trädgård – Sida 16

01 feb

Sommardrömmar.

Jag har varit sjuk i ett par dagar och har mest sovit, lyssnat på en deckare och stickat på sonens sockor. Igår satte jag mig dock vid datorn för att beställa lite fröer. Trots förra årets tuffa odlingssäsong känner jag mig smått förhoppningsfull och hoppas på en rik skörd av både ätbara skatter och ögonfröjd vad det lider. Jag är inte fullt lika villig att experimentera som förra året och tror därför att jag satsar mest på säkra ätbara kort och ännu fler blommor i olika färg och form.

I kväll åt vi god thaigryta med kyckling, kokosmjölk och egenodlad chilihetta. Det var just chiliskörden som blev 2018 års vinnare. Oväntat, men vem är jag att klaga? Efter alla odlingsbakslag var jag så glad över att något blev så bra som det blev!

För övrigt har vi små purjoplantor som fortfarande inte kommit i jorden. De står som små bonsaikonstverk i sina gröna sålådor och verkar inte längta efter något annat. Naturens under är många och spännande!

19 nov

Innan trädgården går till ro.

Jorden är kall, men det är många grader kvar tills tjälen tar över. Jag köpte ett helt gäng tulpanlökar på supermegarea i förra veckan eftersom jag inte hade kommit till skott tidigare på säsongen. Tulpaner är ändå några av mina absoluta favoritblommor. Några av Fars tulpanlökar kommer säkert upp till våren, men dagens tulpaner är hårt drivna och en lök räknas bara räcka en säsong. Tulpaner som kommer år efter år på samma ställe kommer från nya lökar från själva moderlöken.

I förgrunden, precis bakom planteringsspaden, ser du en av de små rosenbuskar jag satte i jorden nyligen. Den här längan framför stenmuren längst ner i trädgården ska fortsätta ansas och tuktas. Det är min blomrabatt, helt enkelt. Jag är dålig på att ta beslut även om jag kan se en massa vackra alternativ i huvudet. Nu bestämde jag mig till slut för ett par veckor sedan för att låta de fyra rosor jag hade få stå på rad längst fram. Tulpanlökarna blandade jag om hej vilt i en kartong innan plantering så att tidiga och sena sorter växer upp lite blandat när det är dags att blomma.

Rosorna är alla krukrosor, med undantag för ”Georgs ros” som jag fick av min faster, men den är minst av alla. Rosor är vackra med lavendel, men kanske bestämmer jag mig för att sätta lite högre stäppsalvia bakom istället då det blir för trångt med lavendel framför. Kanske blir det något helt annat? Ett vet jag säkert. TricoGarden står redan redo i tvättstugan så jag kan spreja mot rådjuren i tid nästa vår. Maken planerar också viltstängsel och det behöver sättas upp innan det är dags att köra igång våren i landet. De söta bambisarna är fortfarande i trädgårdslandet och äter nästan varje dag. Lök och purjo har de låtit bli, men annars verkar de inte så kräsna.

På trappan minglar hösten med vintern. I den stora byttan har jag bara perenner, så där förändras ingenting. Julrosorna får stå löst tills Thanksgiving är över till helgen. Då kommer de att få plats i något slags vinterarrangemang framför perenngrytan medan jag kanske ger mig på att laga mat med pumpan. De ska tåla rätt mycket innan de ger upp och jag vill verkligen inte att någon mat ska förfaras.

Vad hittar du på i trädgården eller på balkongen innan vintern tar över?

08 okt

Höstfix.

Morgnarna är mörkare nu och jag märker att jag tänder mysljus stup i kvarten. För att vakna behöver man visst ordentligt med ljusstyrka, men jag tycker om att vakna långsamt. Frukostbord med födelsedagsbukett och festballonger påminde om att jag fyllde år i fredags och att äldsta dottern kom hem över helgen så vi kunde fira hennes 20-årsdag i efterskott. Det var full fart hela helgen, och på det lite andlig spis! Eftersom jag inte har någon vettig telefon och hade glömt att ta fram kameran tog jag inte ett enda kort på hela helgen. Snickerskakorna i vardande finns tydligen bevarade för eftervärlden iallafall. Visst kan 400 g ljus blockchoklad se rätt fin ut? Förutom snickerskakor serverades vaniljbullar, chokladkolasnitt (20 minuter i ugnen är alldeles för lång tid i vår ugn), raw ”kanelbullar”, red velvet-kaka och bakad cheesecake med hallonsås (Hemma hos Julias recept, hör av dig om du vill ha det). Man blev nästan sockerhög bara på doften.

Fixardagar är bäst, särkilt på en måndag efter en fin helg. Därför är jag väldigt tacksam över att jag har en sådan idag. Tvätta fönster, tvätta gardiner, låta Kristina och Anita beskära vårt Ingrid Marie-träd efter många års styvmoderlig behandling, göra äppelmust att frysa in (Kristina tipsade om att frysa in i mjölktetror istället för i PET-flaskor), planera tiden fram till nyår… Det känns fint att få lite andrum på fler än ett sätt. Hade jag kunnat hade jag löst problemet med världsfreden också, men jag tror att det får vänta.

Vårt fina äppelträd behövde verkligen lite TLC! Det här är förebilden, men då hade ändå Kristina och Anita hållit på ett tag. Jag plockade febrilt alla äpplen som maken och dottern inte hade kommit åt i helgen då de tog hand om så många äpplen som de kunde.

Efterbild nummer ett. Det var jättespännande att höra hur varje avsågad gren och kvist planerades utifrån placering och beskaffenhet. Jag har läst på en del om att beskära träd, men träduslingarna ser ju aldrig ut som på teckningarna i böckerna! Jag hängde med på att grenar inte ska växa inåt/tvärs igenom trädet eller rätt upp. Man vill få fram den här formen, lite som ”the giving tree”. Detta träd är ”bara” grundbeskuret nu eftersom det inte tagits omhand på så många år. Nästa höst blir det en ny omgång med lite mer finlir. Efter det kanske vi kan hålla efter trädet själva.

Med efterbild nummer två får du också halva högen med de borttagna kvistarna. Mer borta än kvar! Det går inte riktigt att se på bilderna, men trädet ser verkligen ut att ha fått nytt liv och är mycket luftigare nu! Det är även lite ljusare i köket. Tallen hänger med. Kristina undrade om vi är säkra på att vi vill ha den kvar. Det är jag. Maken kanske inte lika mycket. Vi får väl se! När man värker fram en trädgård hinner man ändra åsikt många gånger. Det är viktigt att komma ihåg att man inte ska planera utifrån hur det ser ut idag, utan utifrån hur det skulle kunna se ut.

Jag hoppas att grannarna aldrig tar bort sin lönn. Den är otroligt vacker oavsett vilken årstid som står för dörren, men nog visar den sig från sin allra bästa sida just idag? Jag får väl ta ännu ett kort om det blir klarblå himmel någon dag. Då är det så bildskönt här att det nästan gör ont. Sådär, ja. Jobba, jobba, jo-o-bba!

11 jul

Den eviga sommaren…

… som har blivit till en alldeles för tidig höst. Så känns det här. Det har fortfarande inte regnat en droppe. Sju millimeter regn sedan halva april är allt vi fått, så nu känns det verkligen katastrofalt. Jag tycker lite synd om mig själv, men mest synd tycker jag om alla bönder som missväxten påverkar mycket mer än den påverkar mig. Jag kan ju bara gå till affären och köpa mat i höst (hoppas jag) när jag blir hungrig då mina omhuldade bebisar dött en för tidig död av torka, potatisbladmögel och fjärilslarvsangrepp.

9/7 2018

Landskapet just här ute i Uttorp har jag bara följt i två år, men det ser inte alls ut som det gjorde 2016 och inte heller som det såg ut förra året. Det var så här det kändes då Far hade gått bort och vi visste att mamma bara hade en begränsad tid kvar, men i verkligheten var ju allt grönt.

4/7 2017

Se själv! En prunkande symfoni med högt vajande säd i bakgrunden. Jag kan bara konstatera att det här är långt ifrån hur det ser ut idag.

9/7 2018

Så här såg det ut längs vägen ner till Östersjön för två dagar sedan. Det kunde lika gärna röra sig om sent i oktober!

24/10 2017

Som du ser var det betydligt grönare (och även regnigare) när vi nästan var framme i november förra året. En vecka efter det här fotot togs drog min syster igång ett festligt adventsfirande för mamma så att hon skulle kunna njuta av julen ordentligt innan hon blev allt för sjuk. Jag blir alldeles rörd då jag tänker på hur jobbig och fin den här tiden var. Det känns som en evighet sedan, men det har bara gått ett drygt halvår.

9/7 2018

Bären har fullkomligt exploderat på naturreservatets enar. Om allt annat går fel den här sommaren så kommer väl åtminstone bryggerierna som tillverkar enbärsdricka vara glada. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett så här många enbär på samma gång. Blåbärsbuskarna gapar däremot tomma. Visst finns det blåbär, men de är små och torra och inte alls i närheten av så fina som förra sommaren.

11/7 2018

Så här ser det ut idag i verandan: den sista utposten, den oslipade diamanten på vårt hus. Längst till höger står en rysk flaska som kom med huset, sedan en av min fasters Mårbackapelargoner följd av en topp av en av mammas pellisar (av sju gick inte riktigt sex av dem att återuppliva då en köksdörr hade lämnats öppen och släppt in vårvinterkylan, men på två av dem som dog kunde jag rädda toppar som faktiskt tog sig och denna vita är en av dem) och så en till fasters-Mårbacka. Det ger mig så mycket glädje att se livet blomma hos något som verkat mer eller mindre dött. Just den lilla längst till vänster var bara en pinne med två små blad som var på väg till de saligas ängar då jag fick den. Jag planterade om den i pelargonjord och långsamt har den tagit sig. Nu har det vuxit ut två stänglar med knoppande blomklasar!

21/7 2017

Det kanske verkar konstigt, men att vårda fars tulpanlökar och mammas krukväxter får dem att leva vidare på ett sätt som känns otroligt viktigt för mig. Idag är jag orolig över regnets frånvaro, men det fick mig i alla fall att gå en tacksam sväng längs ”Memory Lane”. Sedan det här fotot togs har mamma gått vidare, men en liten brorsdotter och en brorson har tillkommit. Livet går också vidare! Inte alltid på det sätt vi önskat, men med lite hjälp från olika håll kan det bli bra ändå.

9/7 2018

Slutligen är jag så tacksam över de fina relationer vi har till släkten. Tack mamma och Far för att ni lärde oss att man kan tycka, tänka och välja att leva på helt olika vis än någon annan och ändå älska och respektera varandra. Blod är inte alltid tjockare än vatten, men starka familjeband, oavsett hur familjen ser ut, är ovärderliga. Tack för att ni envisats med att dra med oss på släktkalas, ha oändligt många gäster hemma och åka land och rike runt för att upprätthålla relationer. Jag tror ni är rätt nöjda i er himmel då ni ser att jag kan fortsätta hämta styrka och kärlek IRL hos era syskon, våra kusiner, sysslingar, bryllingar, vänsläktingar och vad det nu är. Nu ska jag sitta här en stund i mitt vackra arbetsrum som jag vet att ni hade älskat, genom det öppna fönstret lyssna på den duktiga trubadur som spelar på Sturkö Camping och glädjas åt att jag velat och orkat skriva ett blogginlägg som tagit mer än en timme att få ihop. Det var sannerligen längesedan. Och om någon orkade läsa ända hit så får jag bara gratulera och påminna om att delad glädje är dubbel glädje. Tack livet!

06 jul

Gammal vänskap rostar aldrig.

Igår hade jag besök av några fina vänner från grundskoleåren. Vi började träffas en gång varje sommar då vi var mer utspridda för att kunna hålla kontakten. Nu är vi lite mer samlade igen, men det betyder ju inte att vi inte kan genomföra våra sommarträffar! De hade med sig både den ena och den andra trevligheten, bland annat denna vackra doftros. Den måste jag se till att få ner på något ställe där den kan få blomma ut! Jag har sett många lyckas plantera ut dessa krukrosor som egentligen mer är tänkta att funka som en hållbar ”bukett”. Mycket gödsel och skyddat läge kanske? Jag får googla lite.

Mina vänner kommer alla från familjer som har bedrivit jordbruk i något skede av livet och alla odlar lite till husbehov idag. Årets extrema torka har påverkat oss alla och min kusin (alltså, vi gick även tio år i samma klass) undrade hur jag orkade sätta nya fröer med den här hopplösa situationen. Tja, jag vet inte. Visst är det tråkigt att allt torkar bort, äts upp, drabbas av sjukdom eller bara inte växer som det ska, men jag VILL INTE GE UPP! Nu verkar det inte finnas mycket vatten kvar i brunnen som vi vattnar från, så jag får bära vattenkannan ner till landet för att åtminstone hålla de nysatta fröerna någorlunda fuktiga. Potatisbladmöglet har slagit ut tomaterna och potatisblasten, men potatisarna är ju fortfarande goda att äta. Nästa år blir det bara potatis. Besvikelsen över att förlora något man investerat så mycket tid och energi i känns just nu för stor… Dahliorna som slår ut ser medtagna ut och kronbladen får snabbt ätskador. Alla kreatur vill naturligtvis överleva och situationen är verkligen extrem, så det är ingen idé att bli upprörd. Skulle du fortsätta vattna och vårda eller skulle du ge upp?

03 jul

Glasklart.

Flera gånger om dagen går jag in i vårt lilla duschrum och blir glad. Gladast blir jag de dagar solen skiner in genom blyglasfönstret och kastar färgade skuggor på golvet, i taket eller i handfatet. Mina berg… Jag saknar dem inte riktigt längre, men kanske är det för att jag faktiskt har tillgång till dem varje dag. Nu har jag börjat gå ner till havet varje dag igen, så mina ”ett med naturen”-upplevelser som inte handlar bara om trädgårdsland hjälper till att ge mig de där wow-känslorna som bergen gjorde. (Trädgårdslandsupplevelserna handlar ständigt om att böja mig inför naturens nycker. Jag önskar att jag slapp, men vad gör man? Surrender, helt enkelt.)

Här är binas glammiga vattenkälla. De kan sitta på kulorna och dricka utan att drunkna. Undrar om det känns lyxigt för dem? Blir de bländade av alla solkatter eller märker de rentav ingenting? Jag tycker hur som helst att denna pimpade pajform är väldigt fin i all sin enkelhet.

Allt bara äts upp, drabbas av sjukdomar eller torkar, men faster Bagittas/farbror Sven-Eriks dahlior är fantastiska! De måste ha fått den ultimata växtplatsen, för de ser ut att må riktigt bra. Igår plockade jag in de första blommorna som hade slagit ut och jag hoppas på många veckors riklig skörd. De står så fint i den lilla gröna vasen som svärmor kom med i våras!

Eftersom potatisbladmögel ser ut att ha slagit till mot potatisen (URK!!!) plockade jag upp några stånd. Marken känns som bränt tegel runt omkring då jag inte vattnat potatisen mer än då det var dags för knölsättning, men de ser fina ut och smakar gott. Nu är bara frågan hur drabbade tomaterna, mina bebisar, blir. Håll tummarna för att vi ska få skörda ett gäng innan de skrumpnar bort av det där uschliga möglet. Dessutom har både den nysatta spenaten och mangolden kommit upp, så kanske är det inte helt kört, det där odlarlivet?

21 jun

Nu grönskar det…

Igår och idag har jag dödat ägg, larver och puppor som attackerat kronärtskockorna. Jag har även försökt förbättra jorden i ett av landen medan maken har bundit upp sockerärter och ordnat upphängning till bevattningsslangen. Vi har äntligen fått några millimeter regn, alldeles perfekt i tid till Karlskronas stora happening Lövmarknaden. Nu är det bara midsommarstormen som saknas, haha. Ha en fin midsommar, hör du.

25 maj

Visst händer det grejer…

Ibland är det så svårt att vänta. Först kommer inget, sedan kommer inget och så kommer allt på en gång! Jag älskar stockrosor. Min syster som har betydligt mycket grönare fingrar än jag och som dessutom har lärt sig mycket genom att prova sig fram tog i våras tag i den enda stockrosen som växte i häcken framför huset och tog hand om alla fröer. Hon har satt några hemma hos sig och jag har satt några i två vindruvsförpackningar. Syrran låg lite före mig och kunde säga att groprocenten inte var särskilt hög, så jag körde ner många i båda askarna. De tog sig rätt bra, så nu hoppas jag kunna driva dessa skönheter till starka och dugliga plantor för senare utplantering. Jag har för mig att de inte blommar förrän andra året, så det är viktigt att komma ihåg att det i detta fall är ”vägen som är mödan värd”…

Något som har en mer långdragen väg mot målet är renoveringen. Brorsan fortsätter imponera mellan alla sina åtaganden. Nu är dörrar och foder på övervåningen färdigmålade, så snart blir det tapeter på väggarna! Det är så mycket som gör mig glad med vårt hem. Titta i övre högra hörnet på denna bilden så ser du en perfekt inbyggd hylla ovanför dörren i gästkrypin:et. Vackert och praktiskt i ett litet hus! Ett steg i taget är allt som krävs och som vi vet finns det både myrsteg och elefantsteg. Själv blir jag glad över alla sorter, bara det händer något. Då S äntligen har fått flytta in i sitt eget rum har jag långsamt börjat göra arbetsrummet till ”mitt”. Det känns fint att ha en plats att breda ut mig på igen, särskilt då det gäller mer kreativa övningar.

Hoppas att du mår bra och att du njuter av livet! Det är för kort för att kastas bort på något annat.

24 maj

Om att göra ingenting.

Förr i tiden var jag mycket dålig på att göra ingenting. Jag blev rastlös, fick dåligt samvete, kände meningslösheten hovra över mig som en helikopter… Med tid och visdom har jag blivit mycket bättre på det. Det har handlat om utveckling, precis som för vilken människa som helst. Till viss del får vi anpassa oss till verkligheten, till viss del handlar det om vilka vi har runt omkring oss och till viss del handlar det om mentala processer som inte alltid är så lätta att följa om vi inte tar oss tid att analysera dem. Hur som helst kan jag numera vila lite här och där om jag känner behovet pocka på, men att vila på kommando är väldigt jobbigt kan jag tala om!

Förra året blev ännu ett svårt i raden av många. När så mamma gick bort i december blev jag alldeles tom och det kändes som att min själ hade flyttat till Långtbortistan utan att jag fick följa med. Efter några månaders aktivt arbete med att försöka må bättre och också ta hand om min kropp lite mer började jag känna mig riktigt ”på gång”. Just när allt började kännas rätt fint svarade min kropp med Den Stora Tröttheten nummer två. Förra veckan tog jag mig till vårdcentralen och nu vet jag att det finns en orsak till att jag är såhär trött. Jag vet inte exakt vilken orsak det är. Proverna visar att det är vajsing någonstans, så nu går vi vidare med fler prover och en lite mer specialiserad läkare. Det ska nog bli bra. Och tänk vilken tur att jag inte har börjat jobba heltid än, för tänk vad synd det hade varit för min arbetsgivare då! Istället försöker jag leka planttant och njuter av det vackra väder som vi välsignats med. Och det, det är faktiskt inte jobbigt alls. NU på kommando. Tänk vad konstigt det där med Ett Litet Ord ändå så ofta blir… Peace!

21 maj

Svåra ord.

Endokrinolog är ett sådant ord som jag önskar att jag inte behövde kunna. Nu gör jag det och egentligen är det ju bra. Fast mest önskar jag att det skulle växa mer i landet av sådant som vi vill ha där och mindre av det som inte är fullt lika önskat. Har du någon önskan just nu?