08 feb

Här är det mörkt och kallt…

… men nere i vardagsrummet har vi det varmt och skönt tack vare kaminen. Jag vill ju inte vara sån, men jag tar annars tacksamt emot uppmaningar som denna: Låt bli att dammsuga för att hålla nere elförbrukningen! Skämt åsido… Oljekraftverk dras igång, kolkraft importeras, men vad ska vi göra då kärnkraften avvecklats? Jag har inte satt mig in i energifrågor sedan jag undervisade på högstadiet för tio år sedan, men nu känner jag att det är dags igen. Den här frågan börjar ju röra upp en del tankar. Hur ska egentligen alla kommande elbilar och laddhybrider försörjas med el? Ska tillgången till uppvärmda hem bli en ny klassfråga? Och hur ser det ut med forskningen om kärnkraft där denna har fortsatt utvecklas?

Jag vet att min man anses vara typ koko många gånger då han varnar för konsekvenserna av olika beslut. Han säger själv att hans förmåga att förutse framtida skeenden är både en välsignelse och en förbannelse. (Mest illa går då då han försöker sig på ”Svenssontänkande”, alltså att helt enkelt göra det som känns bra i stunden…) Faktum kvarstår. Det är lite skrämmande att se hur beslutsfattare också i höga positioner är så dåliga på helhetligt tänkande. I helgen hittade jag en artikel av Eli Göndör som jag tycker belyser denna problematik så bra! Artikeln Diagnos: ideologisk narcissism är väl värd en stunds läsande och begrundande. Det var ju precis den här diskussionen jag hade med min unga, politiskt aktive släkting häromdagen. Vi omges av en massa teorier som låter bra på papper, men som inte går att omsätta i verkligheten. I verkligheten följer nämligen inte alla spelreglerna. Alla passar inte heller att fylla platser i rollbesättningen, och vad gör vi med dem? Nej, det orkar jag inte tänka på. Jag går ner och fixar en kopp te istället! Kanske måste jag dra igång vedspisen först? Jag vet nämligen inte om vattenkokaren är på listan över godkända elektriska prylar att använda kvällstid.

01 feb

Tantnöjen i coronatider.

Vi har köpt fågelmat för ett antal hundralappar den här vintern. Jag blev så inspirerad av min fasters enorma fågelmatningsstation och tänkte att vi väl kunde få till åtminstone något som skulle underhålla några av grannskapets fjäderfän. Det har varit en fröjd att följa utvecklingen! Från början hade vi inte så många gäster, men numera har vi ett stort antal besökare från morgon till eftermiddag. Fasanerna ser man bara tidigt på morgonen, men resten kommer lite i spridda skurar.

Fasan Phasianus colchicus2
Större hackspett Dendrocopos major3
Skata Pica pica2
Kaja Coloeus monedula3
Kråka Corvus cornix9
Blåmes Cyanistes caeruleus5
Talgoxe Parus major5
Nötväcka Sitta europaea2
Koltrast Turdus merula5
Rödhake Erithacus rubecula2
Gråsparv Passer domesticus4
Pilfink Passer montanus2
Domherre Pyrrhula pyrrhula1
Grönfink Chloris chloris3

I helgen som gick var vi med i projektet Vinterfåglar inpå knuten 2021. Man rapporterar det största antal individer av samma art på en gång vid fågelmatningsstationen, så alla de här fåglarna var inte på plats på samma gång (bara de som tillhörde samma gäng, alltså). Jag är mest ”stolt” över våra tre hackspettar som gillar min svägerskas frökoppar och nätgodiset bäst. Fotot här uppe visar inte så många gullisar, men du får åtminstone kika på en av hackisarna ”in action” om du zoomar in på den gröna nätpåsen.

Vår lilla fönstermatare var inte det minsta intressant med solrosfröer i sig. Blåmesarna upptäckte den först då jag började ladda med jordnötter. Det ser så roligt ut de då flaxar ut med en stor jordnöt i sin lilla näbb! Telefonkameran gör inte den här skönheten rättvisa. Så fin! Roligast blir det då man använder makens femtioårspresent, en riktigt bra kikare, för att spana in detaljer i vingslagsteknik och samspelet mellan de hungriga gästerna. Jag är tacksam över att få bo så nära naturen och hoppas att vi kan fortsätta njuta av det.

”Drömlägenheten” i Vasastan känns just för tillfället väldigt långt borta. Jag har inte varit inne på Hemnet på väldigt lång tid, så det är kanske dags igen? Eller nä, förresten, nu kommer jag ihåg varför jag inte jobbar så hårt på den här drömmen. Lägenhet i Stockholm känns faktiskt inte särskilt aktuellt, även om det bara skulle vara ett extraboende. (Ja, jag vet, helt onödigt. Men vad skadar det någon att drömma lite? Med tanke på att den här lägenheten som är ungefär lika stor som vårt hus, som ändå har ladugård och en stor tomt, kostar sex gånger så mycket som vi betalade exklusive avgifter, så… Nä, denna dröm är verkligen bara på kul.) Två av tre barn bor dock i huvudstaden och det tredje planerar att flytta dit i höst. Det känns liiite trist att ha dem alla så pass långt borta, men ändå samlade. Nåja, det löser sig.

Syrran och hennes familj i Nynäshamn brukar alltid agera hotellvärdar då vi åker uppåt, precis som vi gjorde då vi bodde i Snättringe. De har precis flyttat ett kvarter till ett hus som ser fantastiskt trevligt ut. Denna familj bodde bara några kilometer ifrån oss innan vi flyttade till Orem. De hyrde ett härligt hus i Stuvsta som de tyvärr fick släppa då ägarna bestämde sig för att sälja. Huset som flyttlasset nu gått till, efter ett gäng år i ”mellanboende”, påminner otroligt mycket om drömhuset. Jag ser så mycket fram emot långa pratkvällar där framöver då vi gästar! Hade allt varit som vanligt hade jag varit i Nynäshamn den här veckan och hjälpt till med att packa upp och inreda, ja, och så hänga med de stora barna och en och annan släkting och vän som bor där runt storstan. Det får bli en annan gång. Just nu ser det ut som det gör. Håll i och håll ut, eller vad är det de säger? Peace.

30 jan

Lördagsfröjd.

Är du lycklig, väl, så gläd dig 
åt din lycka med en hvar, 
och ju mer du delar med dig, 
desto mera har du kvar. 

Esaias Tegnér

Denna vers av den gode Tegnér blir aldrig gammal. Jag har idag njutit av solen, (typ) godkänt besiktningsprotokoll med kommentar ”jättefin” om bilen och så en ensam månskenspromenad med ljuständning på gravarna. Sämre kan man ha det.

Ibland behövs bara lite påfyllning. En påtår av det goda, det energigivande, det roliga. Jag är tacksam för både tillfälle och möjlighet.

27 jan

Fira januariljus och bloggarjubileum.

Nu har det verkligen vänt! Ljuset är på ingång igen… Igår var maken och jag ute på en promenad och kunde konstatera att det värsta mörkret börjar ge med sig.

Det har regnat en hel del nu i januari, men det är inget jag sörjer. Vi har haft väldigt torrt i flera år, så den här påfyllningen var välbehövlig. Nu har vi bara ”under normalt” i våra stora vattenmagasin istället för krisläge. Regnar det ännu lite mer, eller snöar, så reder det sig.

Däcken påminner om båtar, sol och lata dagar i semesterparadiset som vår ö är för så många. Jag önskar verkligen att saker och ting reder sig med det här coronavirusets framfart. Idag dog Lars Norén i sviterna efter Covid-19. Riskålder och allt det där, men det påminner ju om att viruset finns kvar och härjar. De flesta av oss lever numera anpassade liv. Jag tror vi knappt märker själva riktigt hur mycket som egentligen har förändrats. Människan är en anpassningsbar art!

Eftersom allt går i ett och liksom rinner ut och in utan att vi riktigt vet vilken dag det är har jag bestämt mig för att det är dags att fira. Förra året firade vi 2×50, ett bröllop och en student, så det skulle bli hemskt tomt om vi inte fick till något alls att lyfta lite extra. Min syster har lite bloggkris och skyller det på att hon hållit på i tio år. Med anledning av det började jag fundera över mitt eget bloggande. Jag har letat allt jag kunnat för att hitta mitt första blogginlägg och nu har jag lyckats! Den 25 mars 2006 lade jag upp ett av de hela två inläggen som blev publicerade i den bloggen. Med anledning av detta tänker jag fira femton år som bloggare på årsdagen. Jag ser ingen anledning till kris i detta läge och kommer att fortsätta (och emellanåt säkert ifrågasätta huruvida jag ska fortsätta eller ej).

Det växer ingen mossa på rullande stenar sägs det. Kanske är det dags att jag uppdaterar något här i bloggen, ser till att ha bättre anpassade kategorier som jag faktiskt använder (vissa av dem får jobba väldigt sällan). Alla mår bra av lite förändring ibland! Lev väl, min vän. Må du hitta det som för dig framåt.

17 jan

Bajöjej?

När yngsta dottern var liten var hon alltid intresserad av vad resten av familjen höll på med. Det tog ett tag innan vi förstod vad uttrycket ”bajöjej” betydde, men sedan dess används det friskt. ”Vad gör du?” låter lite mer som att man sticker näsan i blöt medan ”bajöjej” mer betyder att man kollar läget.

Idag har jag grottat ner mig totalt i kalligrafi. Jag har skrivit ett gäng brev och insett att mina brevskrivarskills nådde sitt bäst före-datum för länge sedan. Jag antar att det är för att vi har koll på andra på ett annat sätt än vi hade för trettiofem år sedan då jag skrev flera brev i veckan. Efter flera timmar, många papper i papperskorgen (kalligrafi kräver övning, övning, övning) och ett gäng färdiga brev och kuvert känner jag mig nu ännu mer pepp på att fortsätta! Jag hade stor användning av en flaska batterivatten som jag fick av min väninna förra året. När bläck står kan det bli lite för tjockt. Det går bra att tunna ut med en liiiiiten mängd destillerat vatten tills man får ett bättre flöde i sin penna.

Jag skrev också med vattenfärg och pensel. Mina favoriter till penselskrift är två rätt styva små penslar i god kvalitet (en 00 och en 2 Winsor & Newton Cotman 111 round). Jag använder också gärna Winsor & Newtons guld och vita kalligrafibläck. Deras färgade bläck är jag däremot inte särskilt förtjust i. De blöder alla igenom de flesta papper jag använder, även de i lite bättre kvalitet. Jag gissar att de funkar bra på lite stadigare papper eller med en annan sorts pennspetsar än jag brukar använda. För övrigt har jag en ohälsosam mängd pennor varav flera har funnits i min ägo lite för länge för att ens fungera särskilt bra. Jag har dock bara en bråkdel av den mängd som ryms i min syrra i Skottlands lådor! Jag skrattar då jag tänker på filmen som hennes man spelade in då han letade efter en speciell penna och inte hittade någon trots att det finns många hundra pennor i lådorna i deras kontor.

Den här fantastiskt fågelmataren och ett par andra fick vi av svägerskan igår. Grannarna i deras bostadsrättsförening är inte särskilt stöttande då det gäller hennes trädgårdsansvar, så hon vågade inte placera ut dem där hemma. Vi tog tacksamt emot, liksom våra fågelgäster.

Den här söta koltrastdamen var en av gästerna vid matbordet idag. Fåglarna är svåra att hinna fota innan de har flugit sin kos, men de ger mig så mycket glädje. Former cat lady gone bird tant…

16 jan

Lördag på landet.

Vilken fantastisk dag vi fick idag! Maken fixade sitt LAPL (Light Aircraft Pilot License) och slog därmed rekord på Kalmar flygklubb. Han var för snål för att låta sin flygteori från ultralättcertifikatet frysa inne och såg till att utnyttja det till max. Teorin går ut imorgon, så det var i sanning i sista minuten!

Svägerskan och svågern kom ut för att titta på en tomt här i närheten och vi slog alla följe för en runda denna vackra dag. Det var ruskigt halt emellanåt, men det var alldeles fantastiskt skönt! Perfekt vintertemperatur, men jag påmindes återigen om att jag verkligen behöver ett par ordentliga vinterkängor.

Havet var lugnt idag, så blått av himlen.

Överallt ville jag stanna och ta in de vackra mönstren i isen. Tänk att sitta på plats och betrakta hur dessa ismönster tar form!

Potential? För sumpigt? Äsch, rönnsumak, inte roligt. Fantastiska stenmurar! Och så de där ekarna. Och en egen liten bäck, precis som vi hade i Orem!

Maken och dottern testade glidet. Det hade säkert funkat att åka skridskor på vissa ställen, så pass har det frusit på de senaste dagarna. Inte för att jag längtar efter skridskor. Förfrusna tår i ishallen tillhör inte mina bästa minnen precis. Inte bara var det kallt och vingligt, jag har aldrig haft ett par skridskor som suttit bra på foten. Jag undrar om man bara behöver rätt sorts fötter, att det inte alls handlar om själva skrillorna?

Efter promenaden satt det fint med varm choklad och semla för att fira det nya flygcertifikatet. Som Ture Sventon skulle ha sagt: ”Ingenting är så uppfriskande, när man har mycket att göra, som en god, välgräddad, fylld temla.”

08 dec

Klackamåla, faster, fester och firande.

Den här bilden gör mig glad. Farmors hus och grannens så upplysta och fina, en så hemtrevlig liten by. Farmor finns inte kvar, men väl faster och farbror. De har gjort det så fint och tar verkligen hand om det som en gång var kalasens högborg. Här träffades vi, farmor, alla fastrar, farbröder och kusiner och så vår stora familj. Jag vet inte riktigt hur det gick till och hur vi fick plats, men jag kommer ihåg att det var mysigt och spännande. Nu lever Klackamåla vidare på ett annat sätt och med ett lite annorlunda kalasande.

På den här adressen bjuds fåglarna på festernas fest varje dag. Inspirerande! Jag har instruerat maken om hur jag vill att det ska se ut utanför vårt så småningom. (Rödhake, talgoxe, blåmes, pilfink, större hackspett, gröngöling, koltrast, stare, kaja, skata och så något slags ljus fink – dessa har jag sett än så länge, men jag hoppas såklart på domherrar!)

Älskade faster, för evigt typ 40 år. Jag tror det var det hon fyllde i söndags, jämt var det iallafall. Jag måste avsluta genom att visa den fantastiska ljuskrona hon designat och stöpt med hjälp av väninna och syster:

03 dec

Småruggig Uttorpsrunda med isfläckar.

Den här tiden på året ter sig naturen helt annorlunda än under någon annan tid. Förr om åren tänkte jag inte särskilt mycket på det, men eftersom maken älskar snö och ogillar knotiga och nakna träd har jag förstått att det här kanske inte är hans favorittid. Själv tycker jag dock att det finns en charm i att känna livet i sig genom att uppskatta den här stunden av vila och återhämtning. Ingen kräver jubel och fanfarer, blommande explosioner eller skörd av bär i mängder. Träden, mossan, allt det döda som bara ska omvandlas till näringsrik mull igen… De har tid att låta processen ha sin gång för att sedan komma igen om några månader igen. Egentligen tror jag att ett tjockt lager snö hade varit att föredra, men när det gäller naturen är det bäst att bara ta det som bjuds.

Havet ryter lite mer under vintern. Det är inte särskilt lockande för mig att hoppa i och följa alla dessa vinterbadare som har ploppat upp de senaste åren! Visserligen badar jag aldrig ute vid Östersjön, men jag tyckte jag var modig nog som stack ner fingrarna i sjön… (Här pa Stöke åker man ut pa sjönen. Vatten som vatten.)

Vinterhimlen var sådär extra mjuk och inbjudande med alla grå moln. Jag tycker att den stålgrå färgen havet får en sådan här dag är fantastiskt vacker! Naturligtvis är det varken mjukt eller inbjudande om man hamnar i ett molntäcke, bara vått och kallt. Jaja, vi har väl alla i vår barndom lurats till att tänka oss hur det är att sitta och dingla med benen från ett fluffigt moln?

Överallt runt omkring oss ser vi tecken efter alla år med stenbrott. Just vintertid märks de olika vattensamlingarna som uppstår i dessa lite extra mycket. De har inte riktigt frusit till ordentligt någon vinter då vi bott här, men ofta blir det precis som här åtminstone ett tunt islager. Dottern testade bärkraften och vi kunde konstatera att hela isen började gunga och svänga betänkligt.

Är det inte vackert ändå, det där med vattnets olika faser? Det vackraste vatten jag vet är det i form av en snöflinga, men klar is är inte dumt det heller. Isen bör dock hålla sig från vägar av olika slag. Varken bilolyckor eller halkolyckor är något att ha, thankyouverymuch.

26 okt

Vintertid och vinterkänsla.

Jaha. Så har vi klarat av den där tiden på året då det plötsligt blir helt uppenbart att vintern närmar sig. Jag vet att vi bara ställde tillbaka klockan en timme, men hjälp, vad trött jag var igår kväll! Samma sak varje år… Jag hittar ingenstans om huruvida vi ska slopa tidsomställningen eller ej. Det har dock varit uppe till diskussion. EU tror jag har tagit beslut om att låta alla medlemsländer bestämma själva. Oh, vad schangtilt!

Vi hade besök av ett par som vill ha maken som vigselförrättare. De ville testa den lokala pizzan (alltså vår egen vedugnseldade pizza) och den manlige parten ville också ta sig ett dopp i den inbjudande böljan grå. Nu är vi alla olika och jag har förstått att året runt-bad tillför mycket positivt till hälsan. Jag nöjer mig med tipset om att duscha fötterna iskallt på kvällen och sedan torka väl och massera dem med passande olja. Efter den behandlingen får man varma, goa fötter och somnar som en prins(essa).

Vintertid innebär långa, mörka kvällar och strumpstickning. Jag har tydligen saknat stickandet mer än vad jag har förstått och föll snabbt in i den terapeutiska rytmen. Egentligen hade jag bestämt mig för att sticka något med större stickor eftersom det går så lååångsamt med storlek 2,5. Nu var det sådana här garner och stickor jag hade, så det fick bli en ”favorit i repris”. Jag är ruskigt förtjust i de här randiga garnerna till just sockor. Stickningen blir lite spännande fast man slipper det meckiga mönsterräknandet. Har du också känt vintern knacka på?