08 sep

Obalans.

För det mesta gillar jag verkligen mitt liv, är både tacksam och nöjd. Oftast är det när människor jag älskar mår dåligt som det känns överväldigande och jobbigt. Den senaste tiden har jag dock märkt att jag känt en mer allmän hopplöshet över mänskligheten, vissa omständigheter och över framtiden. Jag gillar det inte och fick sätta mig och skriva en lista över vad det egentligen är som skaver och sedan skrev jag ett Facebook-inlägg. Ja, inte för att Facebook någonsin har lett till själslig frid, men det kändes ändå bra.

Kanske är det klimakterietankar, kanske är det världen som faktiskt är uppochnervänd, kanske är det bara jag som behöver omgruppera för att fortsätta framåt. Jag har insett att postmodernism och relativism verkligen inte är något för mig. Min analys är att det inte är något för någon. Jag behöver struktur, men det behöver alla andra också. Det går inte att vara trygg i en verklighet där hjulet ska uppfinnas varje dag och alla ska skita i traditioner och förakta förfädernas insikter. Det går inte heller att vara trygg i en verklighet där man aldrig får ifrågasätta något. Det är naturligtvis ett dilemma och jag inser att det behövs alla slags människor för att vi ska få den balanserade värld som så många som möjligt kan leva väl i. Men vad gör vi när bron kommit i självsvängning? Alla militärer vet att de inte får gå i takt över broar. Alla barn vet vad som händer om man inte anpassar sig till alfahannen och alfahonan, det är lättast att agera fårskalle och rätta sig i ledet. Och vad händer om vi inte längre kan lita på de som ska vara vår trygghet, våra ledare? Kanske är det på tiden att jag börjar omsätta det maken fick lära sig av sin mamma då han i sin barndom kom med argumentet ”men du lovade”. ”Man behöver faktiskt inte hålla vad man lovar.” Kanske är det den insikten jag behöver ta med mig framåt.

Jag tänker på det i familjen ofta sarkastiskt använda ”trust me, I’m an engineer” och suckar lite. Hur ska vårt uppväxande släkte någonsin kunna lita på någon, eller något, när hela vuxenvärlden verkar ha förlorat förståndet? Finns det ingen sanning kvar? Inget sunt förnuft? Inga spännande mysterier att utforska tillsammans? Vi lever i ett samhälle mer och mer likt ”The Hunger Games”. Rullgardiner som inte släpper in något ljus är neddragna för så många människors fönster! Tänk att aldrig få uppleva det första morgonljuset på väggen, hoppet för människan, skönheten i livet.

Jag mår trots allt bättre än någonsin i en värld som kanske är mer uppochnervänd än någon annan gång under mina snart 51 år på jorden. Min största lycka är att rota i trädgården och se våra fina ungdomar ta sig fram i livet.

”Sitt stilla i båten” sa de, men jag har fått nog av att sitta stilla. Jag går nu, följer i visa människors fotspår, släpper taget om snuttefiltar som slitits ut för länge sedan och förundras över hur spännande det ändå är att se mig själv utvecklas, invecklas, bygga mentala muskler och öppna mig för nåden. Två steg fram, ett tillbaka. Och så går livet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.