Allmän väg?
Idag fick jag lust att blogga för första gången på länge. Jag har inte känt för det på ett par veckor trots att det har hänt en massa spännande i mitt liv under tiden. Ett tag tänkte jag att det kanske är dags att lägga ner bloggandet, men jag vet att jag kommer att sakna det för mycket lagom till att vardagslunken sätter in igen. Jag har tänkt på allt jag skriver, vad jag delar med mig och hur jag bjuder på det. Kanske är det dags att byta format? Ska jag fokusera på något av allt det jag brukar skriva om? Ska jag lyda rådet på den gamla vägskylten som säger att ”Här slutar allmän väg”? Uppriktigt sagt vet jag inte. Jag vet inte ens varför jag berättar det här för dig.
Ja du. Så känner jag också ibland. Jag hänger upp mig på vad andra skriver och på alla fina foton som figurerar. Jag glömmer bort min ursprungliga tanke och får prestationsångest. Tänker då att nä jag skippar detta, men sedan påminner jag mig om att jag ska skriva främst för mig själv och att pränta ner mina tankar är ju min grundtanke. Jag vill att du ska köra på precis som vanligt.
Gillar dina vardagsbestyr, dina musiklänkar och dina goa tankar om livet. Jag vill att du ska fortsätta vara duuuuuu.
Kram Kristina
Så fint sagt! Tack snälla Kristina. Jag fortsätter vara jag och jag antar att min lust återkommer. Jag har faktiskt en massa idéer, men det gäller ju att omsätta dem också. Tack igen och kram!!
hej monnah!
av rent egoistiska skäl så hoppas jag ju att du fortsätter (på precis det vis du känner för, men jag gillar ju bloggen – och dig – precis som ni är)! men jag förstår precis hur du känner och tänker. och jag läser alltid, även om det har varit fasligt dåligt med kommenterandet på senaste. hjälp, jag måste lägga mig nu. ska läsa lite i sängen och varva varmt honungsvatten och alltför starka halstabletter. kan för mitt liv inte sluta hosta…
hur länge till blir ni kvar i sverige?
kram,
Stackars hostis! Jag hoppas att du snart mår bättre. Tack för de värmande orden. Du ska veta att jag uppskattar dem!
Vi är kvar i Sverige till halva augusti och åker upp till Stockholm nästa vecka. Kram!!
Min första tanke var, det där hade kunnat vara jag. För precis så känner jag just nu. Det händer massor i mitt liv för tillfället (resor, flytt, nytt jobb och samboliv bara för att nämna lite) men lusten att blogga är borta sen ett tag. Hänger mest på instagram för tillfället. Jag gillar din blogg som den här, härlig blandning av stort och litet 🙂 Kram
Instagram har aldrig tilltalat mig. Jag har bara sett det som vissa delar på fejan… Bra att du gillar bloggen som den är. Får väl komma igen med fart och fläkt nu under sensommaren. Kram!
Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i dina tankar vännen. Blogglusten går upp och ner och det är väl tur det. Vem kan, orkar och vill prestera på topp jämt? Och ibland tappar vi bort oss och börjar jämföra oss med varandra och den där känslan av att det behövs förändring uppstår. Då kan det vara skönt att få ta bloggandet i sin egen takt och hitta tillbaka till varför vi en gång började. Vad vi vill med hela bloggrejen. Vad som är jag. För det är just det som jag älskar med din blogg. Att den är du. Den speglar små glimtar av ditt liv. Toppar som dalar och allt det i mitten. Din vardag. Det som gör just dig unik. Din blogg känns äkta i varenda bild och ord och dessutom vet jag att du har ett hjärta av guld, ett rättspatos som jag beundrar och en styrka och ett mod som inspirerar. Och du vågar visa dig stark som svag.
Blogga precis som du vill. När du vill. Då blir det bäst. Och vi finns här. Det vet du.
Kram Lotta
Jag tar med dina ord. De är som bomull… Stor kram, omtänksamma Lotta!