Fram för mer kreativitet!
Jag bor långt borta från mina släktingar, men Facebook, bloggar och mejl gör det definitivt lättare att hålla koll på varandra än om vi bara hade haft telefon och vanlig post att förlita oss till. Min extrasyster J är duktig på att skicka familjemejl med fotouppdateringar från sin familj. I går kom bilder från ett kalas och när jag fick se vad storasyster hade gjort i present till lillebror blev jag faktiskt lite tårögd. Jag bad därför om att få lägga upp foton på världens snyggaste gris! Kolla! Visst är den alldeles underbar? (Mamman fick hjälpa till lite, men designern skötte det mesta själv.)
Visst kan man hjälpa barn att utveckla sin kreativitet. Jag läste den här länken om musik och tänkte att det är lite trist att barn idag tillbringar så mycket tid framför skärmar istället för att utveckla sina kreativa talanger. Musik, konst, textil, trä, metall, matlagning… Hur många vuxna tar sig idag tid att hjälpa barnen att hitta det de är bra på för att sedan stötta dem då de blommar ut? Jag vet. Så får jag ju inte skriva, men faktum kvarstår. Ju fler skärmar det finns att välja mellan, desto svårare verkar det bli för föräldrar att motstå barnens vilja att sitta vid de där skärmarna. Vad gör vi som föräldrar för att hjälpa barnen? (Ha! Jag sitter ju just vid en skärm och skriver, så att lyssna på mitt dravel är väl inget värt?) En av de få saker som verkar hjälpa är att ta sig ut ur huset och att inte ha med sig någon smart phone eller platta…
När våra barn var små var jag hemma på heltid med dem. Eftersom jag själv gillar att skapa fick barnen hålla till godo med alla mina projekt. Lego, leklera, pärlplattor, bak, kortmakeri, köksorkester och allt vad det nu var – de fick testa och det de och/eller jag gillade gjorde vi fler gånger. Jag kan inte ens gissa hur många satser leklera i olika färger jag rörde ihop. Jag och maken har strukit en oändlig radda med pärlade alster. Vi insåg att det inte skulle gå att spara varenda liten streckgubbe som alla ritade, men jag lade faktiskt alla konstverk i en hög och gick igenom den med några månaders mellanrum för att spara godbitarna. Vi läste och läste och läste och läste och berättade och berättade och berättade och berättade. (Att svärmor jobbade på Bonniers var en stor bonus.)
När sonen fick ett Game Boy började eländet. Det var sååå svårt att sluta spela de där spelen och vi var sådana där hemska föräldrar som bara lät honom spela en halvtimme per vardag, en timme på lördagar och inte alls på söndag. Skärmarnas dragningskraft fortsatte. När sonen blev större fick han en smart phone. Han hade inte bara en smart telefon, utan är ganska smart i sig själv också. Han insåg att han av olika anledningar inte klarade av att ha en sådan telefon i sin ägo och lämnade därför tillbaka den till oss för något år sedan. Hur många 16-åringar känner du som har gjort det? Datorn har han fortfarande ett hatkärleksförhållande till. Den är nödvändig för studierna, men det är svårt att hålla en balans mellan skola, spel och slösurfande. Att han inte sitter instängd i sitt rum, utan i vardagsrummet, hjälper dock en del.
Döttrarna är väldigt olika. Den äldsta lägger ner massor av timmar på att använda datorn som ett arbetsredskap (förutom att hon tar hälften av sina kurser genom eSchool). Hon har därför blivit en riktig hacker och kan alltid lösa datorproblem som jag har. (Photoshop är hennes favoritprogram, men hon har också full koll på Word och liknande.) Yngsta dottern använder datorn som kunskapsbank och studerar YouTube-klipp efter YouTube-klipp för att lära sig nya gymnastikkonster och hur man själv tillverkar grimmor och andra tillbehör till Schleichdjuren hon samlar på. Vill man bli duktig på något är det bara att öva brukar min väninna As man säga…
Hur gör du i din familj? Tycker du att jag är grinig i onödan? Är det här egentligen inget problem? Hur får barn idag utlopp för sin kreativitet (förutom att många blir väldigt duktiga på engelska och att hantera ett tangentbord)? Du som har små barn – förlitar du dig på att förskolan står för det pyssliga? Du som har mellanstora barn – hur hanterar du det där med att aktiviteter blir tråkiga och att barnen vill sluta? Du med tonåringar – hur hanterar du det där med vad de väljer att lägga sin tid på? Vad tycker du? Hur tänker du?
Hej!
I min lilla familj, som innan Tommy’s inträde, bestod av mig och 2 barn, så har datorn bara varit positiv. Min son hade jätteproblem med att lära sig stava. I skolan fanns varken förståelse eller tid. Jag som ensamstående mamma var tvungen att ha 2 jobb för att vi skulle klara oss ekonomiskt. Datorn -som vi fick av en vänlig själ, ska tilläggas- hjälpte min son att lära sig stava rätt.
Rätt snart började han chatta med tjejer över nätet och då blev det helt plötsligt viktigt att det skulle stavas rätt, så han kom flera ggr och frågade, ”mamma, hur stavas det, och hur stavas det”?!
Sen har vi naturligtvis haft våra duster ang speltid osv, men det har löst sig rätt smärtfritt tycker jag. 🙂
Kram Annelie
TACK för att du delade med dig av er situation! Det är alltid viktigt att se saker ur olika perspektiv. Kram.
( : und die kleine Designerin ist erst 4 Jahre alt …
Just det. Icke att förglömma! <3
Japp, mycket ångest kring skärmarnas användare. Jag har ju en 14-åring som lägger mycket tid på kreativa aktiviteter med hjälp av datorn. Då blir det ännu svårare att sätta gränser. För hon SKAPAR ju… Vad är skillnaden på att rita på papper och rita på på skärmen? Är det ”mer värt” att teckna på papper än på datorn? Är det ”mer värt” att plugga engelska med hjälp av boken än med hjälp av glosor.eu? ”Mer värt” att läsa en bok med papperssidor än att läsa en e-bok? Sådant tänker jag mycket på. När jag puttar undan barnen från skärmen för att göra precis samma sak som de nyss gjorde med datorns hjälp – fast nu IRL… Svåra frågor. Jag tycker att det hjälper med tydliga gränser. Och scheman för vad resten av dagen ska innehålla.
Det är just det där för oss som lever i skärmarnas skuggland, alltså vi föräldrar som inte är precis 20 fyllda, att vi måste lära oss se skillnaden på när datorn är ett arbetsredskap och när den blir ett ankare runt våra barns fötter. För L skulle det vara katastrof att hindra henne från datortiden ”bara för att”. Hennes konst är fantastisk och kreativ och jag ser att hon fortsätter utveckla ”finkonsten” också, alltså förmågan att rita av verkligheten, att lära sig föra över proportioner och annat. Jag tycker definitivt inte att skärmarna bara är dåliga, det hoppas jag framgick! När jag hör om föräldrar som har 20-åriga söner boendes hemma samtidigt som dessa dissar ”tråkiga” jobb eftersom de kan sitta och spela datorspel på natten och sova på dagen, då blir jag lite bekymrad. Jag vill själv inte komma i närheten av en sådan situation, men jag vill inte att någon annan heller ska behöva hamna där! Kram.
Jag glömde: för att inte tala om att de ju faktiskt UMGÅS där, framför datorn. De sitter och snackar via Skype. Var det mer värt att sitta runt ett bord och spela sällskapsspel samtidigt som man småpratar än att sitta framför datorn och spela strategispel tillsammans samtidigt som man småpratar? Är det mer värt att prata i telefon än att umgås via Skype? Är det ens mer ”På riktigt”?
Nej, jag hävdar att om man umgås och lär sig se sina egna och andras personlighetsdrag och därmed utvecklas socialt är allt lugnt. När man väljer att BARA umgås över datorn och skyr sociala situationer har man problem. Dessutom ÄR det skillnad på att umgås IRL och över datorn via text och mikrofon. Man missar nyanser i språket, kan inte uppfatta kroppsspråk eller ta bort text som man kanske skrivit i affekt. Säger man något dumt är det sagt, men man kan förklara och prata runt. Är det skrivet blir det inpräntat på ett annat sätt och mycket svårare att ta tillbaka även om man säger förlåt. Det har jag själv direkt eller indirekt råkat ut för massor av gånger via dator/sms…
Jag är kanske inte rätt person att svara eftersom jag är en pysslig person som dessutom tycker att högläsning är bland det roligaste som finns…
Vi gör mycket pärlplattor hemma samtidigt som vi ofta lyssnar på Astrid Lindgren sagor eller Sune på spotify. Rita och pyssla gör mina barn ofta. Vi har ett stort pysselbord med massor av pyssel som oftast är stökigt. Lim och tejp är stapelvaror. Så där är jag kanske inte rätt person…
Men det här med dator är ju lockande, men de sitter inte så ofta. Det kanske blir 1-2 gånger per vecka max. Nu är ju inte mina barn så stora än och de har ingen egen dator, surfplatta eller telefon. Men jag sätter ganska tydliga gränser på att skärmtiden inte ska bli längre än 60 minuter per dag på vardagar och något med på helger.
Vi får nog bara vänja oss vid att datorn kommer att ta mer tid. Jag var på en föreläsning ocg Unga och internet för någon vecka sedan. Föreläsaren berättade då att dagens fyraåringar använder internet i mobilen lika mycket som femtonåringarna gjorde för två år sedan. Och 50 % av treåringarna använder internet dagligen. ”Allt som finns när du föds blir naturligt i ditt liv”. Och det är ju så när man frågar en tonåring vem de umgåtts med idag kan det lika gärna vara någon som är online.
Det är svårt det här. Och jag är glad att jag har ytterligare några år på mig innan mina barn är i den åldern där de ska få egen mobil och dator…
Jo, att jag ser vad som händer och sker med släkt, vänner och folk jag knappt känner för att de är mina fejsbuckbuddies är ju ett nytt sätt att umgås. Man lär känna en del av människan som kanske inte alltid kommer ut ”i verkligheten”. Vissa har spännande uppdateringar, andra ger tips som man får nytta av på en gång, åter andra gör livet lite gladare… Jag har lika svårt att acceptera att fyraåringar hänger framför en mobilskärm som framför Disney Channel. Det är lika fördummande! Att man har hela världen framför sig och kan lära sig saker i ett nafs däremot, det tycker jag är fantastiskt. Att porr har fått ett sådant genomslag hos barn och ungdomar tycker jag är fruktansvärt, att samma barn och ungdomar räknas till bäst i världen på engelska som andraspråk är fantastiskt (och detta är något att tacka datoraktivitet mer än fantastiska engelsklärare tror jag ”dessvärre”). Skönt för er att ni har tid på er att samla kraft! 😉
Här så brukar 11-åriga dottern använda datorn till att spela spel. skriva böcker, lyssna på musik och lite till läxor. Hon går på dans och teater och läser väldigt mycket böcker så ofta hon kan.
Sonen på 9-år spelar spel, tittar på spel på youtube och tittar på tv på datorn, eller mest på surfplattan. Han har inga aktiviteter. Han läser på kvällarna innan han ska sova.
Skillnaden tycker jag är att hon har många saker som hon gör, han kan lätt fastna framför spel eller andra saker. Än så är det under kontroll, men jag skulle nog vilja att han hittar något annat också innan det blir för mycket dator. Jag har jälv lätt att fastna i olika saker, det kan vara allt från spel på nintendo ds till göra julkort.
Pysslar gör vi också, lite andra saker än i skolan. Till halloween gjorde vi böcker för dekoration (magi, handbok för häxor och trollbrygder) och trollspön. Kul 🙂
Visst är det bra att vi kan se våra barn och jämföra med oss själva? Ibland är de så lika oss själva och andra gånger är de jättesvåra att förstå sig på. 🙂 Jag måste säga att jag mest har träffat på pojkar som har svårt att sätta egna datorspelsgränser. Det måste vara något i de manliga hjärnorna… Ska försöka ta reda på vad det kan vara!
Ert Halloweenpyssel lät jätteroligt! <3
Våra två barn 11år och 17år använder dator betydligt mer än vad jag skulle vilja. Men samtidigt ser jag den enorma kreativitet deras användande ger. Dottern fotar och gör om bilderna i olika foto program i datorn som hon senare trycker upp på tröjor och skapar sin egen klädstil. Hon skapar hemsidor, bloggar och web sidor åt andra.
Sonen spelar historie spel över datorn samtidigt som han skypar med andra jämnåriga, han har själv läst sig till allt om Sveriges alla kungar och när vi senast var till Stockholm och gick genom slottet och livrustkammaren hade vi sonen som guide *ler* Ännu roligare blev det när fler vuxna ville gå med oss för att lyssna på allt vår son berättade *ler*
Så ni bör man begränsa deras tid vid datorn men samtidigt uppmuntra den kreativa anda dom hittar där 🙂
Visst är det så att det finns mycket kreativt att utveckla via datorn också! Roligt att sonen har blivit så duktig på historia och att dottern verkar ha funnit sin nisch hon också. Kanske hon redan har hittat sitt levebröd?
Pysslar gärna ni andra bara jag slipper!
Tar du blåsorkestern och dramagruppen då? 😉 Kreativitet är så mycket mer än pyssel. Kanske jag fokuserade för mycket på det här, men jag tänker mest på det där med skapandeprocessen, att få ta det man har inom sig och ge uttryck för det på något vis.
I vår familj är tv-tid begränsad. Datatid nästan obefintlig (för barnen bör tilläggas – de är väl lite för små än även om de båda stora gärna vill spela). Jag själv är väldigt pysslig och älskar att skapa. Vi har ett par skåp och hyllor både uppe och nere med diverse skapandematerial. Det skapas hela tiden någonting av någon i detta hus. Och jag behöver numera inte göra så mycket för att det är igång. De stora tjejerna har vardera fått en egen stor pyssellåda där de få förvara ”sina egna” pysselsaker. Vi sitter tillsammans och skapar både vid köksbordet eller i vardagsrummet. Dessvärre har det blivit lite mindre av den varan sen tvillingarna kom för nio månader sedan, men jag hoppas på att det vänder så småningom.
Det här med tråkiga aktiviteter har vi redan stött på trots att våra barn inte är så stora än. Hur jag hanterar det…hmm har inget bra svar just nu. Funderar fortfarande. Så tips mottages gärna….
Tråkiga aktiviteter är väldigt intressant som fenomen. Jag förstår att föräldrar först testar det de själva gillar (i vårt fall musik) och att de kanske inser att det inte funkar. Jag har spelat fotboll två gånger och tyckte det gjorde jätteont att få bollar på benen. (Det visade sig för några år sedan att jag faktiskt har en blodsjukdom som gör att mitt blod levras väldigt lätt och då jag är lättblödande får jag lätt stora och ömmande blåmärken. Innebandy funkar inte heller…) Trots det tyckte jag o maken att det är viktigt med fysiska aktiviteter så man inte blir en soffpotatis. Sonen petade i gruset under fotbollen. Vi försökte i två år, men sedan hittade han schack och blommade upp. Ok, inte fysiskt, men hjärnan får jobba… Döttrarna gympade, dansade, musicerade. Äldsta dottern tyckte ingenting var rolig. Hon höll på i ett år, ett halvår eller en kurs beroende på för hur lång tid avgiften var betalad. Hon ångrar sig idag, men vad gör man? Jag har ingen lust att tjaaaaata. Yngsta dottern rider samt har piano och konstskola och vill också börja på gympa. Hon tycker ALLT är roligt, så där får man bromsa lite istället (fast man inte vill). Som sagt. Vårt system med ”har man betalat går man färdigt” har funkat bra, men äldsta dottern tycker fortfarande att hon skulle ha varit lite mer ihärdig. Hon vill dock inte börja igen. 😉