Små stunder av lycka.
Fredag förmiddag. Jag är färdig med veckans studier och har förberett mig inför första samtalet med min ”examensklient” som går av stapeln efter helgen. Idag gäller förberedelser inför (den eventuella) vigseln nästa vecka. Utomhus, med oväntad vigselförrättare, med en mycket decimerad skara deltagare och… Ja, kanske inte direkt så som vår äldsta dotter och hennes blivande man hade tänkt sig för några månader sedan. Den stora bröllopsfesten är framskjuten några månader. Kommer vi att komma tillbaka till något slags normalitet inom en greppbar framtid? Corona har blivit den största rädslan av alla, mina kackerlackor, naturkatastrofen som inte tar hänsyn till några regleringar eller något rättvisetänk. Jag har försökt hålla humöret uppe, men ibland är det svårt att känna annat än mörker.
Nästa vecka är det påsk. Jag är så glad att jag såg till att göra det lite påskfint inför makens 50-årsdag, annars hade det nog inte blivit gjort. Jag är glad över att ha vuxit upp i ett hem där det varit viktigt att göra mysigt, ofta med små medel. Att vara traditionsbunden verkar inte ses som någon styrka i dagens samhälle, men jag ser på våra barn att det varit något som gett dem trygghet och tillhörighet, precis som det gett mig. Äggen i glasburken på bilden hittade jag hos World Market då vi bodde i Orem och de gör mig alltid lika glad! Tupparna är loppisfynd som jag fick för mig att göra rena till en påsk. De var väldigt söta med färg på, men tålde dessvärre inte det ljumma vattenbadet jag gav dem. De fick bli helvita istället. Det funkar ju, det också!
Här är mammas novemberkaktus som jag trodde hade gett upp förra året. Dessa kaktusar mår jättebra av att stå ute i halvskugga under sommaren, men jag glömde bort att hälla av det överflödiga vattnet efter något stort regnoväder och höll därför på att döda plantan på det vanligaste sättet av dem alla – ihjälvattning. Efter att ha planterat om den och låtit den torka ut ordentligt började den till slut till och med släppa nya segment och nu blev det alltså en härlig påskblomning! Sorgmyggor har tyvärr invaderat oss, så nu har jag gjort stor behandling med nematoder på både krukväxter och grönsaker i den provisoriska ”växtbarnkammaren” (gästskrubben). Det hade ju varit tragiskt om småplantornas rötter skulle bli uppätna av sorgmyggelarver…
Så här såg det ut när jag var inne i boden härom dagen. Detta är mitt nästnästa drömprojekt. Skulle detta inte kunna bli ett mysigt kontor/gästhus så säg? Jag tror att det hade kunnat bli hur fint som helst! Drömmar kostar ingenting, men jag förstår att det skulle kosta en bra slant att faktiskt göra något av det. Det är viktigt att renovera innan boden faller ihop, för det är alltid mycket krångligare att försöka be om bygglov än att ta hand om något befintligt.
Här har jag stött på patrull. Vi har köpt gården av min bror och svägerska, men här står mycket från renoveringen som är min brors. Jag får anlita honom en dag då det är lite lugnare. Men jag kan tala om att det finns potential här! Jag älskar färgen på väggarna och hoppas att det kan se ut ungefär såhär i framtiden också, men utan allt skräp. Bakugnen då? Nja, kanske inte. Den som lever får se.
Första inredningsdetaljen är redan redo att sättas upp. Jag har nu rengjort och fixat till fotot som stått på spiselkransen tills nu. Jag rådfrågade Sturkö Samhällsförenings Facebookgrupp om vilka dessa barn är och fick en massa svar. Det är Kullens skolas ett-tvåa läsåret 1960-1961! Skolan låg på Sturkö skolas nuvarande parkering och blev efter skoltiden till bibliotek. Byggnaden revs av min far och brorsan och det känns ändå lite fint att den på något sätt får finnas kvar här. Sisådär, här blev det ett helt inlägg utan allt för mycket Coronakackerlacksångest. Livet går vidare.
