Tag Archives: tankar

02 okt

Orden och allt som inte sades.

”Hej, känner du igen mig?”
”Ja, nu gör jag det. Kul att se dig, det var inte igår!”
”Och allt är bra?”
”Ja, jodå, det kan man väl säga.”

Allt det outtalade som ligger i orden du säger väcker frågor. Jag frågar, du svarar. Och plötsligt står vi i varuhuset och har ett innerligt samtal om livet. Tio år i samma vagga förpliktigar, ofrivillig gemenskap betyder något. Jag tar in, omvärderar och ser någon annan än då jag var tonåring. Mitt hjärta fylls av önskan om välgång och styrka och jag vill kunna lova att allt blir bra. Det blir väl alltid bra till slut? Vi firar framgångar och lyfter guldkorn. Vi hejar och fortsätter dagen, jag själv har fått sällskap av något nytt. Sorg? Ja, sorg. Men också hopp. Jag betalar i kassan, pratar käckt med expediten och skrattar lite, sätter mig i bilen och drabbas av kraften i berättelsen jag just hört. Tårarna rinner sakta nerför kinderna och jag får vänta en stund innan jag kan fortsätta dagen.

Vi kan inte kämpa varandras strider, men vi kan åtminstone försöka förstå varandra. Jag fortsätter hävda att det är vår bästa chans till en bättre värld.

08 sep

Obalans.

För det mesta gillar jag verkligen mitt liv, är både tacksam och nöjd. Oftast är det när människor jag älskar mår dåligt som det känns överväldigande och jobbigt. Den senaste tiden har jag dock märkt att jag känt en mer allmän hopplöshet över mänskligheten, vissa omständigheter och över framtiden. Jag gillar det inte och fick sätta mig och skriva en lista över vad det egentligen är som skaver och sedan skrev jag ett Facebook-inlägg. Ja, inte för att Facebook någonsin har lett till själslig frid, men det kändes ändå bra.

Kanske är det klimakterietankar, kanske är det världen som faktiskt är uppochnervänd, kanske är det bara jag som behöver omgruppera för att fortsätta framåt. Jag har insett att postmodernism och relativism verkligen inte är något för mig. Min analys är att det inte är något för någon. Jag behöver struktur, men det behöver alla andra också. Det går inte att vara trygg i en verklighet där hjulet ska uppfinnas varje dag och alla ska skita i traditioner och förakta förfädernas insikter. Det går inte heller att vara trygg i en verklighet där man aldrig får ifrågasätta något. Det är naturligtvis ett dilemma och jag inser att det behövs alla slags människor för att vi ska få den balanserade värld som så många som möjligt kan leva väl i. Men vad gör vi när bron kommit i självsvängning? Alla militärer vet att de inte får gå i takt över broar. Alla barn vet vad som händer om man inte anpassar sig till alfahannen och alfahonan, det är lättast att agera fårskalle och rätta sig i ledet. Och vad händer om vi inte längre kan lita på de som ska vara vår trygghet, våra ledare? Kanske är det på tiden att jag börjar omsätta det maken fick lära sig av sin mamma då han i sin barndom kom med argumentet ”men du lovade”. ”Man behöver faktiskt inte hålla vad man lovar.” Kanske är det den insikten jag behöver ta med mig framåt.

Jag tänker på det i familjen ofta sarkastiskt använda ”trust me, I’m an engineer” och suckar lite. Hur ska vårt uppväxande släkte någonsin kunna lita på någon, eller något, när hela vuxenvärlden verkar ha förlorat förståndet? Finns det ingen sanning kvar? Inget sunt förnuft? Inga spännande mysterier att utforska tillsammans? Vi lever i ett samhälle mer och mer likt ”The Hunger Games”. Rullgardiner som inte släpper in något ljus är neddragna för så många människors fönster! Tänk att aldrig få uppleva det första morgonljuset på väggen, hoppet för människan, skönheten i livet.

Jag mår trots allt bättre än någonsin i en värld som kanske är mer uppochnervänd än någon annan gång under mina snart 51 år på jorden. Min största lycka är att rota i trädgården och se våra fina ungdomar ta sig fram i livet.

”Sitt stilla i båten” sa de, men jag har fått nog av att sitta stilla. Jag går nu, följer i visa människors fotspår, släpper taget om snuttefiltar som slitits ut för länge sedan och förundras över hur spännande det ändå är att se mig själv utvecklas, invecklas, bygga mentala muskler och öppna mig för nåden. Två steg fram, ett tillbaka. Och så går livet.

22 feb

Om det ändå fanns ett Riktigt Bra System.

När jag växte upp fick jag höra av mina föräldrar att Sverige var ett helt fantastiskt land med ett system som var uppbyggt för att skydda de svagaste, de missbrukande, de svårt psykiskt sjuka, helt enkelt alla som kanske hade hamnat på gatan om inte ett allmänt system fanns.

Genom åren har systemet ändrat form. Mina föräldrar hann vara med om många reformer och uttalade sig många gånger i suckande form det sista året då jag bodde hemma hos dem. Nyheterna stod på både morgon som kväll och jag har nog inte varit så insatt i världsläget varken förr eller senare. Efter det där året kroknade jag. Redan innan jag flyttade ”hem” hade jag gjort valet att inte titta eller lyssna på nyhetsrapporteringar då de hade börjat göra mig cynisk och rädd. Det finns så otroligt mycket ondska och elände i världen och jag ansåg att jag inte hade råd att fylla mitt sinne med mer än det jag redan var tvungen att ta mig an.

Fortfarande lider jag av nyhetsklåda. Det är ytterst sällan jag känner mig uppbyggd och stärkt av nyhetsrapportering. Å andra sidan är det spännande att grotta ner sig i ett ämne och försöka vända på alla stenar för att förstå hur det funkar.

Vad är det med välfärdsstaten som är så fantastiskt och varför klagar alla alltid på allt ändå? Kanske borde vi bara bita ihop i alla lägen och kämpa på? Vad hade hänt om vi bytte plats med en person i samma ålder som oss själva från 1821? Hade vi överlevt? Hade vi klagat? Och vad hade personen vi bytte med sagt? Vad hade hänt om vi klippte alla bidrag och försäkringssystem idag och började bygga från grunden igen? Inget Försäkringskassan, inget Socialtjänsten, inget Arbetsförmedlingen, inga Regioner? Hur ser det ultimata och väl fungerande systemet ut? Som funkar 2021, inte på medeltiden.

Vi svenskar har det i nästan alla mätningar oförskämt bra. Här är ett exempel. Trots det känner jag väldigt få svenskar som i sanning är ”förnöjsamma” och som inte hittar något att klaga på. Hur det kommer sig finns det såklart en massa olika förklaringsmodeller till. Politiska förklaringsmodeller, psykologiska förklaringsmodeller, ekonomiska förklaringsmodeller, religiösa förklaringsmodeller…

Så fort vi jämför oss med någon som har det bättre mår vi sämre och tvärtom. Är det en inbyggd drivkraft? Själv ser jag olika personer hantera det på olika sätt.

Kollektivistiska ideal och socialistiska lösningar till alla orättvisor ligger i den svenska modersmjölken. Det svenska folkhemmet. Ingen ska behöva falla mellan stolarna. Ingen ska behöva känna sig bunden till spisen eller vara beroende av familjen. Kollektivet är idealet, alla ska ha likasamma, eller åtminstone ska jag inte ha det sämre än någon annan. Det talas även ofta om rättigheter, kanske inte lika ofta om skyldigheter.

Konservativa ideal hyllas gärna av de mer försiktiga. Bevara det som det alltid har varit. Om något måste förändras, så gör det försiktigt och långsamt. Som individ är jag inte heller jätteviktig, det är olika Auktoriteter som vet vad de talar om och som ska förväntas upprätthålla ordningen. Polisen. Militären. Kungen.

För frihetstänkarna är liberalismen antagligen mest lockande. Frihet att tänka, handla och välja är mycket viktigt för en frihetstänkare, men hur en samhällsstruktur ska se ut för att jag verkligen ska kunna välja beror på vilken typ av frihet jag strävar efter. En libertarian och en socialliberal person har mycket att lösa innan de är överens om ett fungerande samhällssystem.

Vilken förklaringsmodell man än håller sig till så finns det glapp. Små glapp ibland, ibland stora. Den svenska modellen kräver att alla strävar på, hjälper till och att ingen ”utnyttjar systemet”. Tyvärr finns det vissa personligheter som är som gjorda för att utnyttja systemet. Man kan se det som en otroligt effektiv överlevnadsstrategi, men det hjälper ju inte mig när jag ser hur jag själv får det sämre för att jag är lydig och ordentlig medan fuskare åker räkmacka. Det är dit vi har kommit nu. Välfärdssystemet vänder sig inte längre till de stackare som inte har någon familj, som är svårt psykiskt sjuka eller lider av stor ohälsa. Alla berörs. Det handlar om ”Grejt, här kan jag tjäna en hacka!”, ”Jag vill också ha en större del av den kaka jag hjälpt till att baka.” och klassikern ”Vi har varit naiva” har vi nog inte hört för sista gången.

Jag har förut pratat om plånbok, budget och förmåga till konsekvenstänkande som en slags liknelse för hur vi hanterar de tillgångar vi har eller tillskansar oss. Det handlar om faktiska pengar, om hälsa, om talanger, om erfarenheter… Jag tror att vi lite var till mans glömt bort, eller aldrig lärt oss, hur vi tar ansvar för oss själva och det samhälle vi bor i. Jag tror att vi hamnat i ett läge där vi har så stor tro till ”systemet” att vi inte vet vad vi ska göra då institutioner och organisationer inte längre kan upprätthålla den kvalitet som vi förväntar oss. Hur vi ska gå vidare för att det ska bli bra vet jag inte, men en sak vet jag. Jag tror fortfarande på gräv där du står. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något. Och jobbar vi var och en på att bli en lite bättre version av oss själva så går vi väl åtminstone åt rätt håll tänker jag.

03 aug

Usch, vad synd det är om dig.

Jag blir alltid lika triggad då svenskarnas eviga förklaring på varför folk blir kriminella är att det är synd om dem. Det ”synda” beror på klass, men begreppet klass är lika flytande som forsande vårfloder i Norrland. Jag är nu färdig med min senaste kurs som fritt översatt heter ”Moral i det dagliga livet”. Där har jag hittat fler tankar som tangerar mina egna, men det är lätt att drunkna i allt som ska tas hänsyn till.

Den sista veckans studier rörde sig runt kriminalitet, något som naturligtvis den senaste veckans nyheter har handlat om. En av artiklarna jag läste handlade om ”brott och straff” i framtiden. Nu när färre människor är religiösa och vi vet mer om hur hjärnan fungerar borde straffskalan anpassas till dessa kunskaper, ungefär. Ett dilemma som t. ex. diskuterades var det om en man i fyrtioårsåldern som plötsligt blev pedofil, och en grov sådan. Han utvecklade i samma veva som han dömdes till straff svår huvudvärk och det visade sig att han hade en hjärntumör. När tumören hade opererats bort försvann de avvikande sexuella begären. Efter något år ökade dessa begär och det visade sig att tumören hade börjat växa igen. Efter ännu en operation försvann begären.

Så hur ska vi ställa oss till detta? Ska vi säga ”stackars man, han hade ju cancer” och låta honom slippa straff? Ska de 40% fängelseintagna som diagnostiserats med ADHD slippa eller få lägre straff då denna personlighet är mer impulsiv? Och om nu Amir Sariaslan befäster sambandet mellan genetiskt arv och kriminalitet, ska man få straffrabatt om ett DNA-test visar att man ÄR kriminell?

Kunskap om genetik och DNA skapar nya dilemman. Vem vill skaffa barn med någon som har ”dåliga anlag”? Och om nu Gud inte finns, vem ska då bestämma vad som är rätt och vad som är fel? Vad händer när vi plockar bort skuldbegreppet? ”Det är inte dens fel, den ÄR ju sådan.” Fundera på det. Och är du lika intresserad av de här frågorna som jag vill du kanske ta del av hur tankarna går hos diverse inblandade.

Kriminalitet är ärftligt

Dysfunktionell familj ökar risken för att barnet blir kriminellt

Kriminalitet beror på socioekonomiska faktorer

Kriminalitet beror på klassklyftor som makteliten ska klandras för

15 jun

Övergripande moral.

Flera tankar runt mina studier… Vad har vi gemensamt med alla andra människor? Det har skett mycket forskning på det området och som med all vetenskap får man väl ta det för vad det är och konstatera att just nu verkar följande vara universellt oavsett var i världen du befinner dig:

förbud mot godtyckliga övergrepp
viktigt att hålla löften
sexuell blygsamhet (man täcker sina reproduktiva organ)
viss skyldighet att dela med sig
ilska mot fusk och människor som åker snålskjuts
barn ska skyddas
tabu gällande incest, åtminstone mellan syskon och föräldrar/barn
regler om lämplig mat
skyldighet att ta hand om familjen
särskild behandling av de döda

Nu får man naturligtvis se detta utifrån gruppnivå. Jag funderade lite runt hur det ser ut i vårt land. Det finns folk som dödar sina medmänniskor på gatan av och utan orsak. Överlag verkar den allmänna attityden numera vara ”är det en gänguppgörelse är det i alla fall ingen fara för mig och allt är lugnt”. Hur många gånger har du som förälder fått höra ”men du lovade” av dina barn och insett att du borde sluta lova runt, men hålla tunt? Skillnaden mellan en burka och en bikini får ge bilden av hur olika vi kan se på hur mycket vi behöver täcka av kroppen för att vara socialt acceptabla. Sveriges politiker är experter på att töja på gränserna gällande vilken skyldighet folket har att dela med sig och hur mycket snålskjuts man kan tillåta. Barn ska skyddas? Ja, det kan vi väl diskutera en annan dag, men naturligtvis gör de flesta föräldrar allt de kan för att hålla sina barn trygga. Gränserna för vad som anses vara incest varierar väl lite med kultur, men till och med i Sverige som har ansetts vara väldigt sexuellt frigjort har incest markerats med feta, röda kryss. Lämplig mat då? Tja, varsågod och dyk ner i västvärldens nya religion. Skyldighet att ta hand om familjen? Detta tror jag känns mer som en plikt i stater som inte tagit på sig mamma-ansvaret för sitt folk. Gällande särskild behandling av de döda tycker jag att det är intressant att vi accepterar att våra döda får ligga i bårhus i månader ibland, men kanske har det att göra med att vi blivit så avskärmade från döden i vår skyddade del av världen?

Etik och moral varierar från person till person, men när den krockar blir det svårt att upprätthålla ett samhälle i balans. Jag har vuxit upp i en ganska strikt hållen kontext, men runt omkring har känslan av att förorda ”allt är okej” vuxit sig starkare. Vissa grupper har jobbat hårt för att få sitt ”okej” accepterat av samhället och lyckats, andra har fått ta steg tillbaka. Pedofila arbetsgruppen räckte till exempel inte hela vägen fram, men sanningen är att den kom långt innan någon sa ”nej, nu får det vara nog”. För mig finns det nu så många ”nej, nu får det vara nog” att det börjar skava ordentligt. Kanske är det för att jag börjar bli till åren kommen, kanske är jag trångsynt, kanske har jag insikter som folk som inte verkar tänka alls inte har nått fram till än? ”Nej, nu får det vara nog” som inte åtgärdas leder till kollaps av olika slag. Kollaps leder till att man får bygga upp allt igen, och ofta har då pendeln slagit över helt. (Tänk hippie-uppfostrade barn och hur ordentliga och strikta de överlag själva blev.) Det är mycket jobbigare att repa upp en hel tröja än att repa upp några varv. Synd att många politiker är rädda för att förlora röster och att många ”vanliga” har så lite tid att de inte hinner tänka hela vägen fram. Ja, för jag vägrar tro att de bara inte tänker, utan rapar upp vad någon annan har sagt. Nåja, det brukar ju ordna upp sig till slut. Och Moder Jord klarar sig alltid. Om vi människor på gruppnivå är så dumma att vi tar kål på oss själva får det väl vara så, det är inte mer med det.

11 jun

Morgonsuck har guld i mun.

Migränen efter studenten har lagt sig, tomaterna har hämtat sig efter stormen, en bekant till oss dog i corona men lever igen, förhållandet mellan människor och ”panger” visar sig återigen få min hals att dra ihop sig och världen har förlorat sin humor. Högt och lågt, himmelska mirakler blandade med mänsklighetens bottennapp.

Komikern och satirikern Aron Flam har svårt att få gäster till sin podd (tänk om någon får för sig att ”gästen” tycker fel), jag drömmer om barnatro, en artikel som uppmanar till mindre empati slog en ”home run” i mitt hjärta och idag blir det tystare här hemma.

Jag sitter här och förundras över hur mycket jag förändrats de senaste tio åren, jag sörjer den martyr jag en gång var och gläds över hur trygg jag känner mig i tanten jag blivit.

Igår tog jag en jäääättelång coronapromenad med en vän som jag känt i eviga tider. Vi känner varandra utan och innan, kan prata om det mesta och behöver aldrig låtsas med varandra. Samtalet var som en dans. Ge och ta, traditionellt och modernt, lugnt och hetsigt. Trots att vi har känt varandra så länge blir samtalet aldrig tråkigt eller uttjatat. Vi kommer till nya slutsatser, väcker nya funderingar och låter alltid sista frågan hänga i luften för att kunna ta vid nästa gång. Den här gången hamnade vi i anknytning och hur danska alldeles för tidiga födslar i princip upphört under corona. (Likaså i Lund, neo har varit nästan tomt ända från januari tills nu.) Vårt stressade samhälle är sjukt, kom inte och påstå något annat. Men nu börjar coronaeffekten avta och folk har väl börjat stressa igen.

Jag ser förbi de välmanikyrerade naglarna, de yviga gesterna och alla fina ord som trillar ur munnar som aldrig behöver stå för något. Å andra sidan önskar jag att förlåtelse skulle gälla både hycklare och hatare, det är liksom min utgångspunkt. Älska alla, men inte det de gör. Och du blir det du fyller ditt medvetande med. Dessutom spelar det ingenting roll så länge mina barn fortsätter älska mig och åtminstone då och då tycker att jag är liiiite bäst i världen, om så bara en bråkdel av hur bäst jag tycker att de är. Amen.

20 apr

”Kan du klya mej på ryggen?”

När jag och mina syskon växte upp blev vi ofta kliade på ryggen när vi skulle somna. För mig är den känslan ungefär samma som den som solnedgången i Bredavik framkallar. Allt kommer att ordna sig, liksom. Hur skruvat än allt är runt omkring en lugnar det ner sig vid den här synen.

Jag förstår att situationen vi befinner oss i är outhärdlig för vissa, vare sig det gäller själva sjukdomen eller allt som kommer i kölvattnet efter de åtgärder som våra samhällsledare tagit och fortsätter ta. Naturligtvis pendlar jag också mellan hopp och något som åtminstone liknar förtvivlan, men jag tänker att det kommer att ordna sig. Inte på det sätt som jag tror att många hoppas. Jag tror (alla har väl rätt att killtycka i det här läget) att somliga kommer att vakna upp ur ett låtsasliv som inte på något sätt är hållbart, men som har funkat länge för dem.

Glappar det mellan inkomster och utgifter? Finns det ett överskott kvar då alla utgifter har tagits omhand är det ett kärt problem. Spara, investera, betala av lån, unna sig eller något annan något härligt – valen är många och oftast väldigt trevliga. Glappar det på andra hållet är det inte lika roligt. Är glappet en enskild händelse, eller har inkomsterna minskat permanent? Är minskningen permanent får man se över lyx såsom bil, fritidsboende, semesterresor, kläder och skor som är utöver det som skyler kroppen och värmer, restaurangbesök osv. Är inkomsterna redan små kan ett anpassat boende vara aktuellt. Går det att flytta ihop med någon för att dela på kostnaderna (det är dyrt att vara ensam)? Flytta en bit längre ut ”på landet”? Kan du laga billigare mat? Loppisar och second hand är goda källor till mycket av det vi behöver. Finns det någon att ärva kläder av? Klädbyten? Sälja av sådant som inte används kan vara jobbigt och tidskrävande, men ofta har man en hel del som inte används hemma. Bättre då att någon annan får nytta av det medan du får in pengar. Att fixa en extrainkomst på ett eller annat sätt kan vara svårt, men funkar för en del.

Idag är det måndag och yngsta dottern började skolan på heltid igen efter tio veckors APL (praktik). Hon och resten av treorna på gymnasiet kommer inte att få ta studenten på det sätt som traditionen påbjuder. Studentskivor och baler är inställda och vi kan vara säkra på att det inte blir något utspringande på Chapmanskolans stora trappa. ”… och den ljusnande framtid är vår…” känns en bit bort om jag ska vara ärlig, men vi fortsätter peppa och hejar på och jag vet att en dag då vi vaknar kommer coronaviruset inte längre att ha grepp om hela vår värld.

15 dec

Glad tredje advent!

De senaste dagarna har jag haft flera intressanta diskussioner, både i verkligheten och via diverse olika meddelanden. Det är roligt att utmana sig själv med tankar som rör sådant man kanske inte tänkt på själv, eller tankar som inte haft chans att flyta upp till något slags medveten yta.

”Vilka känner du?” – frågan som väckte mängder av tankar i mitt huvud. För vilka känner jag egentligen? Och vilka känner mig? Vad lägger jag i begreppet? Vad menar du när du säger att du känner någon? Själv kan jag efter några dagars betänketid konstatera att jag känner tillräckligt många tillräckligt väl för att känna mig trygg i världen. Jag vet ungefär vem jag ska vända mig till i vilken situation och jag litar tillräckligt mycket på mitt omdöme för att våga lita på att de åtminstone försöker hjälpa mig när det stormar på olika plan. Eftersom jag fortfarande ibland förvånas över mina egna reaktioner inser jag att det är omöjligt att känna någon ”utan och innan”.

Det är viktigt att vi låter oss ha ett rum som bara är för oss själva, vare sig det rör sig om sådant som vi inte vill eller inte kan dela med oss av. Ibland är det på sin plats att flytta något från det rummet till ett öppet utrymme, men då är det viktigt att förstå att det följer konsekvenser på ett sådant val. Är det förresten okej att ta med sig hemligheter i graven?

”Jag orkar inte med alla idioter!” – uttrycket som jag faktiskt själv hörts yttra då jag har varit riktigt frustrerad genom åren. Min övertygelse är att det finns något gott i alla människor, men också att alla människor har fröet till dumhet, ondska och elakhet i sig. Kejsarens nya kläder är ett slags arkaisk historia som upprepar sig om och om igen i olika skepnader. Den stora massan står och hejar på något riktigt idiotiskt. Då kan det vara rätt jobbigt att vara ”det lilla barnet” som genomskådar alla idioter, ja-sägare eller kanske rentav de som ska vara de intellektuella.

”Ingen bryr sig ändå!” – är det verkligen så illa? Låtsas vi bara bry oss om våra medmänniskor? Jag vägrar tro att det är så. Nu vet jag bara hur jag själv tänker om detta, men den omsorg jag ägnar åt andra är välment och innerlig. Det blir mindre av den varan än jag hade önskat, men varje gång jag har möjlighet (och tid) att på något sätt försöka lyfta någon annan tar jag chansen. Jag vet att det inte gäller alla andra, men jag har många runt omkring mig som funkar ungefär som jag.

Ja, där ser du. Tre tankar som jag funderat lite runt och med detta inlägg släppt för den här gången. Jag hoppas att du får en fin vecka! Peace.

18 sep

Och ändå växer det…

Jag kan sällan gå förbi ett ställe som ser ”sterilt” ut utan att stanna om jag ser något vackert växa där. Utanför min systers hus i stan ser solrosor och stockrosor ut att växa direkt ur asfalten, här går jag förbi permanenta ”buketter” som ser ut att växa ut ur stenmurarna. Det är en påminnelse om hur viktigt det är att inte ge upp, även om betingelserna kanske inte är de ultimata. Med lite näring, vatten och solsken kan man uträtta underverk, eller åtminstone få liv i något som verkat dött. Det är ändå rätt fantastiskt.

18 mar

Måndagstankar.

En planttants stora glädje och stolthet.

Dagens uppmaning lyder: Uppvaknande. Möjlighet att bryta en dålig vana. Lära sig tänka positivt, tolka positivt. Jag vaknade förvisso, men jag har varken brutit några dåliga vanor eller tänkt speciellt positivt. Hela förmiddagen studerade jag motiverande samtal. Det gick trögt, för mina tankar vandrade åt alla håll och kanter. Jag hade helt klart svårt att motivera mig själv, hahaha. Jag hade lovat mig själv att köra ett yogapass som början på dagen, men det glömde jag helt bort trots att yogamattan stod rätt framför ögonen.

Dödsvintern fortsätter. I lördags gick en vän till familjen bort och för en stund sedan fick jag ännu ett dödsbud. Det är som jag har sagt förut: döden är en naturlig del av livet. Trots det är det en av delarna som är svårare att ta till sig. Jag är tacksam för min övertygelse att livet fortsätter i en annan form när vi har lagt kroppen till vila. Jag har sällan känt mig så tacksam som nu. Min kusin frågade för några veckor mig om inte klimatångesten förstör också mitt liv. Nä, svarade jag. Jag känner ingen klimatångest. Jag känner hopp.Om vi gör vårt bästa här och nu, gräver där vi står, räcker ut en hand till grannen, vännen, familjemedlemmen, samhället där vi bor, då kan vi alla bidra med de droppar som gemensamt urholkar ångeststenen. Livet är fruktansvärt tufft för de allra flesta på vår jord, men vi som har allt världsligt och mer därtill verkar inte må bättre än alla dessa fattiga själar.

När jag ser livet spira i mina nysatta pelargonskott fylls jag av livsglädje! Varken allt eller hälften är kört. Vi har så mycket att leva för, så mycket att glädjas åt! Se där, där kom ändå lite positiva tankar. Med en promenad i solen och med vårvindarna i ryggen kommer jag snart tillbaka lite starkare än igår. Jag hoppas att du får samma möjlighet.