Fina Kerstin har fått en egen bukett och änglaljuset. Det känns så märkligt att hon aldrig mer kommer att vara med på våra släktträffar, eller i sitt hem, eller bredvid S-E. Många minnen, mycket kärlek. Jag är glad att jag har haft henne i mitt liv.
Vi smälter bort här på Sturkö. Det är så varmt så nätterna känns mer som Thailand än Sverige. Många firar semester och tycker det är underbart. Överallt annanstans verkar det samtidigt ha regnat, men här ser vi bara blixtarna på avstånd. Torrt som fnöske! Tack, kära vatten, för att jag kan vattna med dig över gröda och blomster. Och tack för att äldsta dottern och svärsonen kommer hem imorgon!
Tiden går och vi med den. Den här bloggen har varit igång sedan juli 2011, så här har du en kavalkad av midsommaraftnar sedan 2012. Det är lätt att bli nostalgisk då man tittar på gamla foton, men mest blir jag bara glad över att kunna vara med och skapa nya minnen. Det ska jag göra idag. Igår skrotade jag mest runt i köket och lagade mat och bakade. Idag ska jag plocka jordgubbar i trädgårdslandet och hoppas att sniglarna lämnat nog till midsommartårtan. Annars får väl syskonbarnen som säljer Åbybär utanför affären ta hand om den saken. Ha en fin dag oavsett om regnet faller eller ej! Allt är som det ska och är det inte det just idag så kommer det att bli det.
FÖRE (själva moderplantan och början på stenmuren till höger i bild):
MITTEMELLAN:
EFTER:
Allt som är kvar ska nu få en omgång av antingen såg eller piassavakvast. Efter det kommer vi att kunna njuta fullt ut av denna stenmur som alltså varit mer eller mindre helt täckt av murgröna fram till förra året. Då gjorde grannarna och vi en gemensam ansträngning för att få fram detta kulturmärke.
Vi har lagt ”stilla veckan” bakom oss och igår inleddes påskveckan. Jag blir alltid så förvirrad. Vi är nämligen ivriga att fira våra högtider här i Sverige. Eller nja, jag gissar att folk mest villhöver sina lediga dagar. Många aftnar blir det. Julafton, påskafton, midsommarafton… Sådär är det ju inte i USA till exempel. Ja, och så fort vi har firat är det skjuts undan med dekorationer och annat och fortsätt med det nya.
Min stilla vecka var det full rulle på. Mormor berättade att hon på långfredagen fick klä sig i svart och sitta stilla på en stol hela dagen då hon var barn. Min mormor var en överdrifternas kvinna och visste hur man skulle berätta en historia för bäst effekt, men jag gissar att känslan var att man faktiskt inte fick göra någonting denna dag för att uppmärksamma känslan i vad som hände denna dag för tvåtusen-ish år sedan. Vi passade in uteaktiviteterna med lite fler människor med det finaste vädret och det innebär att det blev pizzaugnsbak på långfredagen. Då kom delar av makens familj och testade vår egen lilla pizzeria.
Vid det här laget har vi förfinat tekniken. Jag har testat flera olika recept och har landat i att jag gillar Znickes pizzabotten bäst. Det är jag som förbereder botten, tomatsås och toppings. När vi är på plats monterar jag pizzorna medan maken sköter uppeldningen av ugnen och själva gräddandet. Det blir sällan någon väntetid mellan utbakning och färdig pizza på det viset och alla får äta exakt nygräddade läckerheter. Just i fredags var det soligt och härligt då vi drog igång, men några timmar senare satt alla och huttrade trots att alla filtar fick jobba hårt. Det var i alla fall jättemysigt att kunna träffas efter så långt tid!
”Ta många detaljbilder på maten”, hälsningar syrran i Skottland. Hon och hennes familj har skjutit upp sin Sturköresa flera gånger det senaste året och jag tror de bestämde sig för att inte ens beställa biljetter till sommaren pga osäkerheten runt Coronahanteringen. Jag hoppas verkligen att de får komma i juli. Det var alldeles för länge sedan…
Det här är ju ingen receptblogg, men jag gillar att dela med mig av toppentips som jag själv hittat.
Hur du kokar många ägg på en gång, perfekt resultat, hittar du här. (Jag använde vårt gigantiska durkslag från IKEA till 24 ägg och kokade dem i vår 10-literskastrull, också från IKEA, och det blev hur bra som helst.)
Else-Britts frukt- och nötbröd gör alltid succé. Det finns flera olika versioner på nätet, men det här är min favorit. (Jag följer tipset i tråden att lägga över aluminiumfolie för att brödet inte ska bli så mörkt, men bara då jag kommer ihåg det.) Det är det godaste bröd jag vet och borde kanske kallas godis istället för just bröd. Det går bra att byta ut vetemjölet mot lämpligt alternativ (det gör jag), men eftersom rågen också innehåller gluten funkar det inte om man har celiaki. Undrar just om det skulle funka med Finax brödmix… Skär skivorna riktigt tunna!
Här var en till som jag äntligen fick träffa! Så underbart! Hon matchade kolasnöresleken perfekt och var kanske snyggast av de tävlanden även om hon inte vann. Det är inte helt lätt att slörpa i sig ett godissnöre bara med hjälp av munnen. Prova själv!
Den klassiska klädstafetten med svågerns läckra tillbehörsdetaljer framkallar alltid många skratt! Både barn och vuxna kan delta på ganska lika villkor och det är roligt att kunna roa både sig själv och andra på detta sätt. Heja vara ute i våren-väder och att leka tillsammans över åldersgränserna. Själv fick jag en flashback från en midsommar eller födelsedag med mammas släkt och den där irländsk julaftonsleken och hur vi alla vrålade av skratt och knappt fick luft, just för att de vuxna faktiskt bjöd på sig själva. (Alla vuxna var nykterister, ”men” det var såklart roligt att se min genomstabile polismorbror krypa i sicksack över gräsmattan medan min äldsta moster höll på att kissa ner sig av skratt. Tänk hur det hade blivit om alkohol varit inblandad. Vuxna som kryper och flamsar, vuxna som faktiskt kissar ner sig osv. Tänk vilken skillnad det kan vara trots så många liknande parametrar.)
Igår var det så dags för en påskpromenad ner till Östersjön. Det var en kamp mellan sol och vind om huruvida jag skulle ha på mig min jacka, så det blev något slags mittemellan. Det är kyligt, men nu närmar sig härligare dagar. Jag smörjer in ansiktet med SPF 50 varje dag, oroad över orsaken till mitt basaliom och andra solskador. Jag har hävdat att det inte är bra att kladda på en massa kemikalier, men eftersom jag tillbringar så mycket tid ute i solen gör jag hellre det. Jag gissar att grunden till eventuell hudcancer redan ligger under mitt skinn, men jag är ändå väldigt försiktig. Jag har en fin stråhatt som jag köpte då jag var på Öland med mina syskon, men dessvärre är den lite väl stor. Jaja, det löser sig väl. Det brukar ju göra det.
Hur hamnade jag här? När mamma levde gjorde hon allt hon kunde för att påverka oss att flytta till Karlskrona. Hon skickade länkar till passande jobb, hon skickade tips på fina hus och hon drog också upp en och annan nackdel med att som barn växa upp i STOCKHOLM. Mitt svar blev alltid att jag inte någonsin tänkte flytta hit. Någonsin. Jag älskade Bredavik och ville att det skulle förbli mitt paradis på jorden, mitt andningshål, chansen för mig och min familj att hämta kraft till vardagslunken. Har jag ångrat att jag själv aldrig drev den här processen? Nej, knappast. Jag älskar att bo här och tänker att ”allt har sin tid”. Jag är dessutom en stark förespråkare av att komma ihåg att OM inte finns i livet. Vi har inte möjlighet att leva om våra liv. Fastnar vi i ett ältande över ”om bara” eller ”om inte” så mår vi otroligt dåligt.
Härom dagen promenerade jag ner till Bredavik och vår fina V som bor där. De senaste dagarna har varit helt fantastiska! Det var som att jag befann mig i en Jan Abramsson-tavla fast jag faktiskt bara promenerade på en asfalterad och trafikerad väg. Jag kände tacksamheten bubbla i mig. I början då vi bodde här var jag helt fokuserad på att vinsten med att bo här handlade om att vi nu befann oss nära så många i vår storfamilj. Det är fortfarande väldigt viktigt, men dessutom njuter jag av att bo HÄR. Platsen i sig har blivit viktig. Jag älskar verkligen Sturkö.
När min resebloggarsyster och jag var på väg hem efter ett spännande uppdrag som jag fick följa med henne på diskuterade vi vådan av att bli kvar någonstans och aldrig vidga sina vyer. Jag frågade om det var nödvändigt att resa ut i stora världen för att växa som människa, att nå sin potential. Hon hävdade att det åtminstone är en viktig beståndsdel medan jag sa att jag tror att man kan uppnå det också på andra sätt. Här finns en artikel som jag varmt rekommenderar. Den handlar om provinsialism och är mycket läsvärd, både för yngre och äldre. Jag tänkte också hänvisa till en text Malin Wollin skrev om hemvändare och bushabarn som flyttat till storstan och kommer tillbaka till hembygden och ser ner på de som är kvar. När jag hittar den ska jag lägga upp också den. Är du nöjd med din plats på jorden? Och vad gör du annars för att kunna uppnå din dröm?
Nu har det verkligen vänt! Ljuset är på ingång igen… Igår var maken och jag ute på en promenad och kunde konstatera att det värsta mörkret börjar ge med sig.
Det har regnat en hel del nu i januari, men det är inget jag sörjer. Vi har haft väldigt torrt i flera år, så den här påfyllningen var välbehövlig. Nu har vi bara ”under normalt” i våra stora vattenmagasin istället för krisläge. Regnar det ännu lite mer, eller snöar, så reder det sig.
Däcken påminner om båtar, sol och lata dagar i semesterparadiset som vår ö är för så många. Jag önskar verkligen att saker och ting reder sig med det här coronavirusets framfart. Idag dog Lars Norén i sviterna efter Covid-19. Riskålder och allt det där, men det påminner ju om att viruset finns kvar och härjar. De flesta av oss lever numera anpassade liv. Jag tror vi knappt märker själva riktigt hur mycket som egentligen har förändrats. Människan är en anpassningsbar art!
Eftersom allt går i ett och liksom rinner ut och in utan att vi riktigt vet vilken dag det är har jag bestämt mig för att det är dags att fira. Förra året firade vi 2×50, ett bröllop och en student, så det skulle bli hemskt tomt om vi inte fick till något alls att lyfta lite extra. Min syster har lite bloggkris och skyller det på att hon hållit på i tio år. Med anledning av det började jag fundera över mitt eget bloggande. Jag har letat allt jag kunnat för att hitta mitt första blogginlägg och nu har jag lyckats! Den 25 mars 2006 lade jag upp ett av de hela två inläggen som blev publicerade i den bloggen. Med anledning av detta tänker jag fira femton år som bloggare på årsdagen. Jag ser ingen anledning till kris i detta läge och kommer att fortsätta (och emellanåt säkert ifrågasätta huruvida jag ska fortsätta eller ej).
Det växer ingen mossa på rullande stenar sägs det. Kanske är det dags att jag uppdaterar något här i bloggen, ser till att ha bättre anpassade kategorier som jag faktiskt använder (vissa av dem får jobba väldigt sällan). Alla mår bra av lite förändring ibland! Lev väl, min vän. Må du hitta det som för dig framåt.
För några år sedan skrev jag ett inlägg som jag fortfarande kommer ihåg som att jag hade skrivit det i förra veckan. Jag var upprörd av flera orsaker och jag vet att känslorna handlade om privat och allmän sektor och om internet och vad man får och inte får, eller inte bör, säga. Jag drog paralleller med vår kära ”här slutar allmän väg”-skylt i Bredavik.
Hur som helst har skylten alltid suttit där, precis efter Bredaviks brygga. Härom dagen fick jag därför en chock. När jag fick den välbekanta vyn framför mig hade något förändrats! Skylten var utbytt och himlen med de skarpa kontrasterna såg ut att spegla sig i den.
Kommunen har som uppgift att ligga steget före. Just nu ligger förslaget på hur vår ö ska utvecklas fram till år 2050. Tanken är att det här hörnet ska blomma ut till ett regelrätt bostads- och serviceområde med allmänna inrättningar, flerfamiljshus, affärsverksamhet och annat boende. Kommunen önskar nog fälla skylten och asfaltera vägen.
I söndags skickade vi in våra tankar runt det hela och det har även andra grannar gjort. Vad jag vet har ingen av de fåtal ägare som äger marken som kommunen har med i sin plan samma vision som kommuntjänstemännen. Den som lever får se om vårt paradis blir ännu ett av klåfingriga kommungubbars och -tanters misslyckade projekt. Jag hoppas att det inte är så illa.
Ibland är naturen onaturligt vacker. Grannen tipsade maken om en ny promenad härom dagen då det var övningskörning på gång. Idag gick alla hemmavarande familjemedlemmar för att njuta av Blekingefärgerna och det stilla vattnet. Ibland känns Sturkö verkligen som hemma och andra dagar undrar jag vad som hände och hur vi hamnade här. Verkligheten överträffar som så ofta sagorna, något som jag påminns om då jag tittar tillbaka på mitt liv. Idag längtar jag till kvällsdopp och grillkvällar, pocketböcker och härligt, stökiga familjeträffar. En vacker dag är vi där.
Jag har tänkt mycket på gränser på sistone, på de sociala strukturer vi lever i och hur de ramar ”samhället” byggt styr våra val och våra liv. I en av mina kurser diskuteras det mycket om just detta och hur vi skulle må bra av att titta både på oss själva och andra utifrån de många olika sociala strukturer vi alla har vår bakgrund i. Mina tankar har de senaste åren snurrat mycket runt det här, särskilt efter min mans frihetliga uppvaknande. Jag har helt enkelt på äldre da’r fått lära mig att ta beslut utifrån hur de påverkar mig, inte hur de påverkar alla andra. Jag har också börjat tänka mycket mer självständigt och kommer ofta fram till att jag inte håller med vad-eller-vem-det-nu-är. Tänka själv? Jag?!
På lördag gifter sig grannarna ute i Bredavik. De kommer från så många olika sociala strukturer att jag förstår att människor i deras omgivning varit ömsom förskräckta och ömsom roade av deras relation. Kan en 79-årig änka från Sturkö och en 37-årig flykting från Gaza verkligen ha glädje av varandra? Kan två själar bli så förälskade att de faktiskt struntar högaktningsfullt i vad alla andra runt omkring tycker? Läs lite till innan du bestämmer dig för vad du tycker eller tror.
Som 20-åring hade jag säkert blivit upprörd över Ullas och Hamzehs kärlekshistoria. Det där kan väl ändå inte vara rätt?! Idag ser jag på livet ur ett annat perspektiv. Jag har sett så mycket hända i mitt eget liv och i andras att jag numera förstår att trots goda intentioner och ett liv levt i stilla mak så kan de flesta hamna i situationer som de aldrig ens skulle ha kunnat drömma om. Därför tänker jag att jag är glad för Ullas och Hamzehs skull. Jag hoppas att de får fortsätta vara lyckliga tillsammans i många år framöver.
