06 Jul

Gammal vänskap rostar aldrig.

Igår hade jag besök av några fina vänner från grundskoleåren. Vi började träffas en gång varje sommar då vi var mer utspridda för att kunna hålla kontakten. Nu är vi lite mer samlade igen, men det betyder ju inte att vi inte kan genomföra våra sommarträffar! De hade med sig både den ena och den andra trevligheten, bland annat denna vackra doftros. Den måste jag se till att få ner på något ställe där den kan få blomma ut! Jag har sett många lyckas plantera ut dessa krukrosor som egentligen mer är tänkta att funka som en hållbar ”bukett”. Mycket gödsel och skyddat läge kanske? Jag får googla lite.

Mina vänner kommer alla från familjer som har bedrivit jordbruk i något skede av livet och alla odlar lite till husbehov idag. Årets extrema torka har påverkat oss alla och min kusin (alltså, vi gick även tio år i samma klass) undrade hur jag orkade sätta nya fröer med den här hopplösa situationen. Tja, jag vet inte. Visst är det tråkigt att allt torkar bort, äts upp, drabbas av sjukdom eller bara inte växer som det ska, men jag VILL INTE GE UPP! Nu verkar det inte finnas mycket vatten kvar i brunnen som vi vattnar från, så jag får bära vattenkannan ner till landet för att åtminstone hålla de nysatta fröerna någorlunda fuktiga. Potatisbladmöglet har slagit ut tomaterna och potatisblasten, men potatisarna är ju fortfarande goda att äta. Nästa år blir det bara potatis. Besvikelsen över att förlora något man investerat så mycket tid och energi i känns just nu för stor… Dahliorna som slår ut ser medtagna ut och kronbladen får snabbt ätskador. Alla kreatur vill naturligtvis överleva och situationen är verkligen extrem, så det är ingen idé att bli upprörd. Skulle du fortsätta vattna och vårda eller skulle du ge upp?

03 Jul

Glasklart.

Flera gånger om dagen går jag in i vårt lilla duschrum och blir glad. Gladast blir jag de dagar solen skiner in genom blyglasfönstret och kastar färgade skuggor på golvet, i taket eller i handfatet. Mina berg… Jag saknar dem inte riktigt längre, men kanske är det för att jag faktiskt har tillgång till dem varje dag. Nu har jag börjat gå ner till havet varje dag igen, så mina ”ett med naturen”-upplevelser som inte handlar bara om trädgårdsland hjälper till att ge mig de där wow-känslorna som bergen gjorde. (Trädgårdslandsupplevelserna handlar ständigt om att böja mig inför naturens nycker. Jag önskar att jag slapp, men vad gör man? Surrender, helt enkelt.)

Här är binas glammiga vattenkälla. De kan sitta på kulorna och dricka utan att drunkna. Undrar om det känns lyxigt för dem? Blir de bländade av alla solkatter eller märker de rentav ingenting? Jag tycker hur som helst att denna pimpade pajform är väldigt fin i all sin enkelhet.

Allt bara äts upp, drabbas av sjukdomar eller torkar, men faster Bagittas/farbror Sven-Eriks dahlior är fantastiska! De måste ha fått den ultimata växtplatsen, för de ser ut att må riktigt bra. Igår plockade jag in de första blommorna som hade slagit ut och jag hoppas på många veckors riklig skörd. De står så fint i den lilla gröna vasen som svärmor kom med i våras!

Eftersom potatisbladmögel ser ut att ha slagit till mot potatisen (URK!!!) plockade jag upp några stånd. Marken känns som bränt tegel runt omkring då jag inte vattnat potatisen mer än då det var dags för knölsättning, men de ser fina ut och smakar gott. Nu är bara frågan hur drabbade tomaterna, mina bebisar, blir. Håll tummarna för att vi ska få skörda ett gäng innan de skrumpnar bort av det där uschliga möglet. Dessutom har både den nysatta spenaten och mangolden kommit upp, så kanske är det inte helt kört, det där odlarlivet?