I en trädgård finns alltid mer att göra. Under juli månad hinner jag dock knappt med annat än att plocka buketter och skörda det som ska ätas för dagen eftersom det sociala livet prioriteras. (Inte så bara, men ändå.) Imorse såg jag allt som borde ha gjorts på trädgårdsrundan, men jag skiftade om, hämtade telefonen och tog foton på några av sommarens mest lyckade projekt istället.
Dahlian Gallery Rembrandt har aldrig varit så vacker eller generös med sina blommor.
Physalis avnjutes varje dag – så gott!
Chili och paprika är inte mogna än, men de växer så det knakar och älskar växthuset mest av alla.
2024 utnämns här till bästa luktärtsåret hittills! Näring och vatten i mängder så delas det generöst ut väldoftande ögongodis.
I honungsfacelian dansar humlor och fjärilar varje dag. Placeringen av denna hobbe fick tvingas fram, men nu stannar jag en stund här varje dag då jag sköter allt i växthuset. Ljuvligt.
Grönkålen sedan! Wow. Vacker och nyttig fortsätter den förhoppningsvis växa hela hösten och kanske till och med vintern. Jag vågar dock knappt ta bort nätet för att skörda, kålfjärilarna är på hugget.
Tack till äldsta dottern och naturen för den fantastiska bukett som står i vardagsrummet. Skönhet och mängder av allt överallt, det går knappt att ta in.
Jag sitter i växthuset och hör duggregnet slå mot växthusplasten. Det är perfekt varmt här inne, hög luftfuktighet och det doftar av söt physalis, mustig heliotrop och förmultelse. Årets planttanteri har bjudit på stora utmaningar. Jag delar många av dem med andra. Mördarsniglarnas attacker är brutala. Trots att jag lagt så mycket tid och ansträngningar på att bekämpa dem kommer det hela tiden fler och större och de äter allt i sin väg. Potatisbladmögel blev det i år som så många gånger, men den här gången hade knölarna hunnit växa till sig först. Mums, alla tre sorter (Amandine, Annabelle och Cherie) blev riktigt bra. Tvestjärtarna är överallt och nu orkar jag inte fortsätta vittja fällorna. Det kommer så många blommor på dahliorna att jag kan hitta exemplar utan tvestjärtsangrepp. Och så var det det där med virus. Äh, de drabbade slänger jag efter säsongen. Jag ser hur värdefullt det är med allt det vackra och goda. Det fina vinner över det utmanande. Det är precis som med resten av livet. Utmaningarna är en lika naturlig del som det roliga, det spännande, det fina. Det är först när vi fattar det som vi kan känna oss nöjda på riktigt. När en utmaning har löst sig kommer nämligen en annan, ibland har vi fem parallella och somligt fortsätter vara utmanande i resten av ens liv. Tacksamheten rymmer för min del livskvalitet och en önskan att få vara med länge, länge.
Lilla barnbarnet utvecklas mitt framför ögonen på oss. De här veckorna med henne är så värdefulla! Lillan har lärt sig ställa sig själv, äter vanlig mat bättre och håller uppenbarligen på att lära sig prata. Hon diggar till nästan all musik och leendet man får när hon får syn på en är obetalbart.
Loppisen är igång ett litet tag till. Det är roligt att träffa grannar, tyskar, holländare och skåningar (överrepresentation av dessa), men alla besökare är välkomna. Timlönen är rätt usel. Långsamt hittar dock grejer nya hem vilket ju var meningen med detta projekt.
Luktärterna får kompensera för alla trädgårdsutmaningar. Jag hoppas kunna fortsätta plocka och njuta länge än. Just nu har vi…
… en jättebukett i verandan…
… en rosa bomb i vardagsrummet…
… och en spretig skönhet på första parkett. Dahliarabatten svämmar också över, så imorgon blir det kanske maffiga skapelser av mer svulstig karaktär på dessa platser? Vi fortsätter leva, tar nya tag och kämpar vidare med skönhet i blick.
Min termostat funkar inte. Även om det bara är 20 grader svettas jag som en gris. Saltet stänker om mig, håret är frissigt och smink är meningslöst. Sommaren pågår i all sin pråliga prakt. Mördarsniglar och tvestjärtar har tagit över detta år. Nu har jag varken tid eller lust att hålla efter dem längre. Nä, det får vara. Det löser sig väl. De första två tomaterna är skördade. Fröerna från Johannas Black Cherry har gett tre plantor som levererar mest näst efter Gardener’s Delight som verkar ha fått perfekta omständigheter i år. Tomatkuvösen har funkat riktigt bra. I trädgårdslandet växer det massor, jag hinner inte hålla efter ogräset heller. Äh, det får vara. Det finns sådant som är viktigare. Nu ska jag gå och ta hand om sådant, men först ska jag plocka luktärter. Livet är allt för kort för att bada i elände. I firade segrar blir livet både större och lättare att hantera. Carpe, carpe.
Så länge var vi borta innan vi landade hemma på gårdsplanen strax innan åtta igår kväll. I vanlig ordning körde jag först sorteringsrejs innan det sedan var dags för trädgårdsrunda. Hjälp! Jag brukar ta minst tre rundor i trädgården varje dag under sommaren. Det är svårt att hänga med på hur mycket som egentligen händer mellan de timmarna. Mycket, kan jag konstatera! En av solrosorna i rabatten hade slagit ut, dahliaexplosionen var njutbar och tack och lov ställde yngsta dottern upp på att rensa åtminstone en låda på de tio liter sockerärter som mognat fram under vår bortavaro. Galet! Det rejäla regnet hade säkert gjort sitt. Vågar knappt lyfta på fiberduken över jordgubbarna för att se om de klarat sig. Härligt ändå att känna hur roligt det är att komma hem till överflödet. Imorgon blir det bakade rödbetor. Mums!
Skottlandssyrran är äntligen här med sin familj och det är så härligt att få hänga med hennes familj! Det känns fint att de vuxna syskonbarnen väljer att följa med till Sturkö på sin semester för att hänga med den svenska släkten (och käka sig igenom sina svenska favoriter) och jag är tacksam att det finns möjlighet trots att våra föräldrar inte längre finns kvar. Med Murrays blir det många skratt. Att ha så celebert besök kräver något slags festligt inslag. Jag bakade sålunda en sats vaniljbullar och drog fram några rör fikakex till flädersaften, sedan njöt jag av sällskapet. Min svåger får motvilligt följa med på second hand-rundor då han kommer till Sverige. Med tanke på hur lite han gillar loppisar bad jag honom därför utvärdera vår inför öppningen. Han gav den mycket höga betyg pga charm, utseende, utbud och hans favorit, ladusvalorna.
Det hade utlovats trettio millimeter regn. Tre föll under de timmar jag hade besök, sedan var det tydligen klart. När jag gick rundan för att stänga inför natten var ljuset, diset och känslan mycket speciell. Jag sprang in och hämtade kameran, ville se om det gick att fånga. Prinsessan Marie börjar visa sin fulla prakt.
Somliga av dahliorna må ha virus, men dahliarabatten är fortfarande magnifik. Jag njuter då det lär bli något annat här nästa år.
Suck. Lavender perfection och White pearl i vacker harmoni. Jag vill så gärna ha dem kvar, men misstänker att minst en av dem är sjuk.
Vackrast av allt är krassen i trädgårdslandet. Den låter sina vackra och goda blommor lysa och glädja en gammal planttant.
”Godnatt! Tack för all glädje ni ger, kära plantor. Må ni klara mördarsniglarnas angrepp.” Jag orkade inte klippa särskilt många under min runda, men utan att se dem visste jag att slemmarodörerna lurade precis överallt. Jag är tacksam att vi lyckats hålla efter så bra som vi gjort, men det bor ändå alldeles för många här. Jaja, vi får försöka samsas här så gott det går.
… och faller. Jag orkar inte uppehålla mig i ogräs och ohyra, nu tar jag emot allt det goda och struntar högaktningsfullt i resten. Maten är god och så färsk som det rimligtvis går att få den medan den döda dillen, lådan utan bönor och kålrötterna som aldrig fick något kålnät läggs till handlingarna. De vackraste vallmorna får sytråd i rätt färg/färger knutna runt stjälken för att jag ska kunna plocka fröer som kanske, kanske kan bjuda på något liknande nästa år. Vitlöken blev finfin och ligger uppdragen i rabatten för att torka till. Segrar firas, resten får vara. Synd att inte malört är en delikatess, då hade vi kunnat sälja uppe vid vägen till campingen. Idag ska jag äntligen klippa ner och gräva bort den från kryddhjulet. Den är ENORM! Våra vänner bor här i några dagar, imorgon kommer syrran och hennes familj från Skottland. Livet snurrar fort och långsamt, vi får åka med och hålla i oss, blunda där det känns för läskigt och passa på att njuta där det pirrar sådär perfekt lagom. Det är sommar nu, jag försöker att inte missa den innan den är över.
Jag är dålig på Facebookgrupper. Det är väl därför jag missat att det stora diskussionsämnet för året i trädgårdsforum är att väldigt många dahlior är drabbade av virus. Jag köpte inga nya knölar i år och förlorade flera pga mössens glupskhet. Förra året och för två år sedan köpte jag dock knölar på utförsäljning. Tydligen har dahlior drivits otroligt hårt då de varit så populära de senaste åren. Många dahliaodlare har därför sålt virusdrabbade knölar och sålunda har de spridit sig som en löpeld i trädgårdar över världen. Jag som älskar mina dahlior! 😭 Vi får se hur jag gör nu. Jord ska desinficeras och allt vad det är. Hur var det nu? Trädgård ska vara roligt? De gamla sorterna är starka och höga och friska. Det slutar väl med att jag bara har dem kvar, att det slutar där jag började.
Här kommer därför lite rolig kompensation. Solrosen som självsådde sig i en kruka där det jag sådde inte riktigt tog sig står utanför växthuset och börjar så smått visa färg. Den har klarat sig bättre än sina kamrater ute i rabatterna. Kanske för att jag har vattnat och gett någorlunda regelbunden näring till det som står där, kanske för att det helt enkelt är fantastiskt gry i sådant som tar sig upp på egen hand.
Det är för övrigt inte så illa som det låter ibland. Jag har massor av sockerärter som ska skördas idag, lite jordgubbar och kanske ett stånd potatis. Vitlöken är fin, squashen som överlevde växer så det knakar och löken har blivit rätt fin trots att sättlöken kom i risigt skick från leverantören. Det är viktigt att fira segrarna och inte lägga för mycket vikt vid det som inte blir som man tänkt sig. Precis det ska jag därför göra nu!
Det finns så mycket att njuta av här hemma just nu! Visst får jag slåss mot alla möjliga ohyror, naturfenomen och skadedjur, men det finns långt mer som funkar som det ska. Efter att ha såpsprejat mitt luktärtstorn satte jag mig framför vår fina äng och njöt tills ett par ilskna bin jagade bort mig. (Maken hade precis kollat till bikuporna, då blir invånarna ofta lite arga.). Jag har fortfarande inte satt amaryllislökarna i jord, men nu har jag iallafall fixat en plats. Vi får se om de hinner hämta ny kraft under månaderna fram till frosten. Den amaryllis som blommar just nu hade jag velat ha på bordet under jul-i-juli, men naturen är svår att råda på. Denna drottning blommar iallafall trots mycket styvmoderlig behandling.
Häromdagen mötte vi döden igen. Någon vars frånfälle vid det här laget var förväntat, men ändå för tidigt. Någon som inte hade levt färdigt, men som åtminstone fick tid att knyta ihop säcken tillsammans med sina kära innan det var för sent. Oerhört sorgligt, men med en mjukhet som verkar göra sorgen uthärdlig. De flesta vill inte att ens kära ska lida, då känns döden som ett mindre plågsamt alternativ. Jag tänker på ungdomar som rycks bort utan förvarning. Livet som tar slut innan det kommit längre än till ett av de första kapitlen och det utan att det funnits chans till avslut för familj och vänner. Tomheten. Den outhärdliga saknaden. Det behöver inte bara gälla ungdomar, även äldre personer kan ryckas bort från en sekund till en annan och lämna trasighet som är svår att reparera när de inte längre finns kvar.
Tiden går fortare för varje år vi lever. Naturligtvis är det bara hur det upplevs, men det är inte mindre viktigt för det. Att jag inte längre vill ödsla min tid på oegentligheter betyder inte att jag gör så mycket mer än förut. Snarare mindre, men med större urskiljning. Det där med att ta sig tid att lukta på blommorna har fått en ny och påtaglig betydelse. I en trädgård finns hela tiden döden närvarande. Det låter kanske slapphänt att jämföra, men för mig blir det väldigt klart. Jag försöker njuta av det som funkar när det funkar. Nästa dag kan det vara för sent. Planeringsstadiet var jätteviktigt och roligt, när jag kör på nu är det lätt att missa det härliga för att jag är för fokuserad på det som INTE funkar som det ska. Tänk vad onödigt! Det är därför mina trädgårdsrundor morgon och kväll är så viktiga. Jag firar små segrar, doftar på blommor, fascineras av bina (som är dåliga på att fixa honung, men de ser i alla fall ut att jobba hårt), rensar allt för stora ogräs som plötsligt vuxit sig förbi osynligheten, drömmer om hur perenner ska flyttas om för att ges rätt förutsättningar, letar efter knoppar och fruktämnen, skördar, suckar lite över det som inte blev. Det finns för lite av somligt, för mycket av annat. Jorden är fortfarande ”sand med smuts i”, men jag ger inte upp. Jag gör vad jag kan för att förbättra förutsättningarna och firar de segrar som finns att hämta. Och nu ska jag ner till växthuset och klippa ner de spinnkvalsterdrabbade gurkplantorna. Bättre lycka nästa år. Men vi har åtminstone fått en fantastisk skörd fram tills nu! Och fasters Västeråsgurkor i limpan utvecklas jättefint i takt med att jag kämpar med näbbar och klor för att sniglar, näringsbrist och torka inte ska avsluta deras liv alltför tidigt.
