släkt – Sida 5

06 maj

Idag så gick jag med kalvarna i hagen…

… och det var något av det bästa jag gjort på länge. Vilken underbar eftermiddag vi fick i Stegeryd bland kalvar, kossor, komockor och vitsippor! Lägg till en och annan släkting och några vänner så har du en fin söndagskompott. Sabbatsro, det måste vara det att stå och klia en kalv i pannan och beundra avundsvärda ögonfransar samtidigt som vårsolen lyser från en klarblå himmel!

Vi kom hem senare än planerat och jag hann bara en av tre saker som jag absolut skulle göra ikväll. Varför blir det alltid så? Nu måste jag hoppa in i duschen och lämna ladugårdsdoften bakom mig. Eller borta i ladan. Några av minnena från dagen har jag dock lagt in här så du kan få dela dem med mig.

Jag kan aldrig träffa en ko utan att tänka på min svärmormor eller min svägerska. Det är nog deras rötter i den uppländska myllan som gjort dem svaga för de här godbitarna med svepande ögonfransar. Eller vad säger du, K?

16 apr

När bokstav läggs till bokstav.

”Skriver du fortfarande?”

Nej. Eller jo, i huvudet. Hela tiden. I verkligheten inte så mycket som jag hade velat. Men idag är det måndag och du vet väl att dessa dagar är magiska på många sätt och vis. Efter en hel helg i sjuksäng vaknade jag till en extra vacker soluppgång och kunde tänka en tanke klar innan den trillade i golvet, så nu kör vi!

Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna skriva som jag skrev förut, då när jag älskade att trolla med ord och lät dem rulla fram ur mitt innersta… Kärleken till orden kommer från farfars farfar Håkan Håkansson, morfar Karl Forsman och därigenom mina föräldrar.

Utdrag ur farfars farfar Håkans friarbrev till sin blivande fru Kerstin. Håkan hade ingen särskild skolning och var vid detta brevs tillkommelse nitton år gammal:

”För ty. Kärleken är en plåga för en, en lycka för två och strid och fiendskap för tre. Det är en Trollkraft som drager twå warelser till hwarandra, förenar dem genom en ljuf sympati, och gör deras förening till en lycka, men deras skilsmässa till en olycka.”

Denna insikt var inte dålig för en nittonåring och fint kunde han också uttrycka sig! Jag älskar att följa spåren som leder fram till hur jag blev den jag blev. Släktforskning är fantastiskt intressant! Har du några spännande släkthistorier att förtälja?

04 mar

Oväntat besök.

Idag hade vi ett gäng gäster som just skulle hugga in i en stor lasagne då vi utanför huset såg min kusin som numera jobbar nere i Bryssel och som jag mest träffar på midsommardagens släktfejd i fotboll om jag har tur. Han var nere i Blekinge snabbt för att hälsa på föräldrar och syster, men ville se hur huset såg ut inuti efter att vi hade flyttat in. Han skulle inte ha någon mat (var ju på väg till Banes kebab), så vi gick husesyn och stod sedan och pratade i övre hallen i sisådär två timmar. Så kan det bli. A, det var inte meningen att vara ogästvänlig, men du hade dig själv att skylla, haha!

Hur som helst kom vi in på nostalgins irrvägar och pratade om både det ena och det andra från barn- och ungdomsår, vad som hänt med med gamla vänner och bekanta och hur framtiden ser ut för oss båda och våra familjemedlemmar. Han bekände några ungdomssynder för yngsta dottern (tur att hon är så ordentlig, jag tror inte hon inspirerades av vansinnesdåden), men kunde också peppa och bygga upp.

Våra liv delade så många gemensamma punkter våra 19 första år på jorden. Vi föddes med några månaders mellanrum, växte upp några kilometer från varandra med två tvillingsystrar som mammor, men vi var så otroligt olika. Det vi numera delar är en hel del gener, vår kärlek till släkten, våra traditioner och gemensamma minnen. Kusinen frotterar sig i jobbet med högt uppsatta politiker, kungligheter och kändisar, men han talar sig varm om att läsa morgontidningen i lugn och ro och tennis på tisdagar kl 18. Själv är jag numera någon som jag inte ens själv kan definiera, men jag talar mig lika varm för frukostteet vid levande ljus och kören på torsdagar kl 19. Jag är en hemmaråtta med vidlyftiga helgdrömmar (kulturtanten i Vasastan lever), en kvinna med en tonårings sinne och tantens värkande leder, en drömmare med fötterna på jorden och händerna på jakt efter nästa projekt (även om jag sedan ett bra tag tillbaka sällan når ända fram).

När människor frågar ”Och nu då?” och jag inte har något svar känns det inte längre lika skrämmande. Jag fyller mina dagar och mitt sinne med allt som fått ligga i träda och om tre veckor kommer trädgårds-Kristina hit för att hjälpa oss bena upp våra tankar lite. Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar, men hoppas i alla fall att hon kan erbjuda ”yay or nay” och ge vissa kommandon med rak hand. (Snälla, tala bara om för mig vad vi borde göra!) Ibland räcker helt enkelt inte NU till även om jag skulle vilja det.

A A 1971: lite kortare, lite mindre muskulös och lite mer hår på huvudet än idag, men med samma blick.

24 feb

Pulkadag i Klackamåla.

Imorse bjöd brorsan in till ”öppen grill” i pulkabacken i Klackamåla, bortom all ära och redlighet. Jag är så glad att han, en av våra systrar och deras familjer kunde ta över fars skog. De gör så fint och sköter skogsvården med den äran.

Yngsta dottern och hennes kompis hade lagt sig, hm, rätt sent, så de var lite trötta då jag frågade om de ville hänga med, men det ordnade sig ändå. Sonen hakade på efter att ha vaknat till och vid 11-tiden var vi färdiga med en halv matsäck i ryggsäck, alla möjliga klädesplagg i lager på lager och den enda åkmojängen vi har kvar, ett blått tefat. Senorens Livs hade både korv och korvbröd till försäljning, så till slut hade vi allt vi behövde.

Vad kan jag säga mer än att vissa gånger suger sportlovsaktiviteter (någon eller alla är kalla, hungriga, har pjäxor som klämmer, kan inte åka vad-det-nu-är…), men idag tror jag inte någon hade något att klaga på. Tack för en toppendag! Härmed varnar jag för en massa bilder och det är ändå efter att jag har rensat bort tre gånger så många. Enjoy!

17 sep

Allt som varit, nytt som blir.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Både mormor och farmor blev ”jättegamla” och morfar och farfar dog alltför tidigt pga orsaker som inte direkt är ärftliga, så jag hade tänkt mig att mina föräldrar skulle leva för evigt. Typ. Såvida inga stora mirakel slår till här i huset kommer det inte att bli så. De har båda drabbats av svår sjukdom och deras liv kantas numera av sjukhusbesök, undersökningar, provtagningar, medicinburkar och annat (o)hälsorelaterat. Det känns onekligen lite märkligt att bo hemma hos dem igen, men jag är glad över att ha fått chansen att sluta ihop säcken. Det gör inte så mycket om renoveringen drar ut på tiden (möjligtvis för min svägerska och brorsönerna som går miste om rätt mycket tid som brorsan istället lägger på Huset).

Det är inte utan att det blir rätt många samtal med nostalgiska förtecken, i alla fall om man är barn till mina föräldrar. Jag gillar att höra roliga historier om gamla poliskollegor och spännande släkthistorier som jag aldrig hört talas om förut. Det är mysigt att minnas alla fina minnen jag har från min barndom och känns bra att våra ungdomar får en chans att lära känna det som en gång var en stor del av det som är jag. Det ges också en unik chans att allt som oftast göra saker tillsammans med mina föräldrar.

Idag passade mamma, S och jag på att åka till Ronneby så fort S hade slutat skolan. Vi hälsade på några av Fars syskon, deras respektive och lite barn, barnbarn och hundar. Det var så himla mysigt att jag fortfarande sitter här och är tacksam. En av mina ”småkusiner” (hon är väl över trettio och är kurator och sedan tio dagar tillbaka trebarnsmor) kom hem till min faster och farbror/sina föräldrar och jag fick den stora ynnesten att gosa med hennes yngsta lilla förmåga. Finns det något ljuvligare än att få mysa lite med en nyfödd bebis?!

Efter första stoppet var det dags för besöket på det härliga caféet Mandeltårtan i Brunnsparken/SoftCenter. Där ”bjöds det” på perfekt fika och en otroligt härlig stämning. Jag rekommenderar varmt Brunnsparken, Mandeltårtan och träning/massage/annan behandling hos mina kusindöttrar. Vad härligt det är med driftiga ungdomar! S passade på att vara med på Acro-Yoga-fest i Badhus no. 1 medan jag och mamma åkte vidare till nästa farbror/faster.

S hade en magiskt fantastisk acrokväll och har bestämt sig för att träna i Ronneby en gång i veckan framöver. (Vi får väl se vad den här mamman pallar då det gäller skjutsande och trixande för att få ihop tiden.) Mamma och jag hade det också trevligt och jag fick gosa med Harry, en Lagotto Romagnolo som är hur charmig som helst. (En Lagotto Romagnolo är för övrigt en svamphund om du nu undrar.) Jag fick också några sticklingar som kommer att göra vårt nya hem lite mer inbott när det väl är dags att boa in sig och göra mysigt hemma.

Nu har jag suttit här och skrivit, fixat bilder och lyssnat på Kents sista ”Best of”- album som också bjuder på fyra nyskrivna låtar. Tänk att Kent inte ska finnas kvar i den form vi har lärt känna dem. Märkligt. Det är onekligen ett år fullt av ”märkligheter”.

Om du visste vad du ville (en av Kents fyra sista-på-riktigt-låtar)

Det fanns en tid för blodigt allvar
Det är dags nu, vi ska sluta leka
Vi kommer aldrig vara säkra på vår sak
Vi kommer alltid tveka
Du kommer alltid ha en plats
I mina drömmar, mina minnen som den rätta
Men i bruset är det svårt att höra ljudet av ett annat hjärta

Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville

Vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar
Det finns frågor ingen ställer, som har svar som ingen av oss vill veta
Jag kunde se i dina ögon att jag inte var ett svar på dina frågor
Men jag har alltid haft så lätt att bara surfa, glida, stjäla andras vågor

Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag

Allt jag vill göra är att låsa upp din dörr
Söka skydd i ditt mörker och spela dig som en sång på repeat
Det vi har är oändligt mycket större än vanlig jävla kärlek
Åh spela mig som en sång på repeat

Bortom snön som täcker landet
I skydd av mörkret över staden
Ligger våren tyst och väntar
Som en laserman på taken
På en tyrannisk barndomssommar
Som regerat våra minnen
Från en tid svältfödd på bilder
Låt nu revolutionen komma (komma, komma)

Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag

Allt jag vill göra är att låsa upp din dörr
Söka skydd i ditt mörker och spela dig som en sång på repeat
Det vi har är oändligt mycket större än vanlig jävla kärlek
Åh spela mig som en sång på repeat

Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville

11 okt

En dag full av kärlek.

En sak som är lite extra rolig med att bo här är att vi faktiskt har möjlighet att vara med då min morbror, moster och kusiner med familjer har festligheter på gång, något som nästan var omöjligt då vi bodde i Sverige.

Idag gifte sig min kusin R med sin stora kärlek E. Jag älskade vigselceremonin (även om jag kanske hade önskat en vigselförrättare som inte läste vartenda ord innantill) och de löften som R och E gav varandra. Dessutom var maten otroligt god, något som jag aldrig väntar mig då det ska lagas mat till så många på en gång. Mums. Vi måste se till att laga lamm snart igen!

Nu ska jag bara sitta uppe och vänta in 17-åringen som har varit borta hela halva dagen med en date och några andra kompisar. När ungdomarna här har skoldans gör de en heldag av det hela. Dottern och hennes kompisar var först inne i Salt Lake City för att gå på något akvarium och festen i kväll har Hawaiitema. Enligt rapport har det varit riktigt roligt, något som gläder ett modershjärta. Peace.

07 jun

Glad och tacksam.

Foto: E. B.

Nu är han ordentligt avfirad, vår fine G, the High School Graduate.

Fest blev det och så klart alldeles för mycket mat. (Jag kommer från en stor familj där det alltid varit viktigt att vid kalas så ska det finnas mycket gott att välja på och min svärmor kallar sig själv ”dubbel sats”. Hur ska jag någonsin lyckas vara lagom?) Två olika sorters potatissallad, revbensspjäll, två olika sorters grillad kyckling, hamburgare, sallad och lite annat smått och gott. Ja, och så kladdkaka med vaniljglass och jordgubbar. Och dricka. Och godis. Om någon gick hem hungrig så var det deras eget fel, hahaha!

Vi har sådan tur att vi har lite nära släkt här i krokarna och det känns fint att kunna dela sådana här dagar tillsammans med dem, något vi aldrig kunde göra då vi bodde i Sverige! De andra gästerna var vänner som G själv hade valt, men vi var ändå närmare 40 personer här hemma. Jag tror att de flesta hade trevligt. Tur med vädret hade vi också, faktiskt en faslig tur! Vi hade blivit lovade riktigt ruskväder, men lyckligtvis hade vi uppehåll ända tills de första gästerna började dra sig hemåt. Efter det öppnade sig himlen, så där så man kunde tro att ett helt gäng stod och öste vatten och hagel över oss samtidigt som blixtarna svingade sig mellan bergen. Se, det var ett fint avslut på en härlig dag!

Jag gillar traditioner, jag gillar att fira olika milstolpar och jag gillar att ha fina människor omkring mig. Det blev ingen trängsel framför trappan, inga vita mössor och inga studentflak för sonen, men det känns ändå fint det här. Framtiden är ljus!

07 maj

Hälsningar till mina Växjösläktingar.

Jag flyttade hemifrån som 18-åring, så det var väldigt tryggt att få bo mina första månader ”på egen hand” hemma hos min fina faster och hennes familj. Just idag fick jag en flashback: mina små spinkiga kusiner dansade omkring i kalsonger och diggade järnet till Jag Mår Illa med Magnus Uggla i finrummet mellan Carl Malmsten-möblerna. Jag började skratta högt för mig själv och tänkte att du kanske också har lika roliga minnen tillsammans med den sången. Dessvärre har jag inga fina bilder att illustrera detta inlägg med, men ibland är det bra att öva andra sinnen än synen.

Minnet triggades nog av tio minuter på Aftonbladets Klicksida där jag fick viktig samhällsinformation som att Laila Bagge, 42, nu är strålande lycklig med Korosh Kananian, 24. (Sist jag hörde något var hon strålande lycklig med Niclas Wahlgren och lekte villa och bebis med honom.) Från Korosh Kananian är inte hoppet långt till Kim Kardashian och hennes lillasyster Kylie Jenner som nu erkänner att hon har stoppat fillers i sina läppar. What?! Helt otroligt. Det tror jag ingen som har sett henne har förstått. Det stod mycket annat spännande i den där nöjesdelen av min favorittidning, men vill du veta mera får du ta dig dit på egen hand.

Ps: Magnus Uggla, alltså. Hans texter är geniala. Lyssna noggrant på den heltäckande beskrivningen av den svenska artisteliten i just den här låten… Idag hade nog den gode Magnus blivit stämd till både höger och vänster.

27 jan

Gräv där du står…

… och det är väl där du har dina rötter? De senaste dagarna har jag varit helt uppslukad av ancestry, företaget som maken jobbar för och som erbjuder tjänster för att bokföra och söka sina rötter. Jag har fört in mycket av alla namn som min mamma forskat fram genom åren både från sin egen och min fars släkt. Hon ägnade hundratals, kanske tusentals timmar, för att söka igenom microfichefilmer som hon hade lånat på biblioteket. Jag satt ibland med henne och letade efter namn i födelse- och dödböcker. Dessa namn var oftast skrivna med väldigt snirkliga bokstäver och kunde vara svåra att uttyda, men varje gång vi hittade en bortglömd släkting var det till tjo och tjim och glada danser.

När jag nu har fört in dessa namn har jag med jämna mellanrum fått tips av ett litet vibrerande löv om födelse- och dödsuppgifter i avfotograferade böcker. Det är lika spännande varje gång det sker, men ännu roligare är det att hitta någon som har mina släktingar i sitt släktträd! Bara idag har jag skickat iväg sju mejl till olika personer som jag antagligen är släkt med på ett eller annat vis.

Vissa dokument berör mer än andra. Detta till exempel:

Margareta (Greta i födelseboken) SOFIA Hansson var min morfars mormor. År 1900 kom den ensamstående mamman Sofia ”i olycka” för andra gången i sitt liv, denna gången med tvillingar. Vid detta tillfälle jobbade Sofia hos en bonde i Klappmark. ANNA Sofia och Karl OSKAR föddes hemma i köket där Sofia var alldeles ensam. Lyckligtvis fick husbonden, som inte var hemma vid detta tillfälle, besök av en rådig man som hämtade släde och fru och tog hem Sofia och de två nyfödda till sig där nöddop utfördes.

Själva historien är inte sorglig i sig även om den vittnar om några tuffa livsöden. Jag kände redan till Sofias och Annas historia, men när jag såg kyrkoboken med två små bebisar som kallades oäkta blev jag ändå väldigt illa berörd. Fy sjutton. Den lilla oäktingen Annas liv komplicerades ytterligare av att hon under sitt första levnadsår drabbades av engelska sjukan och blev döv. Trots dessa utmaningar, eller kanske tack vare dem, visade hon sig bli en fantastisk kvinna som jag är ledsen att jag aldrig fick lära känna. Jag vet faktiskt inte ens om hon fick träffa mig. Hon dog 1972, så rent teoretiskt skulle det vara möjligt. Jag får väl fråga mamma…

Känner du till några spännande livsöden i din släkt?

24 jan

Om att känna historiens vingslag.

Det känns lite trist att säga att jag inte kände min morfar eftersom han inte dog förrän jag var 15 år, men så är det. Han hade sin första hjärnblödning min första jul och sedan kom det fler. För varje gång hans hjärna attackerades förändrades hans personlighet lite grann och det är mest genom alla andra jag fått veta att han måste ha varit den bästa människan på jorden. Alla som kände honom, och då menar jag alla, vittnar om hans fantastiska personlighet. Visst är det väl så att döden kanske lätt får en att putsa någons resumé lite lagom sådär, men inte så här extremt.

Vad vet jag då om Karl Reinhold förutom att han tydligen var otroligt snäll och kärleksfull? Jag kommer ihåg hans vackra norrländska och hans intensiva blick. Jag kommer ihåg att han uppmanade oss barn att inte använda målarböcker utan att vi skulle teckna själva för att utmana vår kreativitet. Om vi nödvändigtvis ville använda de där böckerna, och det ville vi, skulle vi se till att dra alla tuschstreck åt samma håll. Morfar var hobbykonstnär. Han var inte överdrivet fantastiskt och många av hans tavlor skulle kanske kallas ”Hötorgskonst”. Det finns en och annan skapelse som är fantastisk. Jag älskar till exempel porträttet på amiralen (?) som hänger i sommarhuset på Sturkö. (Tavlan med kattungarna är dock så ful att den knappt får hänga på yttervinden…) Morfar tro betydde otroligt mycket för honom och han målade till exempel en stor väggmålning med hela skapelseberättelsen. Han ägnade stora delar av sitt vuxna liv till att dela med sig av sin tro.

När man diskuterar arv och miljö finns det inget som pekar på annat än att man varken kommer undan det ena eller det andra. Det kan sägas vara både på gott och ont. Min kreativa sida tror jag kommer från morfar. Idag var vi hemma hos mammas kusin som är dotter till morfars syster. Vi fick se på tavlor som morfars mor målade och en receptbok som morfars systerdotter hade plitat ner sina bästa recept i. Det går inte att förneka att det sög till lite i magen då jag tänkte att det säkert är från morfars mor, till morfar, till mamma, till mig som intresset för att skriva väl har kommit. Skrev du så här vackert då du var 15 år?