Funderingar – Sida 45

18 nov

Om att vara en liten del i det stora.

Ny dag, nya mål. Jag känner mig lite tom, men tror inte det nödvändigtvis är dåligt. Min tacksamhetsmeditation bjuder på ett nytt mantra och en ny, inspirerande inspelning varje dag. De har varit så bra fram till idag då de handlade om svamp! Haha! Fast jag är väldigt fascinerad av naturens under och allt som händer bakom kulisserna. Vi människor har ju faktiskt stor betydelse för allt som händer här i vår omvärld och ibland blir jag rädd över hur öppet vi inte bryr oss om hur världen kommer att se ut då våra barnbarn har tagit över. Vi är del i ett stort ekosystem och det vi gör har betydelse. Inte bara på ett dåligt sätt naturligtvis!

I går kväll var jag på en föreläsning. På väg hem upplevde jag novemberhimlen. Fullmåne, stjärnklart och så Venus som sken som en liten sol. Att vara en del av detta stora och underbara gör mig ödmjuk och tacksam. Hur är det med dig? Får din litenhet dig att känna hopplöshet eller tacksamhet? Tänker du kanske inte över huvud taget på det?

13 nov

Fram för mer kreativitet!

Jag bor långt borta från mina släktingar, men Facebook, bloggar och mejl gör det definitivt lättare att hålla koll på varandra än om vi bara hade haft telefon och vanlig post att förlita oss till. Min extrasyster J är duktig på att skicka familjemejl med fotouppdateringar från sin familj. I går kom bilder från ett kalas och när jag fick se vad storasyster hade gjort i present till lillebror blev jag faktiskt lite tårögd. Jag bad därför om att få lägga upp foton på världens snyggaste gris! Kolla! Visst är den alldeles underbar? (Mamman fick hjälpa till lite, men designern skötte det mesta själv.)

Visst kan man hjälpa barn att utveckla sin kreativitet. Jag läste den här länken om musik och tänkte att det är lite trist att barn idag tillbringar så mycket tid framför skärmar istället för att utveckla sina kreativa talanger. Musik, konst, textil, trä, metall, matlagning… Hur många vuxna tar sig idag tid att hjälpa barnen att hitta det de är bra på för att sedan stötta dem då de blommar ut? Jag vet. Så får jag ju inte skriva, men faktum kvarstår. Ju fler skärmar det finns att välja mellan, desto svårare verkar det bli för föräldrar att motstå barnens vilja att sitta vid de där skärmarna. Vad gör vi som föräldrar för att hjälpa barnen? (Ha! Jag sitter ju just vid en skärm och skriver, så att lyssna på mitt dravel är väl inget värt?) En av de få saker som verkar hjälpa är att ta sig ut ur huset och att inte ha med sig någon smart phone eller platta…

När våra barn var små var jag hemma på heltid med dem. Eftersom jag själv gillar att skapa fick barnen hålla till godo med alla mina projekt. Lego, leklera, pärlplattor, bak, kortmakeri, köksorkester och allt vad det nu var – de fick testa och det de och/eller jag gillade gjorde vi fler gånger. Jag kan inte ens gissa hur många satser leklera i olika färger jag rörde ihop. Jag och maken har strukit en oändlig radda med pärlade alster. Vi insåg att det inte skulle gå att spara varenda liten streckgubbe som alla ritade, men jag lade faktiskt alla konstverk i en hög och gick igenom den med några månaders mellanrum för att spara godbitarna. Vi läste och läste och läste och läste och berättade och berättade och berättade och berättade. (Att svärmor jobbade på Bonniers var en stor bonus.)

När sonen fick ett Game Boy började eländet. Det var sååå svårt att sluta spela de där spelen och vi var sådana där hemska föräldrar som bara lät honom spela en halvtimme per vardag, en timme på lördagar och inte alls på söndag. Skärmarnas dragningskraft fortsatte. När sonen blev större fick han en smart phone. Han hade inte bara en smart telefon, utan är ganska smart i sig själv också. Han insåg att han av olika anledningar inte klarade av att ha en sådan telefon i sin ägo och lämnade därför tillbaka den till oss för något år sedan. Hur många 16-åringar känner du som har gjort det? Datorn har han fortfarande ett hatkärleksförhållande till. Den är nödvändig för studierna, men det är svårt att hålla en balans mellan skola, spel och slösurfande. Att han inte sitter instängd i sitt rum, utan i vardagsrummet, hjälper dock en del.

Döttrarna är väldigt olika. Den äldsta lägger ner massor av timmar på att använda datorn som ett arbetsredskap (förutom att hon tar hälften av sina kurser genom eSchool). Hon har därför blivit en riktig hacker och kan alltid lösa datorproblem som jag har. (Photoshop är hennes favoritprogram, men hon har också full koll på Word och liknande.) Yngsta dottern använder datorn som kunskapsbank och studerar YouTube-klipp efter YouTube-klipp för att lära sig nya gymnastikkonster och hur man själv tillverkar grimmor och andra tillbehör till Schleichdjuren hon samlar på. Vill man bli duktig på något är det bara att öva brukar min väninna As man säga…

Hur gör du i din familj? Tycker du att jag är grinig i onödan? Är det här egentligen inget problem? Hur får barn idag utlopp för sin kreativitet (förutom att många blir väldigt duktiga på engelska och att hantera ett tangentbord)? Du som har små barn – förlitar du dig på att förskolan står för det pyssliga? Du som har mellanstora barn – hur hanterar du det där med att aktiviteter blir tråkiga och att barnen vill sluta? Du med tonåringar – hur hanterar du det där med vad de väljer att lägga sin tid på? Vad tycker du? Hur tänker du?

27 mar

Hur många tårar kan en människa producera?

Jag önskar jag tog mig tid till ett TED-tal om dagen. Nästan varje tal jag ser känns viktigt, givande eller ögonöppnande. Det här såg jag i kväll. Hjärtskärande, vackert och så sorgligt.

Våra barn har inte direkt blivit mobbade. E blev kallad ”dockan” och ”mini” i sexårs. Då tog storebror tag i saken, gick till den vuxna som var elevvårdsansvarig och sa: ”Antingen tar du hand om det här eller så gör jag det själv.” Jag vet inte om han varit så modig igen. Barn är starkare än man tror, men de vill också vara till lags. De vill hålla sina föräldrar glada och de skäms ofta för att tala om när de råkar ut för elaka eller tanklösa kommentarer.

Jag har träffat kvinnan jag är mentor till idag och jag har gråtit. Jag har tittat på flera avsnitt av Dilemman med Doreen och jag har gråtit. Nu har jag tittat på TED och gråtit, så jag sitter här med röd näsa och svidande ögon. Det är bra att gråtknarka ibland, för det rensar systemet. I morgon ska jag dock vara glad igen, det lovar jag här och nu.

15 nov

Livet det går upp och ner.

Vissa dagar är bättre än andra. Så är det för alla. För mig med. Den här dagen har varit bra på många sätt. Vardag är bra. Jag gillar rutiner och förutsägbarhet och det är just det jag har fått av den här dagen. Yngsta dottern som sedan skolstart har haft så svårt med matten har liksom levt upp genom hemskolan och flera gånger den här hösten har jag förvånat insett att hon knäckt flera koder hon borde ha knäckt för länge sedan. Att se henne jobba på och uppskatta sitt skolarbete gjorde mig glad idag. De två stora är duktiga och tämligen självgående genom sin distansskola. De behöver peppas och kollas och uppmuntras, men de klarar sig till stor del utan stora genomgångar. Skönt på ett sätt. Ja, särskilt som jag var så väldigt emot hemskolning och nu ser hur fantastiskt det funkar för vår familj. What can I say? Alla har rätt till en andra chans. Jag också.

Värre är det nog för Gs snögubbe. Han smälte under dagen bort till en blöt fläck och nu finns bara hans stiliga näsa kvar. Kanske får den återfödas i en ny snöskapelse. Vi får väl se…

För att inte hamna i någon av de farliga hemskolningsfällorna försöker jag upprätthålla vissa rutiner. D-vitamintillförsel genom en daglig soldos känns jätteviktig. Dessutom behöver vi alla röra på oss. Idag tog vi en promenad upp till Costco som ligger en kvarts gångväg härifrån. Det här är utsikten på vägen hem. Rätt pampigt, eller hur?

De amerikanska björkarna ser inte riktigt likadana ut som våra, men de ger i alla fall lite hemkänsla. Efter att ha sett Gs blivande marimbalärares läroplan inser jag att lärare jobbar väldigt olika. Jag hoppas att G och hans nya läromästare genast får bra kontakt. På måndag är det dags för första lektionen. Håll tummarna är du snäll.

Utanför vår ytterdörr svajar detta underbara gräs. Jag blir så glad av färgen, rasslet och det starkskira…

Posten kommer sex dagar i veckan, men inte förrän vid 16-tiden. Idag hade Brevis med sig ett paket från fina svärmor. Hon vet vad vi gillar. Jag sitter med ett jättevackert bärnstenshalsband på mig och resten av familjemedlemmarna har satt sig i varsitt hörn för att läsa de böcker och tidningar de fick. Godiset är SLUT. Japp. Dumle och Zoo är rätt gott.

Det finaste i paketet var ändå kökshanddukarna. Verkligen vardagslyx… Tack, tack, tack fina L! Och fast jag skrev att den här dagen har varit bra på många sätt har den också varit jättejobbig. Jag vet. Jag blir trött på mig själv jag också. Jag blir trött när jag inte kan styra över mina känslor. Jag har det så bra här! Idag fick jag ändå tvinga mig själv att skriva en tacksamhetslista för att tala om för mig själv att mina tråkkänslor var helt irrationella. Suck. I morgon kommer allt att kännas bättre, det är jag säker på. Särskilt om min inspiration som plötsligt försvunnit i tomma intet kommer tillbaka under natten. Happy, happy…

08 nov

Buhu…

Jag har varit så borta från internetvärlden under det senaste halvåret då jag knappt läst varken bloggar, nyheter eller något annat heller för den delen. I samband med att jag valde årets ord (LYFTA) bestämde jag mig för att läsa mycket mer och sommaren skulle ägnas åt massor av litteratur. Dessvärre blev planerna något ruckade. Allt lyftande jag ägnat mig åt sedan i maj har handlat om rent fysiskt lyftande. Flyttlyftande. Jag har till och med lyft mig till en inflammation i ett muskelfäste. Osmart och knäppt då det dessutom handlar om högerarmen… I takt med att vårt liv här blir till vardag känner jag ändå att jag börjar ”äga” min tid igen. Det börjar finnas små stunder som bara är för mig igen. Det är alltså dags att ta itu med lyftandet av själva jaget igen innan nyårsklockorna ringer.

Två av de 29 noggrant packade flyttlådorna kom inte med på flyttpallen. En kökslåda och en av de två jullådorna. I jullådan låg alla våra julgranskulor, Lisa Larssons lussetåg och julstrumporna. Jag har insett att det här med grejer inte är livsnödvändigt, men nog är det viktigt att få upprätthålla vissa viktiga traditioner? Om tre veckor är det advent. På IKEA sålde de fina adventsstjärnor, så vi köpte fyra stycken. Det gör att jag inte behöver gråta över att t ex lussetåget inte är med oss här. Vad gör du för att förbereda dig för julen? Jag har inte ens börjat lyssna på julmusik än. (Jag och svägerskan brukar jultävla. K – du vinner alla gånger i år! Jag ligger hopplöst efter.) Endera kvällen ska jag ta mig tid att surfa runt bland inspirerande bloggar för att få lite ögongodis i julform. Det tror jag kommer att göra mig lite gladare!

Nej, nu är det dags att skjutsa dottern till hennes Art Class. Två lärare på fem barn, båda är konstnärer med fantastisk pedagogisk förmåga. Det här med hemskola är sannerligen inte dumt ibland.

28 okt

Natten är här.

Nothing else matters – Metallica. Och så vill jag tala om att vi har bott här i en vecka i morgon. Vi har alla lika mycket tid, men tiden är ändå relativ. Den senaste veckan har sprungit förbi. Idag sög det till i magen. Vårt liv kommer att bli annorlunda än det var i Sverige. Hur ska jag göra för att verkligen göra det bästa av tiden här? Just nu vet jag varken ut eller in. Huset här är min fasta punkt, men hjärtat är kvar i Sverige trots att bergen här är makalöst vackra.

Jag tittade förresten på ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Efter det kunde jag inte prata på flera timmar. Vilken otroligt sorglig bit i vår historia… Må jag ständigt jobba på att inte döma eller bedöma mina medmänniskor.

Du är viktig för mig. Kom ihåg det.

12 okt

Om att bara vara.

Inom loppet av ungefär en vecka har jag fått reda på saker om flera nära och kära som gjort mig jätteglad och jätteledsen. Att glädjas med någon är lätt. Det ger ny energi och hopp om att livet är så ofattbart stort och spännande och kärleksfullt. Att sörja med någon är svårare. Det är svårt att veta vad man ska säga för att trösta, lätta bördan, göra saker bättre. Ord som är tänkta att hjälpa kan göra mer skada än ge helande. Ord som inte uttrycks kan ändå misstolkas och handlingar som är tänkta att hjälpa kan upplevas stötande eller kanske ”fjuttiga”.

Livet, alltså. För mig som tänker alldeles för mycket blir det nästan överslag i hjärnan ibland. Jag önskar att jag kunde göra mycket mer. Just nu finns det några jag bara skulle vilja sitta och klappa, hålla i handen, laga mat till och trösta. Tror du på att kunna vara med någon i tanken? Jag tror att böner kan nå fram, andra tror på mantran, karma, slumpen…

Här i USA handlar mycket just nu runt valet som står för dörren. För mig är varken Obama eller Romney något bra val, så resultatet kvittar lika. Politikerna, och allt för många andra, har glömt bort det viktigaste mitt ibland alla bidrag, hot, krig, lagar och regleringar. Nobels fredspris går till EU – vilket skämt! (Faktiskt ännu värre än när Obama fick det.) Vem bryr sig verkligen om den lilla människan? Vilka av politikerna ser kärleken till sin nästa som drivkraften att göra bättre? Suck. Nu orkar jag inte knappa mer på mobilen, men jag kan skicka min kärlek över jorden. Hoppas att du känner den.

04 okt

Snart 42.

När jag vaknar i morgon bitti är jag 42 år gammal. Det sägs att damer inte ska prata om sin ålder, men det bryr jag mig inte om. Runt 40 tyckte jag det var fruktansvärt att acceptera varje nytt år. Jag tyckte det kändes som att jag hade slösat viktig tid på oviktiga saker och funderade ofta på vad jag skulle kunna ändra på för att göra världen lite bättre. Det kämpar jag fortfarande med. Just nu ligger mitt största fokus på att få ut våra barn i vuxenlivet, att känna att jag har gjort allt för att ge dem den bästa barndom de kunde fått. Att vi nu är på väg att flytta är en del i den processen. Jag ville verkligen inte ta mig till andra sidan jorden, men jag insåg att den här chansen inte skulle komma tillbaka. Att dra upp något med rötterna och sätta det i bättre jord kan göra stor skillnad!

Vad är då målen för det kommande året?
1. Hjälpa barnen att snabbt komma in i sin nya vardag för att känna sig hemma.
2. Få vårt tomma hus att bli ett hem.
3. Räcka ut en hand för att hitta nya och nygamla vänner och släktingar att umgås med.
4. Måna om dig som finns kvar i Sverige.
5. ”Be Still My Soul”. Något att leva efter varje dag.
6. Ta hand om min och min familjs hälsa. Snabbt leta upp bra mat för att inte fastna i guck-matfällan.
7. Hitta vägar att träna trots att jag vet att de kommande månaderna kommer att bli väldigt upptagna.

Grattis till mig själv som får leva här och nu! De år som ligger bakom mig har varit både spännande och omtumlande. Livet självt är detsamma. Jag ser fram emot det som kommer framöver. Är du med mig på den resan?

21 sep

Alternativ skoldag.

När man hemskolar barn brukar man göra det av lite olika orsaker. I USA är ca 2 miljoner barn hemskolade och det är väldigt många familjer som insett att skolan som institution inte passar alla barn. I Sverige och i Tyskland är det förbjudet att hemskola barn. I Tyskland förbjöds denna undervisningsform på 30-talet av gissa-vilka och i Sverige förbjöds hemskolningen 2010. (”Tillåtet endast vid synnerliga skäl” – läser man mer noggrant är det ett outtalat förbud.)

Jag har som lärare varit helt emot hemskolning. Det kan väl aldrig vara så att skolan inte är det absolut bästa stället för ett barn att växa till vuxen? Nu då våra tre barn hunnit gå rätt många år i skolan och jag varit med i processen som förälder är jag inte längre helt övertygad om att skolan alltid är bäst. Våra två äldsta barn har det väldigt lätt för sig. De har knäckt skolkoden, vet vad som ska göras och hur man ska göra för att undvika få negativ uppmärksamhet. De har välsignats med hjärnor som tänker ”skollogiskt” och har klarat sig bra trots att skolmiljön inte alltid varit den bästa. Nu har de också haft turen att gå från år fyra i Adolf Fredriks Musikklasser, en skola som förvisso är ganska fyrkantig och gammeldags, men som också har bjudit på en massa spännande upplevelser inom skolans ramar. Dessutom är det så att denna skola väl kan kallas elitskola på så vis att det mest är väldigt engagerade föräldrar som medvetet har hjälpt (eller pushat) sina barn välja detta alternativ istället för de skolor de har gått på innan. AF är inte alltid det bästa alternativet och genom åren har vi sett flera klasskamrater välja att gå tillbaka till sina gamla skolor eller byta till någon annan skola.

Yngsta dottern är väldigt musikalisk, kreativ och empatisk. När det gäller logiskt tänkande har hon dock väldigt svårt och hennes matematikundervisning i skolan har mest gått ut på att hon suttit och lyssnat på genomgångar, räckt upp handen för att hon inte förstått, räknat själv för att hon inte fått hjälp (tid är dyrbar då man är 30 barn i klassen), suddat för att det blivit fel och skrivit av facit. På kvällarna har hennes föräldrar försökt reparera skadan och så har det fortsatt. Det är hennes situation som har fått mig att inse att vår yngsta kanske skulle få ett bättre självförtroende och större möjlighet att lära sig om hon inte läste matte på samma sätt som storasyskonen och föräldrarna i familjen… Mitt mål är att hon inte ska hata matte (som så många gör efter fasansfulla upplevelser i skolan) och att hon ska klara sig bra genom att kunna räkna vardagsekonomi – planera tid och budget, räkna på räntor, överslagsräkna för att inte luras i affären, läsa tabeller o s v. Jag vill tvätta bort mattetäcket från siffrorna och få henne att inse att matematik är spännande, nödvändigt och användbart!

Då vi flyttar till USA mitt i terminen har de två äldsta barnen sedan läsårets början fått läsa på distans, engelska och matte. De har fått uppgifter inom idrott och hälsa, hemkunskap, NO (lite klurigt med labbarna, där ligger vi efter), SO o s v. Yngsta dottern har fått läsa skönlitteratur på engelska (lättlästa böcker) som vi lånat på biblioteket, hon har fått titta på engelska/amerikanska filmer utan svensk text, vi har följt ett svenskt matteläromedel och har haft möjlighet att verkligen gå på djupet och förklara matten på ett praktiskt och användbart sätt. (Baka 1,5 sats med recept som inte är tillrättalagda – mycker mer effektivt än att sitta med ”rätt siffror” i boken. Dessutom ser man att 7,25 l mjöl i 1,5 sats kakor inte är riktigt gångbart och därmed fixar vi det där med enheter när vi ändå håller på.)

Nu kommer barnen att få börja skolan i alla fall då vi kommer på plats till vårt nya hem. Deras skolgång kommer att vara lite annorlunda då amerikaner är precis som svenskar, dvs de tror att deras system och betyg och läroplan är det enda som duger och att deras skola är bäst i världen. Vi har fått hjälp av vänner som har gått igenom samma process som vi nu är ingrottade i, de har alltså flyttat från Sverige till USA. Det är inte lätt att tillgodoräkna sig de svenska betygen ska du veta, så så himla bra är vi kanske inte, eller så har det inte slagit igenom i USA än… Jag lovar att tala om hur det går för oss. Barnen tillfrågas innan jag skriver om dem i bloggen då jag inte vill utlämna dem, så kanske kommer jag inte att berätta alla smaskiga detaljer.

Nu ska jag inte ge mig in i debatten om huruvida mänskligheten blir bättre av en sk akademisk utbildning, men läs den här debattartikeln med vetskapen att jag applåderar Mats Alvesson. Jag röstar för att vi börjar se på varandra som medmänniskor utan att bedöma varandra utefter hur många år vi gått på något flashigt universitet. Är någon som läst blajkurser på Uppsala universitet utan att sedan få något jobb mer värd eller smartare än någon som går el/tele-utbildningen på gymnasiet och börjar försörja sig på en gång efter studenten? Hur ser du på det? Gör fler år i skolan en nödvändigtvis smartare eller mer värd en högre lön? Är det skillnad på utbildning och utbildning?

Oj, nu blev det här alldeles för långt. Jag ska sova och förbereda mig på hejdå-nu-firar-vi-allt-på-en-gång-me-syskon-o-kusiner-festen som går av stapeln i morgon.

Min gamla gymnasieskola, Chapmanskolan, där jag gick Natur ”för det ska man ju göra när man har så bra betyg som du” fast jag ville gå Beklädnadsteknisk, men antagligen hade rätt plats egentligen varit Humanistisk linje. Ja, så kan det gå! Det löste sig ju för mig ändå, men lite spännande är det att jag blev Ma/NO- och musiklärare…

14-åringen under dagens lektion ”blomsterarrangemang” inför festligheterna i morgon. Jag gillar att se barnen omsätta sina kunskaper i verkligheten! Kul också att se dem i olika ledarpositioner… Att som mamma och lärare ta ett steg tillbaka och se hur de hanterar att styra, ta instruktioner, delegera osv – det är spännande! Och vilken livskunskap de får alldeles ”gratis”…

19 sep

Har ni fest elle?

”Jag har aldrig var’t på snusen
aldrig rökat en cigarr, halleluja.
Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.”

Det där är nästan alldeles sant för mig. (I alla fall de två första raderna…) Under lärarhögskoletiden var jag sällan med i studentbegivenheterna eftersom så mycket snurrade runt att vara alkosocial och jag inte drack. Det gör jag fortfarande inte. Jag har av olika orsaker valt att inte dricka alkohol och är fortfarande nöjd och glad över det beslutet.

Mänskligheten måste ha ett glapp i hjärnan någonstans. Hur kan man annars förklara valet att stänga av allt vett och sans, frivilligt? Jag förklarade för en brorson hur fester med fulla kompisar i tonåren (och en bra tid framöver kan tilläggas) brukade avlöpa. För de flesta går det här över så småningom, men jag tror de flesta känner igen sig:

Först är de flesta lite blyga och det kan kännas lite spänt. Lite dricka på det så börjar det släppa. Stämningen blir god och ljudvolymen ökar. Det känns roligt och trevligt och alkoholen öppnar vägar för de som i vanliga fall inte riktigt ”vågar vara sig själva”. Ja, ni vet. Det är trevligt att vara med och även om man själv inte dricker känner man hur glädjen lite stiger en åt skallen. Här önskar jag att det alltid stannade. Då skulle jag kanske dricka själv? I takt med att glasen fylls på (eller flaskorna sänks, en efter en) ändras stämningen. En del blir ”buhubuhu, han vill inte ha mig, hon är bara dum”. Andra blir ”hihihihihihihih, hahahahahaha, moahahaha”. Sedan blir det de pinsamma, de som verkligen inte kan hantera alkoholen och vill mucka gräl. (Dessa ser de flesta ner på. ALLA vet väl att man ska dricka lagom?) Slutligen finns ”snaaarrrrrrkkkkk”, de som somnar i soffan, i sängen eller i famnen på någon. Naturligtvis är det här en parodi på drickande, sådär går det ju inte till bland vuxna, vettiga människor. Eller hur?

Jag förstår de personer som dricker vin och annat för att det är gott och ett spännande intresse. (Jag gillar vissa nykteristvarianter som hittas på Systemet, maken tycker allt sådant smakar spya. Hm. Varför då?) Det senaste året har jag då och då önskat mig en riktig fulfylla bara för att få försvinna från verkligheten ett tag. Då jag bara har upplevt sådana från utsidan kan jag också säga att de verkar måttligt intressanta då de också bjuder på otäcka biverkningar – minnesluckor, humörsvängningar, ett förlorat omdöme, utsatthet för våld och överfall, sprängande huvudvärk, illamående, den torra munnen och detta suuug efter något kolhydratrikt. Jag har använt den snällare metoden ”lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet”. Den funkar utmärkt! Jag har flera gånger lagt mig med känslan att allt har varit hopplöst för att vakna till en ny dag, full av nytt hopp, nya möjligheter och ny historia som ska skrivas.

Idag känns livet fint. Jag har så mycket att vara tacksam över. Våra barn har mycket spännande framför sig och jag hoppas att jag får vara med länge, länge på den väg de vandrar i livet. Så länge de lyssnar på mina goda råd är jag glad och tacksam. Föräldrar vet rätt mycket. Vissa föräldrar ska man kanske ta med en nypa salt (ett svin är ett svin är ett svin). Jag vill inte vara en sådan förälder. Jag vill vara någon som mina barn kan se upp till, någon som kan erkänna att jag inte kan allt och inte kan bestämma vad de ska göra, utan någon som de ska kunna komma till när som helst för att få stöd och goda råd. Till mina godbitar vill jag säga – drick inte. Gå med i IOGT istället. De värvar just medlemmar! Eller läs Hillevi Wahls utmärkta texter, en av dem här. Puss!