Tag Archives: sorg

27 jan

Tankar i skymningslandet.

Idag för två år sedan hade jag den här utsikten. Far och mamma hade gått bort under 2017 och maken tyckte att jag behövde ”bara vara” ett tag, så vi åkte några veckor till Thailand.

Jag älskar det här fotot. Inuti var jag alldeles tom, men utanpå kände jag livet återkomma. Tomhet är värre än bottenlös själslig smärta och den känsla jag bar på de första veckorna i januari det året hoppas jag slippa återuppleva.

Sorg behövs. Den läker såren på insidan. Mina sorger har härdat mitt hjärta samtidigt som det blivit ömtåligare. Det har blivit lite som keramik. Allt rinner av, det är mycket hårt (eh, tåligt), extrema temperaturskillnader behöver inte vara något problem, men tappar man det hårt i golvet går det i tusen bitar.

05 dec

Två år och livet går vidare.

Mamma, jag saknar dig! Jag älskar dig. Grit, det där ordet som inte har någon bra översättning, det hade du. Du kämpade dig fast i livet och fortsatte ge av dig själv så länge du orkade. Jag är så glad att du hann träffa lilla Alicia och kommer så väl ihåg den här dagen.

Idag går livet vidare. Vi firar att du fanns här på jorden, men också en stor och fin händelse i vår familj. Jag ska tända ett ljus på din grav innan vi åker upp till Stockholm och vet att du gärna hade följt med om du hade kunnat.

20 sep

Om sorg och saknad.

Det är svårt att sakna. Det gör ont. Smärtan kommer av det goda som man inte längre har tillgång till. Kärlek, vänskap, förtroenden som delats eller kanske bara en ömsesidig förståelse. Tomheten kan gapa som ett svart hål, suga upp allt ljus i en och ibland är smärtan så stor att livet känns övermäktigt. Å andra sidan är allt detta jobbiga bevis på att man har haft något vackert i sitt liv. Alfred Tennysons bevingade ord har hjälpt mig i saknaden efter mina älskade: ”Det är bättre att ha älskat och att ha förlorat än att aldrig ha älskat alls.”

Den senaste tiden har det ibland känts som att mina föräldrar håller på att glida mig ur händerna. För någon månad sedan åkte jag upp till Klackamåla för att försöka känna mig nära min far. Jag stannade inte där, tog ingen promenad och tittade inte in till min faster. Jag gick bara upp i gläntan där vi spred fars aska och kände, tja, ingenting. Jag var precis lika förtvivlad när jag åkte som när jag kom, men fick åtminstone fars visdomsord till mig. ”Livet är orättvist.” Jag hann snurra några varv i mina egna förvirrade tankar och konstaterade att allt säkert skulle ordna sig. Det gör alltid det, på ett eller annat sätt.

Idag plockade jag en vacker sten till mammas grav. Hon hade tyckt om att känna dess lena yta mot sin kind och att fylla på sin samling med ännu ett naturens underverk. Havet som har slipat denna sten har sett allt och har säkert upplevt många tidsåldrar. Livet går sin gilla gång och vi kan läka sorg och saknad. Sorgen tar nya former även om den aldrig riktigt försvinner. Det är priset man betalar för att älska.

13 feb

I tacksamhetens fotspår.

Jag saknar dig, Far. Två år utan dig här på jorden. Två år sedan jag fick känna din starka, sträva hand trösta mig då du inte längre riktigt kunde prata. Två år utan det där skrattet som så ofta kom med en rolig historia som du liksom spelade upp för dig själv innan du berättade den. Du luktade så gott. Skog och eld och hårt kroppsarbete, ibland toppat med lite rakvatten. Två år utan kraftmätningar som ledde till att du nöjt konstaterade att ditt envisaste jag fått en värdig motståndare. Två år utan ”God natt och tack för att du varit så snäll och duktig idag”. Livet går vidare, ett liv i stor tacksamhet, men du fattas mig.

Igår var det två år sedan Far somnade in. Jag åkte upp till Klackamåla med en av syrrorna. Min bror var redan på plats för att jobba i skogen. M och jag fick en fin stund i något som kändes som vårsol, en stund på Georgs bänk med varm choklad och kexchoklad. (Det var så halt i pulkabacken att jag drog omkull rätt ordentligt, men efter den incidenten gick allt bra.)

Jag lever med hopp om att allt ordnar sig, på ett sätt eller ett annat. Livet på jorden är så kort och ju fler år man lägger till sin tidslinje, desto kortare blir det, hur ologiskt det nu än låter. Jag, eller personer som står mig nära, har genomlevt så många olika slags sorg vid det här laget att jag vet att det går att ta sig genom det mesta. För två år sedan var mitt hjärta helt trasigt. Det kändes som att jag var helt tom, en känsla som var så jobbig att jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Om du är där själv kan jag trösta med att det blir bättre, åtminstone om du får den hjälp och gör det arbete som krävs. Fånga dagen. Det må låta som en klyscha, men livet blir så mycket behagligare då man lär sig uppskatta de små vardagliga guldkornen och gör sig fri från bördan att leva i preteritum eller futurum.

24 aug

Betraktelse över ett meddelande som aldrig skickades.

Sorgen har lättat, gör mindre ont, men finns alltid med som en mjuk filt. Häromdagen åkte vi över Königsee och gick av i St Bartholomä för att strosa omkring i den vackra naturen vid den kända bergssjön. Åt alla håll bjuds man på spektakulära vyer, vare sig man tittar upp, ner eller rakt fram. Jag tog den här bilden för att förstärka minnet, en hjälp som kan bli användbar i vinter då det slaskar vid en plusgrad och årets evighetslånga sommar känns som en disig dröm. Min första impuls var att skicka bilden till mina föräldrar. Då flöt den upp till ytan igen, den där sorgen. Varje gång jag tänker att den gått över inser jag, om och om igen, att den ju faktiskt aldrig försvinner. Jag har lärt mig att möta den nu och gråter sällan, men faktum kvarstår… Mina föräldrar finns inte längre tillgängliga i nutid. Jag fokuserar på att vårda deras minne och att sprida det goda de båda hade med sig till den här världen. Och när jag nästa gång får en impuls att skicka ett meddelande till någon av dem får kanske just du vara mitt bollplank. Peace.

27 jun

När allt är som det brukar, men inget är som det ska.

Jag har lagom hunnit hämta mig från en av de mest intensiva och fina veckor jag har haft på länge. Jag har skrattat, gråtit och mått bra tillsammans med människor som jag älskar, men trots att dagarna fyllts av så mycket fint har det funnits hål efter de som inte finns kvar här. Tomheten blir som mest märkbar i samband där de hade en självklar plats. Släktträff, midsommar i Bredavik, fotbollskampen mellan Anderssons och Håkanssons… Ingen Far, ingen mamma. Minnet av dem, värmen, deras bästa sidor (det dåliga bleknar precis som smärtan man utstår vid en förlossning) – allt det där fyller upp hålrummet och gör livet fint trots allt, inte bara uthärdligt.

Igår ringde min läkare och rapporterade analysen av de senaste provsvaren. (Inga riktiga svar, men långsamt utesluts vissa jobbiga grejer.) I samband med det nämnde jag en bortplockad fästing och en stor, mörkröd cirkel i knävecket. Borreliavarning! Jag fick en tid på vårdcentralen för konsultation och nog var det borrelia det rörde sig om. Det är lika bra att satsa på bred front när man ändå håller på att använda upp sina medmänniskors skattepengar! Nu äter jag penicillin och järntabletter tre gånger om dagen, så jag har scannat nätet efter läkande mat. De närmaste tio dagarna lär gå hårt åt min stackars mage, men jag är så tacksam över att kunna få hjälp. Jag kommer ihåg när min kompis fick borrelia i början på 90-talet. På den tiden var borrelios inte alls lika välkänt som idag och M hann till och med bli halvsidesförlamad innan läkarna hittade orsaken till hennes problem.

De senaste dagarna har jag börjat beta av genomgången av alla flyttkartonger. Önska mig fortsatt lycka till! Det är så otroligt svårt att rensa… Marie Kondos förslag att hålla i allt och känna efter om det ”glittrar” känns inte hållbart, hahaha. De regler jag satte upp för mig själv innan jag började funkar ändå rätt bra och jag märker att jag blir hårdare för varje ny låda. Jag börjar till och med tro själv att det är möjligt att ro detta projekt i land! Halleluja.

08 jan

Döden, döden, döden.

Dimman som tynger jorden
Gömmer solen
Suddar ut gränsen mellan dag och natt, glädje och sorg

Mörkret som tynger själen
Väcker sorgen
Suddar bort det som hände igår och döljer det som händer imorgon

Det här livet, det som rymmer så mycket vackert, är ibland outhärdligt. De senaste dagarna har jag gråtit mig rödmosig då jag hittade en intervju jag gjorde med telefonen då far och jag satt och väntade på akuten en månad innan han dog, jag har gråtit med min vän som förlorade sin man för några veckor sedan och jag har gråtit med en annan vän som fått ett otroligt tungt sjukdomsbesked. ”Det finns ingenting jag kan säga som kan trösta”. Jag har blivit bra på att säga det. Fast jag tänker att det är bättre att säga det än att låtsas som att sorgen inte finns där, låtsas som att allt är som vanligt fast det känns som att någon just blivit puttad ner i en bottenlös brunn.

Sorgen måste få ta plats, ta sin tid. Den tar sig uttryck på olika sätt beroende på vem man är och vad som har hänt, men processen är överlag densamma. Jag har hämtat den här förklaringen som jag tycker är helt fantastisk på NSMAs hemsida.

”Vi tänker ofta att de olika faserna (Dr Elisabeth Kübler-Ross) ska ta si och så många dagar, veckor eller månader, och att de ska följa i kronologisk ordning efter varandra. Tyvärr är det inte så enkelt. Faserna beskriver de känslor och tillstånd som kan pågå efter en förlust, och de kan vara från några minuter upp till dagar, månader och i sällsynta fall år. Vi tenderar att hoppa fram och tillbaka mellan de olika faserna, och ibland gå genom en fas flera gånger. Alla sörjer olika, och hur vi sörjer är lika unikt som våra egna fingeravtryck.

  1. Förnekelse: Världen känns meningslös och överväldigande, och du befinner dig i ett tillstånd av chock. Du försöker hitta ett sätt att hantera och ta dig igenom dagen, men känner dig helt avdomnad och orkeslös. Förnekelse betyder inte att du ”glömmer” av vad som hänt, det är helt enkelt naturens sätt att bara släppa in så mycket information som du kan hantera just i dagsläget.
  1. Ilska: Ilska tvingar dig att känna något igen, ersätter den avdomnade känslan och ger dig struktur och förmåga att göra någonting åt din situation. Även om det kan kännas obehagligt att visa din ilska så är den är en viktig del av läkningsprocessen.
  1. Förhandling: Det är där uttalanden som ”Tänk om …”, ”Om bara …” kommer fram. Din högsta önskan är att livet återvänder till det som var, och om du bara kunde så skulle du gå tillbaka i tiden och ändra resultatet. Skuld är ofta en följeslagare i förhandlingsstadiet, då du kanske känner att du inte kunde göra något för att stoppa det som hände, oavsett om det var omöjligt att göra någonting eller inte.
  1. Depression: Känslan av sorg går ner på ett djupare plan, djupare än vad du någonsin trott var möjligt, och det känns som om det kommer att vara för evigt. Det är viktigt att förstå att denna depression är inte ett tecken på psykisk sjukdom. Förlusten av det liv som du hade är deprimerande, och det är helt normalt att känna på det sätt. Det finns ingenting att diagnostisera eller medicinera bort, utan vad som är viktigt i den här fasen är att hitta stöd för att ta itu med sorgen på ett sunt sätt. Stödet kan komma från vänner, nära och kära, kollegor eller professionell hjälp.
  1. Acceptans: Acceptans förväxlas ofta med att vara ”ok” med vad som hänt, men det är inte fallet. Självklart kommer du aldrig känna dig ”ok” med att ha förlorat en nära anhörig, din trygghet eller din hälsa. Acceptans i den här kontexten har mer att göra med insikten att livet aldrig kommer att bli detsamma igen. Det kommer alltid att finnas ett ”före” och ”efter”. Acceptans handlar om att lära sig leva med det som hänt. Det betyder att du måste justera dina planer, mål och drömmar i livet. Acceptans betyder inte att du kan ersätta det som gått förlorat, utan det innebär att du får chansen att hitta ny mening och glädje i livet.

Det kanske låter nästintill omöjligt att nå fram till acceptans, men det är där du kan ta tillbaka din makt över din känslomässiga välbefinnande. Istället för att fråga dig ”Varför hände detta mig?”, börja ställa dig själv följande frågor:

  • Vad har jag lärt mig av den här erfarenheten?
  • På vilket sätt kan det inspirera mig att förändra mitt liv till det bättre?”