05 mar

”Äh, kan du inte skriva ett blogginlägg med dina bästa tips?”

Min syster ville veta om jag hade tips på sådant jag använder just nu och bad mig lägga upp dem här i bloggen för att samla allt på samma ställe.

Här blir det högt och lågt! Jag gillar trygghet, sammalika som alltid, vardag och favoriter som alltid levererar. Jag är å andra sidan sämst på att vara äventyrlig och testa en massa nya grejer för att det kanske finns något bättre där bortom vardagligheten. Om du är som jag kanske du i alla fall kan våga testa något som många andra gillar och rekommenderar. Dessa är några sådana guldkorn som jag plockat på mig genom åren och som jag verkligen gillar. Det som är bra med favoriter är att man kan hålla spaning efter när det kommer ett specialerbjudande så man inte behöver köpa dyrt när produkten tar slut.

  1. Inte för att Isabella Löwengrip är någon favorit, men hennes märke har en riktigt bra deodorant. Jag gillar bäst Count on me, men gillar de andra också. Tyvärr innehåller denna deo aluminum chlorohydrate , så mest använder jag…
  2. denna favorit som inte gör det, nämligen c/o Gerds deodorant unisex. Den har varit en favorit i många år, men ibland är det som att min kropp slutar reagera på den. När jag varvar på det här sättet funkar det alltid för mig.
  3. Mitt bästa läppbalsam/armbågscreme/torra knogar-borttrollare är detta allroundbalsam från Laponie. Ibland får jag bivaxläppvalla som min syster gjort själv som också är fantastisk, men jag har alltid denna burk hemma.
  4. Clean It Zero Cleansing Balm är en lite nyare favorit som jag fick tips om för några månader sedan. Det är en slags oljig creme som masseras in på fuktad hy och som trollar bort varenda rest makeup, som är lätt att skölja bort och som lämnar huden mjuk och återfuktad.
  5. Efter kvällsrengöring brukar jag smörja in mig med den klassiska Niveacremen (ej på bilden). Den funkar fantastiskt nu när jag är lite äldre och har torrare hy och prismässigt slår den alla andra liknande produkter. (Kanske borde jag dock använda något mer liknande Laponie- eller c/o Gerd-motsvarigheterna som innehåller mer naturliga ingredienser.) Jag använder den aldrig på morgonen då den är så fet, men då räcker det åtminstone för mig att smörja in mig med något solskydd eller en lite färgad cc-creme.
  6. En av mina ”guilty pleasures” är läppvallor av olika slag. Läppstift äter jag bara upp. Jag försöker med jämna mellanrum, men läppstift verkar inte vara gjorda för mina läppar som bara blir torra eller släpper ut färgen utanför själva läpparna. Läppglans däremot, det är min grej! Jag vill att de ska hålla länge och vara mjukgörande. Clarins har några bra sorter, men mesta favoriten framåt våren är Buxom Full-On Plumping Lip Cream White Russian. Vårig färg och så sticker den lite i läpparna och det gillar jag.
  7. Från ”skönhet” till något helt annat. Toapapper och hushållspapper finns det hur många dåliga som helst. Det finns dock två sorter som vi gillar riktigt mycket här hemma. Det gäller att hålla ögonen öppna efter när Willys (hushållspapper) och ICA (toapapper) har sina specialerbjudanden så förrådet kan fyllas på. Riktigt bra hushållspapper i perforerade halvark och toapapper som inte smular sönder då man torkar sig känns självklart, men det är det tydligen inte. Det finns även de där superdryga hushållspappren som är tunna och som man bara drar av så stor bit man behöver, men de har långt sämre uppsugningsförmåga än min favorit.

Det här var kanske en lite märklig mix av grejer, men så fick det bli. Bara bra grejer!

04 mar

Hemma!

Efter att i lugn och ro tagit oss hem från Nynäshamn med många stopp på vägen sitter jag nu här och lyssnar på härlig musik vid datorn efter att ha pussat på alla krukväxter, gett dem lite kärlek, omsorg och vatten och uttryckt beundran för den fina amaryllisen som mötte oss i full prakt. På vägen hann vi äta korv med mos och räksallad på Shell i Söderköping (alltså, fråga inte, men denna tradition är svår att bryta)…

…hämta kvarglömda grejer i Mörtfors och förundras över högvattnet i ån och hur vackert det alltid är där…

… säga hej till brorsan på flygklubben i Kalmar och kika på när maken gjorde några starter och landningar för att hålla sig uppdaterad…

… uppvakta en härlig kompis på treårsdagen med en uppdragningsbar bil som han genast blev kompis med och en Kalaspåse godis som fick delas med storasyster…

… köpa ett flak av de godaste ägg jag vet, gosa med de sötaste och mjukaste kaninungar jag träffat på länge…

… handla basvaror på ICA i Jämjö och följa en osedvanligt vacker solnedgång hela vägen från första parkett. Våren har kommit mycket längre här på Sturkö och även om jag var lite för trött för en riktig trädgårdsrunda efter långkörningen hann vi mötas av ett helt gäng snödroppar och färdigbeskurna fruktträd mellan bilen och huset. Jag älskar verkligen vårt hem och önskar bara att det hade legat lite närmare barn och barnbarn. Nu har jag i alla fall fått tanka en rejäl dos energi hos dem och den kan jag njuta av under lång tid. Imorgon återgår livet till normalläge för säsongen och jag ska återta kontrollen som planttant igen. Det rycker lite i fingrarna som längtar efter att få gräva ner sig i jord igen. Något jag inte riktigt längtar efter är att åka till Bredavik och se om några av pelargonerna kan få följa med hem i levande skick, men det är bara att bekämpa rädslan och åka dit. I värsta fall finns det nya pelargoner att köpa, det är inte hela världen. Nu har jag genomlevt denna känsla av ”katastrofläge” i så många år på raken att jag borde vara mindre orolig, men sanningen är att ganska många av pellisarna rök med både förra vintern och de två vintrarna innan dess. Jaha, ja. Och det var den dagen. Så långsam och vanlig att COOP-expediten i Torsås med samma frissa som Lloyd Christmas i Dum & dummare hade somnat om han hade läst ända hit. Det bästa med den långsamma vanligheten är att jag älskar den och mår bra av den. Klart, slut.

03 mar

Adjö till Norrland…

… eller Nynäshamn. Vad trevligt att få åka hem till våren i söder med ett norrsken i ryggen! Nu har vi massor av fröer som ska i jorden, lådor som ska rensas och drömmar som ska förverkligas. Hur jag ska kunna hantera min barn- och barnbarnsabstinens får bli en senare fråga. Just nu får jag nöja mig med att vi haft underbara veckor här. Efter två veckors bloggande på telefonen blir det också skönt att komma hem till datorn. ”Borta bra, men hemma lite bättre.”

02 mar

Vad som kan hända när ens barn får barn.

”Hur känns det egentligen på riktigt att vara mormor?” Frågan kom från mamman till det lilla barnbarnet, min äldsta dotter. Jag kan naturligtvis bara svara för mig själv. Problemet är att det faktiskt inte finns ord stora nog för denna roll, inga ord är tillräckligt vackra och att försöka förklara hur mycket kärlek som ryms i mig känns lite meningslöst eftersom orden liksom faller platt. Jag får nöja mig med att säga att det faktiskt är det största som hänt mig. Och när lillan nynnar sig själv till söms i mitt knä och jag får hålla henne, när jag tillåts att vara så nära, då trillar en tår nerför kinden.

29 feb

Vem tror du att du är?

Din personlighet, Anders Hansens komprimerade psykologutbildning (nåja, kanske att ta i, men jag tycker att han så här långt har lyckats bra med att göra ett program med god överblick över en människas psyke) och all kontakt med lilla dotterdottern och de nyfunna släktingarna i Massachusetts har fått mig att snurra runt en del tankar de senaste veckorna. Jag har så långt jag kan minnas varit intresserad av min egen och andras personlighet, undrat över hur mycket man faktiskt kan omforma den man i grunden är och försökt förstå hur man ska kunna landa i vad som egentligen är bäst för en själv. Detta är frågor som har olika filosofiska och teologiska svar, men så har vi t ex också de biologiska/kemiska, samhällspolitiska och psykologiska förklaringsmodellerna. Svaren på mina frågor blir olika beroende på vilken förklaringsmodell jag använder, men den sannaste bilden får jag kanske då jag tar olika modeller i beaktande.

Det konstateras att ungefär hälften av ens personlighet är bestämd genom den kropp man blir presenterad med. Resten påverkas genom de upplevelser vi har genom livet. Naturligtvis formas vi mycket fram tills vi når vuxen ålder, men utvecklingen fortsätter även efter det. Att sätta sig på tvären och kräva att andra ska acceptera att man beter sig som ett svin ”för jag har dålig impulskontroll och blev traumatiserad i min barndom” är bara dumt tänker jag.

Som föräldrar har vi ansvaret att klura ut hur våra barn funkar så vi kan hjälpa dem att blomma. Vi kommer aldrig att kunna o-göra barn blyga, men vi kan ge dem verktyg att känna sig grundtrygga så att de kan hantera sin blyghet. Vi kan inte o-ge våra barn dålig impulskontroll, men vi kan lära dem förstå vinsterna i att inte agera på första bästa känsla i alla situationer. Vi kan inte trolla bort barnens ångestbenägenhet, men vi kan ge dem förståelse för sig själva, förmågan att tänka en extra tur runt allt och lära dem att tankar i många fall varken är fakta eller sanna. Jag förstår verkligen hur så många föräldrar vill ge sina egna drömmar en andra chans genom sina barn. Sanningen är att sannolikheten för att det kan komma ett barn som faktiskt funkar ganska mycket som en själv är ganska stor. Konsten är att inte ta det för givet, utan vara känslig för nyanser.

Våra tre barn är otroligt olika, men de har alla vissa likheter sinsemellan. Vi har ju fördelen att vi hann ta DNA-test på alla våra föräldrar innan någon gick bort, men också på oss själva och på alla barnen. Det gör att vi kan se precis hur många procent av varje mor- och farförälder barnen fått med sig i sin kropp. Alla har såklart hälften mamma och hälften av pappa, men sedan upphör likheterna. En är mest lik sin farfar, en har nästan bara farmor och nästan inget farfar alls och den tredje har mest av mormor som hen i envishet stångades med varje gång de träffades tills hen blev vuxen (de var helt enkelt för lika) och väldigt lite av sin morfar. Jag är tacksam över dessa DNA-test. Jag läser inte in allt i dem, men jag tycker faktiskt att de har hjälpt mig bli en bättre guide för dessa fina varelser som jag fick chansen att ledsaga i det här livet.

Igår videochattade jag länge med mammas syssling och hennes son (min brylling, alltså) i USA. Det var så otroligt roligt! Jag och bryllingen har redan bytt en massa meddelanden, men nu fick vi en ännu större förståelse för vissa skeenden och hur allt hade blivit. Vi gissade tillsammans, fick en del aha-upplevelser, fnissade åt en del och kunde ägna en ödmjuk tacksamhet över våra förföräldrars slit och vedermödor. Somligt kommer det kanske aldrig att finnas svar på, medan annat blir mer självklart ju fler fakta som läggs på bordet. Att lägga pussel av sin historia kan läka och ge förståelse. Inte bara för en själv, utan också för personer i ens liv som betett sig på ett sätt som lämnat övrigt att önska. Jag blir störd på min egen ofullkomlighet, för dumma val jag har gjort och för situationer jag har hanterat på sätt som jag skäms för. Samtidigt måste jag förlåta mig själv och gå vidare, välja bättre och göra gott där jag kan, nu och i framtiden. Jag är tacksam för kunskap, för tid som läker, för nystarter och allt annat som leder till djupare insikter och det som kanske kan kallas visdom.

28 feb

Anslagstavlor och Filofaxer.

Jag önskar fler riktiga anslagstavlor i mitt liv. Det är så trist med en cyberrymd där enorma mängder information guppar omkring, många gånger utan mening eller mål. Numera ska det hållas koll på events på Facebook, Google docs-inbjudningar och skärmdumpar som alla ska åka in i den digitala kalendern.

Jag minns den ökade pulsen då jag hittade någon spännande lapp på en sådan här tavla. Hur min rejäla och väl uppdaterade Filofax åkte fram från väskan så jag kunde skriva in konserten, bokpresentationen, föreläsningen eller vad det nu kunde vara. Jag lade bara in sådant som jag verkligen planerade att uppfylla mitt liv med, medan jag upplever att många viktiga och intressanta begivenheter numera glöms bort i villervallan av dessa kopiösa informationsmängder. När jag anmäler intresse för ett Facebook-event har jag verkligen intentionen att gå, men många gånger kommer jag sedan på det när det är för sent. Flera gånger har jag funderat på att återgå till en papperskalender, men de praktiska vinsterna i att bära omkring hela livet i fickan har hittills vunnit varje gång. Vi får väl se om det fortsätter så.

27 feb

Om att ge tvättstugan en omgång.

Igår körde jag lite storstädning här i syrrans hus. Vi får ändå bo här i flera veckor, så jag ville göra mer än bara dammsuga och städa toaletten på veckostädningen. Ättikssprit är bästa städkompisen, men det luktar bara så äckligt. Jag gnuggade tvättmaskinens gummilist ordentligt med mikrofiberduk och ättikssprit, lossade och rengjorde tvättmedelsfacket och tvättade sedan en 90-graderstvätt med bara ättikssprit i tvättfacket. Mirakulöst bra varje gång, tar bort den lite sura mögellukten som så lätt sätter sig i tvättmaskiner. Torktumlaren fick sig en lite noggrannare genomborstning och rengöring den också. Jag borstade nederdelen på duschdraperiet med ättikssprit och fick i ett nafs bort beläggningen. Slutligen tog jag hand om tvättkorgen och testade om tvättmaskinrengöringen verkligen höll hela vägen och kunde konstatera att den gjorde det! Fräsch doft också efter ett par vanliga omgångar tvätt. Tack till gamla billiga husmorsknep som funkar på riktigt…

26 feb

Stockholmsfördelar.

Nu har jag ondgjort mig över vår huvudstad i flera inlägg. Hela sanningen är annars att jag älskar att vara där våra ungar är, älskar utbudet av snart sagt allt man tänkas kan här, jag gillar att Stockholm är en liten och lättåtkomlig storstad med många fina promenadvägar och min inneboende kulturtant njuter av de vackra gamla byggnaderna, kulturutbudet och fortfarande levande skyltfönster.

Yngsta dottern och jag tog oss i lördags en heldag med det bästa stan hade att erbjuda just för oss. Vi började med att jag fick agera smakråd då ett par vårskor skulle inhandlas. Det gick smidigt och satte tonen för resten av dagen. Promenaden från Gallerian till Djurgården var lite grå, men härlig! Vi fick upp pulsen och hade spännande konversationer om sådant som är viktigt. Målet var Nordiska Muséets utställning Nordbor. Vad kan jag säga annat än ”se den”?! Vilken fantastisk utställning! Vi hade kunnat gå där i evigheter, men framåt eftermiddagen kände vi att hungern började pocka på. Vi drog oss därför till en av Brödernas restauranger där vi avnjöt synnerligen goda hamburgare och pommes med trevlig service. Det glutenfria brödet var i vanlig ordning ”sådär” (inget mot Brödernas, har nog bara ätit riktigt gott glutenfritt bröd på Örum 119). Jag nöjde mig med att behålla underdelen med allt det supergoda på, då blev det perfekt. Efter safarin på Östermalm begav vi oss hem till dottern som hade städat fint och bjöd mig på en två timmar lång specialbehandling… Hon är den bästa massör jag någonsin gått till och jag kände mig lagom mör och mycket tacksam när jag så småningom tog det skramlande pendeltåget med ett gäng hojtande och stökiga killar i 12-årsåldern som var på sportlovsutfärd med ett par ledare som var lagom oengagerade. Jag försökte tänka ”låt dem vara och ha kul”, men de var ju otrevliga både mot varandra och mot resten av passagerarna. Det är dock en diskussion till en annan dag och den upplevelsen kompenserades ändå av att tågchaffisen hade väntat på mig då jag fick springa med allt jag hade för att hinna med tåget. Leendet jag fick och hans hejarop gav positivitetsenergi som har räckt ända till idag! Ja, och det var den lördagen.

25 feb

En annan art.

Stockholm är indelad i några olika zoner, kallade stadsdelar. Det finns inga staket eller stängsel som delar upp dem, men kommer man tillräckligt nära dess centra kan man uppleva koncentrationer av dess essenser. Runt City och på kungliga Djurgården rör sig människor inte bara från Sveriges, utan hela världens, olika hörn. Där finns alltid resväskor på hjul och folk som talar japanska, amerikanska, portugisiska eller vad det nu kan vara. Det är lätt att känna sig som något slags pusselbit i en helhet, eller som att alla bara råkar befinna sig där, just då, i en liten stund. De lokala individerna sväljs helt enkelt av de tillfälliga besökarna. När man letar sig in bakom Strandvägen och Hamngatan händer det dock något. Strömmen av turister tunnas ut och människorna börjar se annorlunda ut. Det utkristalliseras en annan art, Homo sapiens Östermalmus. Hår, hy, ögon, läppar, kroppar, beklädnader – människor som ser helt annorlunda ut. Inte alla, så klart, men många. Pengar gör skillnad. Barbie, Ken och Skipper finns i verkligheten. De har fullt upp att underhålla sitt yttre med alla till buds stående medel. Jag känner mig aldrig så udda som när jag befinner mig i deras hoods.