Det är svårt att sakna. Det gör ont. Smärtan kommer av det goda som man inte längre har tillgång till. Kärlek, vänskap, förtroenden som delats eller kanske bara en ömsesidig förståelse. Tomheten kan gapa som ett svart hål, suga upp allt ljus i en och ibland är smärtan så stor att livet känns övermäktigt. Å andra sidan är allt detta jobbiga bevis på att man har haft något vackert i sitt liv. Alfred Tennysons bevingade ord har hjälpt mig i saknaden efter mina älskade: ”Det är bättre att ha älskat och att ha förlorat än att aldrig ha älskat alls.”

Den senaste tiden har det ibland känts som att mina föräldrar håller på att glida mig ur händerna. För någon månad sedan åkte jag upp till Klackamåla för att försöka känna mig nära min far. Jag stannade inte där, tog ingen promenad och tittade inte in till min faster. Jag gick bara upp i gläntan där vi spred fars aska och kände, tja, ingenting. Jag var precis lika förtvivlad när jag åkte som när jag kom, men fick åtminstone fars visdomsord till mig. ”Livet är orättvist.” Jag hann snurra några varv i mina egna förvirrade tankar och konstaterade att allt säkert skulle ordna sig. Det gör alltid det, på ett eller annat sätt.

Idag plockade jag en vacker sten till mammas grav. Hon hade tyckt om att känna dess lena yta mot sin kind och att fylla på sin samling med ännu ett naturens underverk. Havet som har slipat denna sten har sett allt och har säkert upplevt många tidsåldrar. Livet går sin gilla gång och vi kan läka sorg och saknad. Sorgen tar nya former även om den aldrig riktigt försvinner. Det är priset man betalar för att älska.