precis likadant, sved och irriterade. Jag skickade en bild till någon syrra har jag för mig, bara för att visa hur synd det var om mig. ”Vageln” irriterade rätt länge, men så småningom gav den med sig och jag tänkte inte mer på det. Jag såg inget sammanhang mellan vageln och det som sedan hände. Nu vet jag att ett basaliom ofta börjar som något som man upplever vara en liten kvissla, en finne eller vagel.
26 februari. Helt plötsligt upptäckte jag att jag hade en lite upphöjd bulle som var lite ljusbrun mitt i på nedre ögonlocket. Det kändes inte alls, ingen smärta och inget obehag. När jag väl hade lagt märke till detta fenomen kunde jag inte riktigt släppa det. Framåt mars ringde jag vårdcentralen, men de uppmanade mig att vänta med icke-akuta ärenden. Corona och allt det där, vet du.
24 juni/16 juli. I juni fick jag nog av att oroa mig. Tittade jag neråt hade ”bullen” blivit så stor att den påverkade synfältet. Jag ringde till vårdcentralen igen trots att det var mitt i Corona- och semestertider och fick en remiss till hudmottagningen med informationen att jag kunde vänta mig kallas till ett besök där om tre månader sisådär.
25 augusti. Kallelsen till hudmottagningen kom tidigare än förväntat, något som kändes väldigt skönt. Såhär såg jag ut samma kväll som hudläkaren hade fryst en hudskada på näsan och tagit en biopsi från det misstänkta basaliomet. Efter några veckor kom beskedet om att det var en tumör och att jag skulle kallas till hudmottagningen för att ta bort den.
8 oktober. Tre dagar efter min 50-årsdag var det dags för operation. Läkaren som utförde ingreppet gjorde det för första gången, men under uppsikt av och med hjälp av en riktig expert. Jag kände mig helt trygg utom då Dr. Fadia lade bedövningen i ögonlocket. Själva införandet av nålen var smääääärtsamt. Hur som helst både skrapades tumören bort samt att området frystes ner till 196°C med hjälp av flytande kväve. Resten av ögat var skyddat under tiden och det var både bedövningssalva, krokar, klämmor och lock inblandade. Besöket var över på ca en halvtimme och jag blev hemskickad med uppmaningen att jag skulle akta ögat och därför fick se ut som någon ur en science fiction-film fram tills ögonbedövningen hade släppt.
2 november. Jag upplever att jag i princip är helt läkt. Som du ser försvann ögonfransarna, men hårsäckar gillar varken överdriven värme eller kyla. Nu ska jag kunna räkna med att vara helt återställd. Om ett år kallas jag tillbaka till hudmottagningen för att se att allt ser ut som det ska. Jag är nöjd och glad och tacksam över att ha kunnat lägga det här bakom mig.
Basalcellscancer är en speciell typ av hudcancer som växer långsamt. Varje år upptäcks mer än 50 000 fall, ungefär lika många hos män som hos kvinnor. Basalcellscancer registreras sedan 2004 i Cancerregistret men inkluderas inte i den ”vanliga” cancerstatistiken.
Symtom på basalcellscancer kan börja som en liten finneliknande knottra som sakta växer till en rodnad, fast och glansig knottra som lätt blir sårig. Det kan också vara en fast liten rodnad eller blek knappformig förhårdnad i huden.
Ett varningstecken kan vara ett litet sår som läker men återkommer på samma ställe för att med tiden vara en mer bestående sårbildning.
Diagnosen säkerställs med en biopsi som betyder att man tar ett vävnadsprov, som också ger information för att avgöra lämpligaste behandling.
Ytlig basalcellscancer
Ytlig basalcellscancer ser ut som en rodnad och kan likna en eksemfläck fast den försvinner inte trots att du smörjer den. Denna form är vanligast på bröstet, ryggen, eller armar och ben men kan också sitta i ansiktet.
Knutformad basalcellscancer
Knutformad, eller nodulär, basalcellscancer växer djupare ner i huden. Den ser ut som en tydligt avgränsad knuta som kan ha samma färg som huden eller vara svagt röd och lite genomskinlig med små blodkärl i och är ibland sårig.
Tumören sitter oftast i ansiktet, huvudet eller på halsen, men kan också sitta på överkroppen.
Aggressiv basalcellscancer
Aggressiv basalcellscancer växer djupare och är svårare att avgränsa. Tumören kan vara lätt upphöjd och knottrig, rodnad fläck eller platt, vitskimrande, hård och likna ett ärr. Det är vanligast att cancertumören sitter i ansiktet, runt ögonen, öronen eller näsan.
Den vanligaste behandlingen är en operation där hela tumören tas bort och skickas för mikroskopisk analys. Operationen måste ibland upprepas om inte hela tumören är borttagen.
