Min syster sätter alltid vackra buketter i sommarhuset. ”Maaaarker du nåt?”, frågade hon i lördags, fast hon visste förstås redan att jag ögonfestat på denna underbara skapelse. Tänk, vad generös naturen är om vi bara tar oss tid att landa i den, ta in den, bjuda in oss själva och ibland faktiskt ta för oss!

I den gamla kokosfettlådan från ladan trängs en överbliven gul pensé från mammas grav med en grusnejlika som varit lite seg i starten. Nu börjar den dock ta sig ton. Jag älskar känslan av skir brudslöja!

Dotterns midsommarkrans blev liggande på bordet i verandan. Den tog ny form i torkat skick, men jag tycker att den pryder verandadörren och tillför något som jag gillar.

Sen var det skottkärran. Prästkragar och blåklint börjar visa önskan om att slå ut och som jag längtar! Det här skulle bli en bukettodling, men frågan är om jag klarar av att stympa den. Vi får väl se.