drömmar – Sida 3

23 jul

Allmän väg?

Idag fick jag lust att blogga för första gången på länge. Jag har inte känt för det på ett par veckor trots att det har hänt en massa spännande i mitt liv under tiden. Ett tag tänkte jag att det kanske är dags att lägga ner bloggandet, men jag vet att jag kommer att sakna det för mycket lagom till att vardagslunken sätter in igen. Jag har tänkt på allt jag skriver, vad jag delar med mig och hur jag bjuder på det. Kanske är det dags att byta format? Ska jag fokusera på något av allt det jag brukar skriva om? Ska jag lyda rådet på den gamla vägskylten som säger att ”Här slutar allmän väg”? Uppriktigt sagt vet jag inte. Jag vet inte ens varför jag berättar det här för dig.

13 mar

Jag längtar till Italien.

När yngsta dottern var ett drygt halvår gammal bestämde jag mig för att göra slag saken. Det var äntligen dags att läsa italienska! Italienskastudier på studieförbundsnivå torde vara lätt som en plätt. Jag hade ju ändå varit hyfsat duktig i skolan.

En kväll åkte jag in till Stureplan med alla tre barn i bilen, mitt i rusningstrafiken, och insåg förvånat då jag var framme att detta äventyr varken dödade mig, barnen eller någon annan. Maken bytte plats med mig och körde sig och barnen hem medan jag lite nervöst tog mig fram till kurslokalen. Lärarinnan var ung och fräsch och resten av studenterna var ännu yngre och ännu fräschare. Själv kände jag mig som något katten hade släpat in. Trebarnsflabbig, amningstrött och lite lagom förvirrad sjönk jag ner i min stol, hejade lite på mina medstudenter och hann knappt blinka innan ”fröken” hade dragit igång kursen på full fart! Första kurstillfället svischade förbi fortare än kvickt och snart satt jag i tunnelbanevagnen på väg hem igen. Vi fick mycket läxa, men med tre småbarn hemma blev det inte mycket pluggat. Äh, vem är jag att skylla på dem egentligen…

Tiden gick. Jag gjorde bort mig gång på gång då jag skulle läsa högt eller svara på frågor under lektionerna och jag insåg rätt snart att jag inte hade de rätta förutsättningarna för att lära mig ett nytt språk just då. Jag har för mig att jag höll ut i knappt två månader. De få ord jag lärde mig har jag redan glömt bort. Däremot lärde jag mig att sluta ängslas över att köra inne i Stockholm. Ja, jag gillar det fortfarande inte, men jag svimmar inte längre om jag måste göra det. Någon italienskadiplom fick jag aldrig, men bil kör jag fortfarande och gärna, bara jag slipper fickparkera. En dag kanske jag lär mig det också av bara farten?

Hur som helst. Italienska är fortfarande ett språk som fascinerar mig. Franska är förvisso mer passionerat och finska är mer spännande, men italienskan får mig att drömma om världens godaste mat, intressant historia och vackra människor. Har du inte varit i Italien hoppas jag att du snart får komma dit. En tur runt Colosseum, upptäcktsfärder nere i katakomberna, känna med Pompejiborna som överraskades av Vesuvius utbrott för snart 2000 år sedan… Italien bjuder på den ena fullträffen efter den andra. Orem i all ära, men eftersom jag alldeles nyss fick hälsa på hemma i Sverige är det nu till Italien jag längtar tillbaka. Följer du med om jag åker? 😉

Lite italiensk musik då kanske? Paola och Chiaras Non Puoi Dire di No blir jag glad av. Vill du bli lite ledsen i ögat är det bara att lyssna till nästan vad som helst av Laura Pausini, men särskilt den här, En Cambio No. När italienska musikmaffian går samman kan det låta så här. Annars gillar jag den italienska kompositören Albinoni. Oboekonsert no. 2 i D moll op. 9 – förstår du att jag var glad över att ha min oboestuderande vän som inneboende då jag bodde i Tumba? Hon spelade kanske inte alltid Albinoni då hon övade, men jag älskade oboens vackra och mjuka sång då och jag gör det fortfarande.

Idag borde jag väl ha haft en fin bild på mammas underbara väninna B-M som bott i Italien hela sitt vuxna liv. Det var hos henne jag fick smaka kyckling tillagad med färsk rosmarin första gången. (Det finns inget som slår det. Ingenting. Jo, kanske hennes svärmors vitlökspackade lasagne, förresten. Eller gelato. Eller färsk pestoslungad spaghetti. Eller grillad svärdfisk. Eller…) Nu har jag ingen bild på B-M, så du får hålla tillgodo med en ful amerikansk bilskylt istället.

Amerikanerna är experter på skumma varningsskyltar på allt och inget. Denna skylt satt på en skåpbil som låg framför mig och sonen då vi kom körande. Vi började genast fundera över vad som hade hänt innan den här skylten fick sin plats. Hade någon i företaget blivit påkörd vid en järnvägsövergång? Ska man anmäla en förare som inte följer det som står på skylten? Vill företaget som äger dessa bilar utmärka sig lite? Vad tror du?

08 mar

Allt från grått till solgult.

Alldeles fantastiskt vackert – Spem in alium från Fifty shades of Greys soundtrack.

Jag började läsa Fifty shades… alldeles efter att den kom ut efter ett tips från någon. När jag läser tipsböcker brukar jag börja läsa utan att göra några efterforskningar. Efter den här floppen ska jag nog ändra mina rutiner. Fifty shades… visade sig nämligen vara rena porren och jag tyckte att den var så osmaklig att jag lämnade tillbaka den innan jag hunnit speciellt långt. (Min kompis glömde tala om vilken typ av bok som rymdes innanför pärmarna på boken.) E L James har skrivit en hel trilogi om Mr Grey och hon har sålt hur många miljoner böcker som helst översatta till 37 olika språk. Jag gissar att E L James skrattar hela vägen till banken och att Fifty shades-böckerna är 2010-talets Grottbjörnsserie. Suck!

I går fick jag en jättespännande fråga. Vad svaret blir vet jag inte än. Det lär dröja ett tag innan beslut kan fattas, men under tiden fram tills dess kan jag gå omkring och småmysa lite. Jag har för övrigt en lång lista på olika projekt jag skulle vilja ta tag i. Det är dags nu. Det är en sak att drömma och planera, något annat att göra slag i saken.

Förresten pratade jag med fina grannarna på Sturkö och mamma idag. Hej V! Tänk att man kan prata med någon som är på andra sidan jorden, där tiden är en annan och temperaturen skiljer sig 20-30 grader. Visst är det alldeles fantastiskt?

Jag känner våren i mig, lagom i tid för sommartidsomställningen. Vädret visar sig från sin finaste sida och folk går omkring i shorts och flipflops. Nu kan jag tala om att det finns många som gjort det också i -20°, men ändå. De avklädda är ännu fler nu och solen värmer så skönt, så skönt. Livet återvänder sakta och snart är det väl dags att gräva ner fingrarna i jorden. Se, det blir något annat det! Vi får kanske ta hjälp av någon som kan tala om för oss vad det är vi har i rabatterna egentligen…

12 jun

Tänk ändå…

Dagen jag inte trodde skulle komma är här. Vi har en yttertrappa och trappan inne är på god väg att få mattan på plats. Undrens tid är sannerligen inte förbi. Det blir väldans fint här hemma för den familj som ska flytta in. Undrar just vilka de är, vad de tycker om här och vad de genast vill ändra på? Jag rekommenderar en låtsasflytt. Då hinner du kanske bo så som du drömmer om! 😀

05 mar

När tankarna börjar leva sitt eget liv.

Jag känner själv att jag läst tankeväckande böcker och pratat med spännande människor mer än vanligt sedan en tid tillbaka. Jag har börjat tänka på ett mer positivt sätt och även om jag aldrig har varit någon stor ”ältare” känner jag att det här har bidragit en hel del till mitt lyftande (årets ledord om ni kommer ihåg). På något undermedvetet sätt tror jag att det här har påverkat mig mycket mer än vad jag insett.

Mitt i natten vaknade jag med bultande hjärta och var alldeles kallsvettig. Jag kan tala om att jag väldigt sällan kommer ihåg vad jag har drömt, men de drömmar som stannar är oftast smått surrealistiska och rätt trevliga. Drömmen som väckte mig i natt var långt ifrån trevlig. Jag dog. I drömmen fick jag veta att jag skulle dö och att jag bara hade några dagar på mig att reda upp mitt liv. Det konstiga är att jag kommer ihåg massor av detaljer. Först rädsla. Sedan en bottenlös sorg. Mina barns förtvivlan. Min egen otillräcklighet. Min klarsynthet. Känslan av att vara ett med något mycket större, förmågan att släppa taget och känna att det inte tog slut. Min kropp slutade fungera, men jag fanns kvar. Jag var arg, för min begravning blev inte alls vad jag ville att den skulle vara. Frustrationen över att vara där, men att inte kunna kommunicera med någon…

Vill ni veta vad jag använde mina sista dagar i livet till? Jag tröstade min familj och lyssnade på en massa musik. Jag skrev små meddelande till snart sagt varje människa som gjort mig till den jag är. Jag började med min man och mina barn, mina föräldrar, syskon med respektive och syskonbarnen, mina svärföräldrar, svägerskor, svågrar och barnens kusiner. Hela min stora släkt. Efter det började jag om från början av mitt liv. Barnflickor. Lärarna. Klasskompisarna. Kyrkisarna. Vännerna. Kärlekarna. Kollegorna. Grannarna. Föräldrarnas vänner och bekanta. Ni kan ju gissa hur många meddelanden det blev! Inte bara blev det massor av meddelanden, men jag kommer ihåg vad jag skrev på många av dem. (Alltså, hjärnan är så fantastisk och komplicerad att jag önskar att jag förstod mer än en bråkdel av hur den funkar.) Sedan åt jag kroppkakor och de där goda apelsinmördegskakorna som min syster brukar göra. Japp. Om någon skulle fråga mig vilken favoriträtt jag har skulle jag nog inte kunna välja en, men tydligen löste det undermedvetna det med lite tryck på sig…

Jag bestämde mig för att göra en del saker som jag inte tagit tag i ordentligt förut. Som att skriva hur jag vill att min begravning ska vara. 🙂 Kanske borde jag skriva alla de där små meddelandena på riktigt. Eller inte. En del saker gör sig bättre i drömmen än i verkligheten. Kanske är det inte så dumt att få sig en sådan här påminnelse då och då. Livet är alldeles för dyrbart för att slösas bort på bitterhet och elände, ilska och frustrationer. Det finns så mycket kärlek här! Ibland finns den på oväntade ställen. Kom ihåg att tala om hur viktiga människor runt omkring dig är. Ge en komplimang. Säg något snällt. (Mamma – jag ska bli mycket bättre på att skicka kort, brev och paket!) Köp en bukett vackra blommor. Hälsa på din gamla granne. Och glöm inte att lyssna på mycket musik.

När våren gör intrång blir skopan en vacker installation.

Utnyttja träningstiden för att se hur vackert det kan vara också bland förortsgrus och torra löv. Skönhet i det lilla!

Det som göms i snö kommer upp i tö. (Hoppas att festen var trevlig!)

14 feb

Och halleluja, jag tror våren är på väg.

Jag ser er framför mig, kära läsare.

– Vafalls?! Har hon blivit alldeles galen? Skulle den där bilden vara något att visa där i bloggen?

Och svaret är att jag tycker det. Att den här bilden är värd att visa, alltså. Ser ni? Det är slemklet och snögegga blandat med barmark. I Stuvsta var det en plusgrad då jag var där, men också här i vårt köldhål har termometern kämpat sig upp till nollan. Snön smälter, fåglarna kvittrar och att det är ljusare ute har jag redan skrivit om. Underbart!

Förresten glömde jag att berätta att jag har hemsökts under de senaste nätterna. I går natt var det fina Tina som var här och skällde högt på norrländska (dialekten är nu inte så konstig, men jag har lite svårt att faktiskt ens tänka mig henne skällande). Hon var arg på maken. Min, alltså. Som hon aldrig har träffat. I natt var Des Moroney här och styrde upp saker och ting. Att han var lite barsk kändes inte lika konstigt. Det som är konstigt är att jag inte alls kommer ihåg hur den kanadensiske hockeyhjälten har varit inblandad i mitt liv. Jag träffade på honom under mina barn- eller ungdomsår. Jobbade han något på Rödebyskolan? Var det när vi var i ishallen vi träffade på honom? Jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag vet precis hur han såg ut dock, jag kommer ihåg hur han pratade och hur hans brytning lät och så kommer jag ihåg att han hade väldigt stor mun då han skrattade. Han spelade i Karlskrona IK (som inte ens finns kvar längre), men det var då jag fortfarande var rätt liten. Snälla! Hjälp mig någon…

Vad tror ni om drömmar? Jag vet en del som gillar att tyda drömmar. Själv tror jag att alla våra gamla minnen triggas av saker som man kanske inte är medveten om under dagen, men då tankarna får härja fritt i drömvärlden skapas väldigt spännande och komplexa historier. Vi bearbetar händelser som pågår i vårt liv och saker som har hänt för länge sedan. Utan en ordentlig drömsömn tror jag att vi blir skörare och mer sårbara.