Jag glömde ta kort på svägerskan i full färd med att beskära fruktträden, men här kan du se lite av de nya frisyrerna. Det är bra att någon med känsla för form tar hand om något sådant här!
Då jag var yngre gick jag ofta till personer under utbildning, men nu tar jag mig sällan tid till det. Svägerskan får öva på sina trädgårdsmästarkonster, vi får en välfriserad trädgård. Vinn-vinn!
Systerdottern var också här och övade igår, fast på symaskinskonster. Hon är så noggrann, pysslig och ivrig att lära sig. Det är verkligen roligt att vara lärare till någon som vill kunna bemästra något!
Själv jobbar jag på att lära mig bemästra bokashin. Här en full hink med det fantastiska bokashiströet.
Efter några veckor av tyst bearbetning ser bokashin ut såhär när man har blandat ner den i ”fuljord”. Matresterna ser ut ungefär då man lade dem i hinken, men man ska inte låta sig luras.
Efter ungefär en månad i lugn och ro ser nämligen bokashin ut så här. Säg mig vilken kompost som jobbar så fort! Jag är verkligen förundrad över hur bra det här fungerar. Heja bokashi!
… eller snarare, oj, så fint det kommer att bli! Just nu känns det mest otroligt överväldigande.
Igår morse såg det ut så här utanför huset:
Sedan dess har det hänt en del. Hundratals timmar hade det här tagit om vi hade stått själva med spade och spett! Just nu är hela trädgården i kaos, men jag har hopp om att det kommer att bli jättefint när det är klart! Tack, tack, tack, kära familj.
Nu börjar allt hårt arbete i trädgårdslandet betala sig. Dottern plockar in jordgubbar varje dag och det är så gott! Glass och jordgubbar, jordgubbar med gräddmjölk, spröda sockerärter, nypotatis med matjessill och gräddfil (det ska våra lunchgäster få idag), mynta-te, lemon-mint, färska kryddor som basilika, timjan och rosmarin till olika rätter, lök… Tänk ändå! Det är en ständig kamp mot naturen, men vi står inte alltid som förlorare.
Igår hade jag min lillebror och hans barn här. Rätt vad det var såg vi ”Dolly”, rådjuret som förut ätit upp allt här hemma, komma promenerande framför huset mitt på dagen med sina två kid. De är ju jättefina, men nog är jag tacksam över stängslet runt trädgårdslandet som maken satt upp. Det här är första året som allt annat än potatis och lök har fått stå kvar så vi kan äta det!
Mina dahlior är onekligen påverkade av både tvestjärtar och sniglar (vi hade inte så många, men nu har de fått upp farten). Jag fick följande tips av min syster idag och hoppas att åtminstone dahliorna i rabatten kan få lite paus:
Min syster sätter alltid vackra buketter i sommarhuset. ”Maaaarker du nåt?”, frågade hon i lördags, fast hon visste förstås redan att jag ögonfestat på denna underbara skapelse. Tänk, vad generös naturen är om vi bara tar oss tid att landa i den, ta in den, bjuda in oss själva och ibland faktiskt ta för oss!
I den gamla kokosfettlådan från ladan trängs en överbliven gul pensé från mammas grav med en grusnejlika som varit lite seg i starten. Nu börjar den dock ta sig ton. Jag älskar känslan av skir brudslöja!
Dotterns midsommarkrans blev liggande på bordet i verandan. Den tog ny form i torkat skick, men jag tycker att den pryder verandadörren och tillför något som jag gillar.
Sen var det skottkärran. Prästkragar och blåklint börjar visa önskan om att slå ut och som jag längtar! Det här skulle bli en bukettodling, men frågan är om jag klarar av att stympa den. Vi får väl se.
Triggervarning: Det här inlägget handlar mest om mina växter och sådant som är viktigt för dem. Och mig.
Jag minns torkan sommaren 2018 och tycker att det känns lite olustigt att vattnet i de båda bevattningsbrunnarna emellanåt tar slut redan såhär tidigt på säsongen. Solen och värmen tillför naturligtvis något gott det också och så länge vi har tillgång till det kommunala vattnet känns det ändå okej. Jag funderar ofta på samtalet jag hade på ett flygplan med en man som jobbade med system som gör dricksvatten av havsvatten och krisberedskap då det gäller just vattenfrågan. Miljontals människor på jorden saknar tillgång till rent vatten, miljarder har otillfredsställande vatten- och avloppssystem. Vad händer på ett sjukhus om landet attackeras eller vi råkar ut för svåra naturkatastrofer? Den här artikeln tycker jag är mycket intressant och får mig att vilja klura ut något smart sätt att sköta bevattningen på här hemma.
Nu har bladverken på i princip alla pelargonerna tjockat till sig. Det finns en massa information om hur man ska gödsla, när man ska gödsla, om man ska beskära, var pellisarna ska stå och hur man ska andas på dem. Eller nej, det sista har jag inte läst något om förresten. Jag har landat i att jag gödslar allt utanför verandan på samma sätt. Lite nässelvatten ibland, vatten med Biobact ibland. Dessemellan vattnar jag såklart med vatten direkt ur kranen. Jag testade utspätt bokashivatten på krukväxterna i april, men det gav gula kanter på bladen och jag bestämde mig för att raskt avbryta det experimentet. Här är Ålsta Frida på gång. Det kommer fler knoppar och jag konstaterar att vi nu är inne på år tre med denna svårflirtade skönhet. Vi får se om det blir ”tredje året gillt” för att få den att blomma ut ordentligt.
Inte heller den här specialaren har blommat särskilt mycket sedan jag fick den första sticklingen från min granne. Odensjö Susie Wong heter hon och är precis som Ålsta Frida en dubbel zonalpelargon. Den som har hökögonen med sig kan se att hon är på gång och flera knoppar står redo.
Stjärnpelargonen Bob Hall fortsätter dock leverera. Både denna moderplanta och den enda bebis jag har kvar har blommat i flera månader och även om bladverket är klent på båda är det lika spännande att se varje ny blomma slå ut. På samma planta har färgen skiftat mellan svagt aprikos och ganska starkt pastellrosa. Jag har ingen lerkruka till just denna och kanske är det det som gör hela skillnaden? Jag är för snål för att byta ut alla krukor och trots att jag letar på loppisar och andra ställen är det sällan jag har tur.
Av mina fyra specialspecialare till pelargoner är alltså nu tre av fyra på gång. Den vackra rosenknoppspelargonen Swanland Pink har faktiskt blommat lite i år, men jag ser inga nya knoppar. Förhoppningsvis tar hon sig.
Sedan är det tomaterna! De växer så jag ser skillnad från dag till dag. Nu finns det flera små fruktämnen som är på gång… Jag hittade den här galna blomman på en av plantorna. Jag har alltid varit jättebra på att markera upp vilka sorter jag har haft, men i år blev det inte av efter en förvirrande omplantering. Jag vet i alla fall vilka sorter jag satte: busktomat Ace 55, körsbärstomat Zuckertraube, Tigerette Cherry gul, Cherry Cerise, Rouge de Marmande och San Marzano. De fyra första är små sorter och jag gissar att den galna blomman ska bli bifftomaten Rouge de Marmande. San Marzano är plommontomater som passar bra till tomatsås och liknande. Några av sorterna ska inte tjuvas, men eftersom jag inte vet vilken planta som är vilken sort har jag tyvärr misslyckats på den punkten. Vi får väl se om det blir något ändå.
Ja, det var det. Det växer och frodas rätt bra här. Allt det gröna tar mycket tid och som jag sa till min syster så har jag dålig koll på Netflix-serier av den anledningen. Idag rensade jag upp de sista rädisorna som jag ska styckfrysa. Nej, jag vet att man inte kan frysa rädisor eftersom de blir mjuka. Man kan dock stoppa ner dem i köttgrytor och då får de lite smak av sparris. Det låter väl gott? Vi får väl se om jag tycker att det var värt jobbet när det väl blir av att jag lagar något med dem.
2,5 liter flädersaft ligger nu i frysen och senare idag ska jag dra igång en omgång till. Det gäller att ta tillvara det som finns och det vi gillar, helt enkelt! Hoppas att du njuter av sommaren och det naturen har att bjuda. Peace.
Jag gick en runda igår för att ta in allt det vackra efter de sista regndropparna. Nu ser det klent ut med regn framöver, men jag hade gärna sett att det hade regnat några dagar för att låta allt ta igen sig. För semesterfirarna förstår jag att det är annorlunda. Regnet kom inte åt inomhus såklart, men den här lilla knoppen från min brors pionbuske slog ändå ut. Det är alldeles fantastiskt och jag hade gärna sett den i vår trädgård! På annat ställe i huset står en av min andra brors pioner, vacker också den. Jag gillar trädgårdsblommor som också kan flytta in!
Himlen är aldrig vackrare än direkt efter regnet. Ljuset är förföriskt och det doftar så gott! Solvarma, regnvåta impregnerade stolpar, det är det allra bästa.
Blomsteräng till 1m² satt i välgödslad jord i en genomrostig skottkärra ser ut såhär i ett mellanläge. Det är trångt om saligheten. Jag hoppas att både bina och jag får stor glädje av blomster och att det inte bara blir en massa oätlig sallad. Jag var rädd att regnet skulle slå ner bladen, men de klarade sig bra.
Hur gör man om grannens fläder hänger ner i perfekt plockhöjd på min sida stenmuren? Är den min då? Jag får nog prata med grannen om det.
Det blev rätt många tomater till slut ändå, hehe. Längst fram står några småplantor som blev över hos en vän. Jag håller på med icke plågsamma tomatförsök för att se vilka betingelser som verkar vara bäst. Testar lite olika gödsel, murarhink, friland, olika tillgång till sol. Det blir spännande att se om de hinner ta sig och hur mycket frukt de ger.
En av tomatförsöksplantorna är den första att bjuda på frukt. Plantan är kanske inte så stor, men det är blommorna och två små tomater är redan på plats! Verkligen spännande…
Som jag berättat innan blev våra tomater svårt angripna av sorgmyggor i ”inomhusväxthuset”. Nu har jag lärt mig att man kan sterilisera jord i ugnen och nästa år kanske vi ligger ett steg före igen. Efter allt möjligt gullande med allehanda gödsel är plantorna nu kraftiga och starka och jag hittar blommor på de allra flesta. Nej, nej, jag ropar alls inte hej! Det är bara roligt att vi kommit såhär långt.
Titta noga på dahlian längst fram. Det är förstås inte mycket att titta på. Detta var min minsta planta till att börja med. Liten och nätt med ett vackert, lilagrönt bladverk. En dag såg jag lite hål i bladen. Sprayade med såpvatten utan att veta vad som var orsaken. Fler hål nästa dag och dag tre var plantan i princip uppäten. Först då slog det mig att några av plantorna på trappan blev utsatta för det här förra sommaren av TVESTJÄRTAR. Och visst dolde det sig en tvestjärtskoloni under krukan. Aaaaargh! Dahlior är tacksamma på så sätt att de fortsätter leverera sommaren lång. Nu hoppas jag att de omplacerade krukorna ska få stå ifred från marodörer. Det spelar ingen roll att det här var rea-knölar. Jag vill få många, vackra blommor i sommar!
Den övre radens pelargoner fick flytta ut lite senare och är också mycket klenare. (Där fick jag till det!) De två nedre raderna har knoppar, nyutslagna eller på gång, nästan allihop. De mår verkligen bra på sin lilla trapphylla. Så fin den ska bli när den blir grön!
Den här bilden säger väl inte mycket mer än att luktärterna är på gång. Jag ser inga blommor än, men det verkar ändå som att de trivs ganska bra i sina byttor! Min systers har blad stora som dasslock trots att de står i mindre kruka, men det här är som sagt ett riktigt blåshål. Jag tror faktiskt inte att vårt ”mikroklimat” är zon 1 just här hemma hos oss.
Med det är fotobombningen slut för den här gången. Jordgubbarna är skyddade från fåglarna med nät, men uppenbarligen gillar sniglarna dem. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag orkar ta kampen och gå ut och klippa sniglar om kvällarna, men kanske är det värt det? Jordgubbarna är hur som helst hur goda som helst. Det är stor skillnad på smak på svenska gubbar som inte blivit övervattnade!
Det är den 22 juni och jag sitter i mitt arbetsrum med öppet fönster. För mig är det en vanlig pluggdag och jag har just ätit lunch med de andra tre familjemedlemmarna som för tillfället befinner sig här hemma. Regnet som föll under natten och i förmiddags sögs snabbt upp av törstande växtlighet. Det är fascinerande att se vilken skillnad det gör när naturen själv bjuder på bevattningen! Allt blev synbart grönare på bara några timmar.
Hobben med gul fetknopp som står vid sidan av vår uppfart, eller nedfart beroende på hur man ser det, livar verkligen upp. Den här lilla söta blomman gör sig bäst i sällskap med hela släkten! Det är svårt att låta bli att fångas av intensiteten i färgen och jag tror att också människor som vanligtvis inte är så förtjusta i gult tycker att det här är fint. Förr i tiden användes gul fetknopp mot skörbjugg och frossa och den ska även vara bra på att läka sår. När jag blir lika duktig på växter som min faster återkommer jag med mer information.
Flädern utanför mitt fönster fick de nedre blommorna skördade av yngsta dottern igår. Jag gjorde årets första, men inte sista, omgång flädersaft och jag passar på att länka till det utmärkta recept jag använde förra året. Jag använder den mindre mängden socker och häller upp saften på halvliters pet-flaskor som jag stoppar i frysen. Förra året gjorde jag både flädersaft, syrensaft och jordgubbs- och flädersaft och den sista flaskan står först nu i kylskåpet. Här hittar du Oholahs recept. Jag passar också på att skriva av det här om nu Tasteline skulle försvinna.
Oholahs bästa flädersaft
60 klasar fläderblom 3 st citroner, sköljda och skivade 2,5 l vatten 1-2 l socker 0,5 dl citronsyra
Koka upp vatten och lös upp socker och citronsyra. Häll sockervattnet över rensade blomklasar och skivad citron. Låt stå svalt i fem dygn. Sila och häll på flaskor.
Maken fortsätter att leverera i trädgården. När jag kom hem igår stod denna mottagningskommitté och väntade utanför häcken. Tjocka damen till vänster, ”att leva med lipödem” i mitten och längs till höger Klas, ett av stentrollen i Frost. Jag älskar dessa konstnärliga steninstallationer!
Tjocka damen är vackrast. Först tänkte jag att hon liknade en av Lisa Larsons tjocka damer, men de har alla sluttande axlar. Detta är en mycket starkare kvinna och jag känner mig trygg med henne här. Gott så.
När jag och dottern ägnade oss åt att rensa bort alla torra kvistar i häcken märkte jag först ingen skillnad, särskilt inte där jag stod. Jag tyckte att jag drog fram och slängde bort ett aldrig sinande förråd och det var ändå lika risigt framför mig. När jag till slut vände mig om och verkligen tog en titt på högen vid kompostkvarnen blev jag medveten om hur mycket jag faktiskt hade rensat bort och även om det inte riktigt syns på bilderna här kunde jag också se att häcken fått det luftigare runt fötterna.
Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till mitt inre liv och jämföra mig med mig själv för tio år sedan då jag verkligen inte mådde särskilt bra. Den som tittar på mig idag ser en tio år äldre kvinna med allt vad det innebär. Det är omöjligt för åskådaren att se min imaginära rishög. Jag är otroligt tacksam över att jag har kommit ut på andra sidan som en nöjdare version av mig själv. Det finns fortfarande ris kvar att städa och både rotskott och invasiva arter tar plats med jämna mellanrum. Jag har dock blivit en bättre ”trädgårdsmästare” och vet att om jag rensar då behov uppstår, istället för att låta tiden gå och hoppas på att någon annan ska ta hand om röran, mår jag bättre. Jag har också blivit bättre på att inte låta andra människors skräp förfula min trädgård. Deras avfall får kanske inte alls komma in, men om jag tillåter det gör jag det genom kompostkvarnen så att jag själv kan få nytta av det.
Det finns några människor som varit direkt eller indirekt delaktiga till att jag är här idag. Jag avsäger mig inte mitt ansvar och jag tar inte åt mig all ära. Som människor är vi helt enkelt inte isolerade öar. Jag är tacksam både för de som bidragit till röran och de som hjälpt mig rensa upp. Jag hoppas att också du har möjlighet att någon dag rensa i din röra. Allt jag kan säga är att jag rekommenderar att du gör det förr än senare.
Under långa perioder lever vi svenskar instängda i våra hem. Kanske inte instängda precis, vi väljer snarare att stänga ute mörkret och kylan. Så fort solen visar sig blir det annat ljud i skällan! Näsorna vänds uppåt, vi vill tina våra frusna själar och bada i solens strålar. I samband med det pysslas det ofta i trädgården.
Idag kom svägerskan på besök. Hennes examensarbete på trädgårdsmästareutbildningen kommer att handla om grusläggningen runt vårt hus. Så spännande! Vi jobbade fram grunden för kantlinjen tillsammans och Ingenjören var väldigt bra att ha precis som vanligt.
Här kan du kanske se den grovt uppmätta kantlinjen till höger om huset och till vänster kommer det att se likadant ut. Det kommer att bli så fint! Böljande former och symmetri på samma gång. Bättre än så blir det inte.
Planen är att byggnaden till vänster ska komma till liv igen. Jag är inte bra på att planera och drömma om sådana projekt som vissa andra, men jag är jättebra på att se det färdigt framför mig! Det är förmågan att blunda för det ofärdiga som hjälper mig många gånger, men samtidigt gör det att jag kanske inte är lika driven att slutföra saker och ting fort.
Buketterna här hemma luktar så gott och gör mig verkligen glad. Tänk att det blev vår, eller sommar, i år igen!
Projektet är inte alls klart, men jag vill bara visa hur fint det blir när man rensar fram stenmurarna, dessa konstverk som vi faktiskt har åt tre håll här i vår trädgård. Det ska rensas mera, klippas lite, fixas mer, men det är så roligt att se trädgården ta för sig lite. Dessutom är det mycket roligare att tillbringa tid i detta jättestora extrarum då det är städat och iordninggjort.
