Om att vara en liten del i det stora.
Ny dag, nya mål. Jag känner mig lite tom, men tror inte det nödvändigtvis är dåligt. Min tacksamhetsmeditation bjuder på ett nytt mantra och en ny, inspirerande inspelning varje dag. De har varit så bra fram till idag då de handlade om svamp! Haha! Fast jag är väldigt fascinerad av naturens under och allt som händer bakom kulisserna. Vi människor har ju faktiskt stor betydelse för allt som händer här i vår omvärld och ibland blir jag rädd över hur öppet vi inte bryr oss om hur världen kommer att se ut då våra barnbarn har tagit över. Vi är del i ett stort ekosystem och det vi gör har betydelse. Inte bara på ett dåligt sätt naturligtvis!
I går kväll var jag på en föreläsning. På väg hem upplevde jag novemberhimlen. Fullmåne, stjärnklart och så Venus som sken som en liten sol. Att vara en del av detta stora och underbara gör mig ödmjuk och tacksam. Hur är det med dig? Får din litenhet dig att känna hopplöshet eller tacksamhet? Tänker du kanske inte över huvud taget på det?
Jag skrattade nästan när jag läste detta, för jag stod faktiskt och mediterade just över svamparnas mycel och hur det liknar hur vi människor på något sätt hänger ihop med varandra en lång, lång stund när jag var ute på promenad för ett tag sedan. Det kändes som en så djup insikt, och jag stod där och mådde bra en stund och förundrades över att känna mig som sammanlänkad med universum. Så jag köper faktiskt den tacksamhetsmeditationen rakt av;)
Hahaha! Tänk, så konstigt det kan vara ibland. Själv tyckte jag att det blev lite smått skrattretande, men när du beskriver det så där får det verkligen en djupare mening. Kram!
”Jag vill bo i en svamp, annars får jag kramp.” Det här är en livsfilosofi som jag får leva med flera gånger om dagen, vecka ut och vecka in. En ögonöppnare som gärna få bli en öronstängare snart.
Högst filosofiskt. Hoppas det snart känns bättre på alla sätt och vis! Kram.
Jag tror att jag är en av de där tacksamhetsmänniskorna. Som trots min litenhet (eller kanske just därför) känner tacksamhet över att få vara med på resan och som försöker göra så gott ja kan. Jag lyckas inte alltid och jag kan bli bättre. Men jag försöker. Och jag tror och hoppas att vi lämnar över en bättre värld till kommande generationer. Jag kan inte tro något annat. Och det ger mig hopp att se min man plantera nya träd i skogen. Träd vars skugga han aldrig kommer få njuta av. Träd för kommande generationer. Det ger mig hopp att det finns människor som tänker på kommande generationer. Osjälviskt och utan tankar om ekonomisk vinning.
Ta hand om dig kära vän.
Kram Lotta
Nu blev det mycket Lotta-kärlek på en gång. <3
Kram
♥
Jag visste väl att mina kommentarer fanns någonstans (åtminstone några av dem). Äntligen! I’m back! 😉 Haha, de två sista var mina frustrerade försök (dock kärleksfulla som du ser) att se om mina kommentarer skulle kunna publiceras om jag ändrade med namn och e-mail adresser.
Kram Lotta
Yes, you’re back!!! Dessvärre verkar det som att de du skrivit tidigare blivit permanent raderade, för de kommentarerna hittar jag ingenstans. 🙁 Glad över att det funkar igen i alla fall. Kram!