Längtan
Flyktig som ett ögonblick
eller ständigt närvarande, som en tyst livskamrat
Vacker i stunder, lätt, kanske till och med lycklig
när den inte tar sig ner i sprickorna och växer, gödd av tomheten
Men nu är allt vi har
Och det vi längtar efter finns inte här
I min kalender står det alltid vem som har namnsdag. Det är kanske ingenting att hojta så mycket över, det där med vad någon heter. Å andra sidan finns det väl alltid anledning att fira om man kan?
Idag har Agata och Agda namnsdag. (Och min fina systerdotter i Skottland fyller fjorton, gah!) Agda känner jag ingen, men Agata får mig som mångårig deckarläsare att tänka på Agatha Christie. En av döttrarna frågade en gång om hur det kom sig att jag ville läsa om mord och elände. Själv kunde hon inte tänka sig något värre att frivilligt utsätta sig för. Jag funderade lite på det då, men kom aldrig riktigt fram till något svar. Jag tycker ju faktiskt inte om böcker med riktigt råa skildringar, så egentligen handlar det väl mest om att det är utmaningen att förstå och hitta den skyldige.
Agatha Christie var enormt produktiv och fortsatte författa ”in i döden”. Lyckligtvis blev hennes öde inte lika dramatiskt som många av hennes fiktiva romankaraktärers. Hon dog 85 år gammal till följd av en kortare förkylning 1976. Det är nästan så man hickar till över en så snöplig död för denna fantastiska kvinna som till och med hade adlats. Dame Agatha Christie kom inte undan Döden hon heller. Kändisskap, pengar, lycka – inga garantier ges.
I samband med detta firande av Agata med ett H vill jag passa på att tipsa om några av de bästa deckarförfattarna jag har haft nöjet att läsa verk av:
Agatha Christie (så klart)
Umberto Eco (han var den första jag kom på eftersom Rosens namn visades för ett tag sedan och den nog är den tjockaste deckare jag läst, och äger)
Ruth Rendell/Barbara Vine (hennes psykologiska kriminalromaner har roat mig under många, långa timmar)
Elizabeth George (en amerikan som skriver om en brittisk polis, tja, jag har i alla fall läst näst intill alla böcker om inspektör Lynley och DET KOMMER SNART EN NY)
Arthur Conan Doyle (alltså, Sherlock)
John le Carré (jag uppskattade inte en av fars favoritförfattare som tonåring, men som vuxen insåg jag att hans spionromaner är riktigt bra)
Minette Walters (psykologiska thrillers som jag alltid längtade efter och brukade köpa på bokrean, inser att hon gett ut tre böcker som jag missat)
P. D. James (egentligen var det den gamla teveserien om Detective Superintendent Adam Dalgliesh jag föll för, böckerna läste jag senare)
Ken Follett (historiska romaner med deckartvist, det gillar jag)
Det finns såklart fler än så, säkert några riktigt bra moderna författare som jag missat. Jag har på förekommen anledning inte läst särskilt många deckare de senaste kanske tio åren. Har du tips får du därför gärna lämna dem i kommentarsfältet!
Oj. Vad hjärtat, och huvudet, är fullt av… Idag har jag en riktigt spännande pingismatch på gång i huvudet. Det handlar om hållbarhet, klasstillhörighet, samhällsansvar, individens ansvar, klimatet, ekonomin, förutsättningar, Arbetsförmedlingens anställdas förväntningar om att alla redan ska känna till systemet och så lite ”oj, vad vackert vi har det här” spritsat över det hela.
Den här känslan. Morgonsol, värme, trygghet, varmt och kallt rent vatten i kranen. Vi har det så bra. Privilegier. Och så något som skaver. Pilar från alla håll mot mig som fenomen, men fenomen landar ju också i individer. Vad borde jag göra? Det finns lika många svar på den frågan som träd i skogen. Vad kan jag göra? Se där, nu börjar jag komma någonstans.
Ja, du ser ju hur bra jag har det. Och mycket mer rörigt än jag trivs med. Inte minst har jag två oanvända burkar skokräm som ska hitta nya hem. Känner du någon med bruna skor som behöver gratis skovård? Min FootMender All in One är förresten nästan slut och trots att jag blivit lite beroende av denna superspeciella fotkräm kan jag inte säga att jag har fötter som ser ut att inte behöva ”fotbad, fotfil, fotsocka eller krämer” som denna superkräm sägs ersätta. Dyr är den också. Burk ett var jättebillig, tror de försökte lura på oss kunder en ny produkt. Burk två och tre köpte jag till specialpris (köp en, få den andra mycket billigare) och nu när den tredje nästan är slut är jag för snål att köpa en till fullt pris. Dessutom har jag inte nått det där resultatet jag hade tänkt mig. Tänk om kokosolja och bomullssockor funkar precis lika bra? Då är jag riktigt blåst. Nåja, tillbaka till viktiga saker. Hjälper jag till att sänka vår planet i ett svart hål genom att köpa hem svenskodlade tulpaner? Nej, nu förlorade jag fokus igen.
Just det, hållbarhet och vad jag kan göra. WWF har en drive där de vill få folk att göra många små och stora förändringar för att rädda världen. Du vet det där jag skrev för ett tag sedan, att skammen är vår nya lilla svarta? Ojojoj, här finns en lång lista med sådant som alla Gutmenschen kan använda för att späka sig själva och skamma sina medmänniskor.
Nu räcker det inte att vara vegetarian, eller ens vegan. Nej, ”Att välja mer vego är bra, men en del vegetarisk mat bör du undvika – t.ex det som har flugits hit.” Jo, men då så. Veganerna får det lite svårare utan quinoa, avokado, sojabönor (eller, en del svenska sojabönor finns det nog, men de flesta kommer utomsocknes ifrån), kokosmjölk, och ja, så fortsätter det.
Alltså, ursäkta att jag blir så raljerande, men det finns faktiskt ingen hejd på hur dålig man kan vara. Någonsin. Särskilt inte om man är högkänslig, medveten om all skit som kan gå fel och extremt kritisk mot alla som inte lever upp till de högt hållna krav man ställer på sig själv och sin omvärld. (Ja, jag har precis satt mig in i svårigheterna som högkänsliga har att slåss mot, därav bollen åt detta hållet.) Det tar aldrig slut! Gör en förändring, men nöj dig inte. Och kom ihåg att om det inte är ditt fel så är det sannerligen någon annans. Omvänd dig! Piska dig själv! Svält dig själv och skicka din fralla till de fattiga barnen! (Jag börjar vid det här laget få lite dåligt samvete åt att jag lägger ut hundratals kronor på vildfågelmat som jag skulle ha kunnat skicka till någon matkasse-organisation.)
Sanningen är att jag redan gör mycket av det som finns på WWF-sidan. Jag borde nöja mig med det. Kanske är det hormoner som får mig att känna mig på krigshumör. Kanske var det dotterns samtal med Arbetsförmedlingens anställda, hen som i ett mejl presenterade sig som tillgänglig, villig och ivrig att hjälpa vår yngsta dotter att få jobb i enlighet med EU:s riktlinjer och allt vad det var. Dessutom skulle denna unga hen ha bara ett fåtal arbetssökande att chefa över, så de skulle kunna få en personlig kontakt…
”Det lät som att hon läste från ett papper.” (Dotterns kommentar efter samtalet.) ”Ok, men fick du svar på dina frågor?” (Min kommentar, hon hade förberett tre frågor.) ”Alltså, jag har tagit anteckningar, men jag fattade inte riktigt vad hon menade. Hon pratade om EU, Försäkringskassan och ersättning. Men det går nog inte att jag har mitt jobb kvar då.” (Hon har precis fått timanställning på en städfirma och undrade helt enkelt om det gick att kombinera AF-projekt med ett otryggt deltidsjobb. Det kan både hon och jag fortsätta undra över, men vi har åtminstone blivit hänvisade vidare till Försäkringskassan.)
Ok, här kommer jag in. Om man skriver in sig för första gången på Arbetsförmedlingen tänker jag att Arbetsförmedlingens anställda borde förstå att den nyinskrivne med all sannolikhet inte förstår särskilt mycket av drillen runt hur det går till att ha med sagda förmedling att göra. Varken maken eller jag har behövt söka jobb genom dem och är dessutom lastgamla, så det som gällde då vi var 20 gäller antagligen inte längre. Om ungdomen som skriver in sig på Arbetsförmedlingen redan hade hittat ett jobb hade hen antagligen inte sökt sig till denna samhällsinstitution.
”Mejla och säg att du inte riktigt hängde med och att du önskar att hen sammanfattar ert samtal.” (Mitt förslag då husets ungdom fortfarande var lika frågande som innan samtalet.) Den AF-anställde återkom tämligen omgående med ett mejl som var en upprapning av floskler och fina ord, men det framkom åtminstone att vår dotter inte kunde söka detta ”projekt” förrän hon varit arbetslös i minst 90 dagar. Och hen skickade också en länk till ett GDPR-sekretessmedgivande som hon isåfall skulle behöva skriva under. Jag kunde konstatera att det inte var så konstigt om inte dottern förstod vad telefonsamtalet gick ut på, för det gjorde inte jag heller, inte ens i skriftlig form. Och då tycker jag nog att jag är relativt snabbtänkt.
Jag kan ju avsluta med att jag slutligen hade en skriftlig konversation med en ung, klipsk och idealistisk ung man som nog vill åt samma håll åt jag, men genom att gå på en väg som ser helt annorlunda ut än den jag har slagit in på. Han gillar Marx och ser människors uppdelning i klasser som förklaringen på alla orättvisor som finns i världen. Diskussionen var både spännande och artig. Jag har dock numera noll förståelse för hans politiska ståndpunkt. Jag avslutade med ”Gammal tant som drömmer om att alla bara ska ha det bra och vara glada, men lite svedd på vingspetsarna av livet. Långt ifrån bitter, men mitt ideologiska tonårshjärta har blivit krossat lite för många gånger av människor som utnyttjat systemet.”
Ja, typ så har min dag varit. Dessutom försöker jag få mina företagsutbetalningar i SEK istället för i EUR, men det verkar vara smått omöjligt. Må jag lyckas på detta sjuttonde försök. Om det går tänker jag unna mig ett fotbad. Går det inte så tänker jag trösta mig med ett fotbad, så det går nog på ett ut.
Ps: Jag förstår om du är trött på mig nu. Som sagt. Jag skyller på hormoner, systemet, eller vad som helst, men det här är ändå min blogg. Imorgon har jag säkert lugnat ner mig.
Jag erkänner. Jag har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Jag blir överväldigad av det enorma utbud av teveserier och filmer som vi idag har tillgång till. Vi har en teveskärm, men vi drar sällan upp något på den. Maken och jag följer dock i perioder någon serie. Vi har precis börjat på andra säsongen av La Casa de Papel, men vi undrar redan hur denna serie ska hålla i fem säsonger. Inte för att den är dålig, vi gillar den verkligen, men hur håller man verkligheten nära när man drar ut så på något? Ofta slår det över på vilken serie som helst som drar ut lite för länge på tiden. Sex, våld och allmänt barbari är sådant som de flesta producenter och regissörer brukar dra till med. Detta gör att jag lätt tröttnar innan en serie ens hunnit halvvägs. Nu vill jag inte låta pretentiös på något vis. Visst har jag konsumerat fler serier genom åren än vad jag ens kan komma ihåg! Vissa veckor visar skärmtidsrapporten väldigt höga siffror hemma hos mig också, men alltså väldigt sällan pga någon serie.
Igår och idag har jag dock gjort något ytterst ovanligt för mig. Jag har ”bingeat”. Jag har slukat de fyra första (och hittills enda) timslånga avsnitten av den svenska polisserien ”Tunna blå linjen”. Jag tyckte det var lite löjligt att använda sig av det så amerikanska uttrycket ”thin blue line” som syftar på de blåklädda polisernas position mellan ordning och kaos. Bara det gjorde att jag fnös lite första gången jag hörde seriens namn. Dessutom har jag överlag tyckt att svenska polisskildringar är rätt kassa i jämförelse med de brittiska eller de amerikanska. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men de som jag sett har varit mer skådespeleri än ett försök att faktiskt visa verklighet. Man VET liksom att det är på låtsas om man tittar på Beck eller vad det nu är. Tunna blå linjen är något helt annat. De fyra avsnitt jag har sett så här långt har totalt gripit tag i mig. De har visat den finaste skådespelade samtidsskildring av ”utmaningarna i vårt samhälle” som tänkas kan, dessutom med karaktärer som inte går att låta bli att tycka om trots att de kanske inte alltid visar upp sina bästa sidor. Jag tror till exempel aldrig jag har sett en kristen karaktär på teve som inte varit pedofil, ond, hjärntvättad eller allmänt blåst i huvudet.
Jag har tänkt på mammas väntan då far hade polisinsatser som hon visste kunde vara farliga, orolig väntan i en tid som inte hade mobiltelefoner. (Hon kunde till exempel få höra om något läskigt på lokalnyheterna och bara gissa att far kanske blivit kallad dit.) Jag har sett så fint filmade scener att jag skulle bli otroligt förvånad om det inte ramlar något slags priser över någon inblandad. Jag har gråtit med personer som jag VET är på låtsas, men som känns som en syster, en bror, en granne, min mammas skyddsling, tonårspojkarna min fars polishjärta ömmade för, de missanpassade och de mentalsjuka som hamnat mellan stolarna. Jag har känt hopp och förtvivlan och nu känner jag längtan efter nästa program som inte ges ut förrän på söndag! Det är dags för en sådan där gammeldags ”nytt avsnitts-väntan”, en sådan där man längtade till torsdag klockan 20.00, lördag klockan 9.10 eller vad det nu var. Tack SVT! Jag vet inte om det här verkligen är vad ni ska använda våra skattepengar till, men ni har i alla fall gjort det riktigt bra. Jag ger betyget fem av fem och hoppas att det fortsätter lika bra!
Tänk ändå vilken skjuts mitt KONTAKT har gett mig in i allt möjligt roligt. Jag har bland annat som mål att skriva fler personliga brev och det betydde att jag varit tvungen att få igång handen igen. När jag skrev julkorten i december fick jag nämligen sådan kramp efter ett gäng kort att det kändes som att jag satt och skrev uppsats i aulan på gymnasiet. Smidigheten i handen är färskvara oavsett vilket instrument man vill traktera. När man håller på med kalligrafi lär man sig snabbt att det räcker att skriva några rader varje dag för att upprätthålla ett smidigt flöde. Dessa övningsrader funkar som skalor eller etyder då man spelar fiol.
Jag undrar lite hur det blir då vi mer och mer överger handskrift. Som släktforskare vet jag hur svårt det är att tyda skrivstil och lättare lär det väl inte bli för våra efterkommande om de inte ens kan skriva kursivt själva. Jag är inte så orolig över den motoriska förmågan eller att människan ska bli en hålögd och slapphänt art utan förmåga att läsa eller skriva. Ungarna lär sig pilla med annat och skriver gör de överlag långt tidigare än vad vi gjorde då vi var små. Däremot tycker jag att det är lite synd att konstformen som handstil ändå är blir alltmer sällsynt. Ovanstående två kuvert är i min fasters ägo i Klackamåla. Min farfar skrev väl friarbrev till farmor kan en tänka. Tänk ändå, en ung man med vacker skrivstil som skrev till en Johansson i ”Åskefälla, Rävemåla, Småland” utan att det var något konstigt med det. Tiderna förändras sannerligen.
Farfars (eller snarare farmors) vackra kuvert kom fram i samband med vårt stora fotoprojekt. Nu när alla foton är scannade och sorterade har det blivit en del kort kvar att skicka ut till diverse släktingar och vänner. Jag bestämde mig för att adressera alla kuvert likadant för att det skulle bli lättare så. Namnen är skrivna med en Cotman round-pensel, storlek 2, och vanlig akvarellfärg i plåtburk. Dessa första fick väldigt mycket pigment i varje penseldrag medan resten av kuverten fick en betydligt lättare känsla då färgen var mycket mer utspädd. Adresserna skrev jag i versaler med tunn Sharpiepenna. Roligt projekt! De personliga hälsningarna blev mycket kortfattade, men så fick det bli då det var 14 kuvert som skulle iväg.
Jag har mängder med pennor, men detta är mina bästa kompisar. Två olika pennskaft till kalligrafispetsarna, ett gäng burkar kalligrafibläck (här representerade av min favvo, Winsor & Newton vit att skriva på svart papper med), en stållinjal med både cm och inch, en vanlig stiftblyertspenna, reservoarpennan jag fick av mina syskon (bl a) då jag hade tagit hand om våra föräldrar, en svart Tombow Fudenosuke hard tip brush pen, en vit Sakura Gelly Roll 08 som funkar bra på svart papper (finns 05 och 10 också), ännu en reservoarpenna med mjukare spets (ger lite fylligare stil än solrospennan), en svart Pigma Micron (här 02, men jag gillar bäst 03), ett riktigt bra sudd och slutligen en linjeringsmall från slutet av nittiotalet och scrapbookingvågens begynnelse som jag fortfarande använder väldigt mycket. Ja, och så får jag inte glömma att nämna att man kommer långt med vanliga akvarellpenslar, men där lönar det sig att inte köpa plastversionen på Ullared.
Papper då? Lindsey på The Postman’s Knock har lärt mig så mycket! Bland annat tipsade hon om det bästa övningspapperet för kalligrafi, nämligen (o)vanligt HP ColorChoice 120 g/m² . Detta papper är tillräckligt slätt för att inte slitas upp av pennspetsar och tillräckligt tjockt för att inte bli så buckligt om man hellre använder vattenfärger eller lite mer flödigt bläck. Svart papper är det svårare att tipsa om. Jag vet inte vad jag ska göra när jag tagit slut på de block jag hade med mig hem från USA. Det lönar sig att investera i lite kraftigare kuvert om man vill skriva fina brev, men jag har inte riktigt lärt mig var man bäst införskaffar dem här i Sverige. Jag återkommer om jag hittar något! Hoppas att du blivit lite inspirerad att antingen skriva en rad eller två till någon du inte hört av dig till på länge, eller bara att skriva lite ”bara för att”. Leta upp fina citat att öva på och sök på ”lettering” och ”modern calligraphy” så finns det mängder med rolig inspiration.
Vi har köpt fågelmat för ett antal hundralappar den här vintern. Jag blev så inspirerad av min fasters enorma fågelmatningsstation och tänkte att vi väl kunde få till åtminstone något som skulle underhålla några av grannskapets fjäderfän. Det har varit en fröjd att följa utvecklingen! Från början hade vi inte så många gäster, men numera har vi ett stort antal besökare från morgon till eftermiddag. Fasanerna ser man bara tidigt på morgonen, men resten kommer lite i spridda skurar.
| Fasan Phasianus colchicus | 2 |
| Större hackspett Dendrocopos major | 3 |
| Skata Pica pica | 2 |
| Kaja Coloeus monedula | 3 |
| Kråka Corvus cornix | 9 |
| Blåmes Cyanistes caeruleus | 5 |
| Talgoxe Parus major | 5 |
| Nötväcka Sitta europaea | 2 |
| Koltrast Turdus merula | 5 |
| Rödhake Erithacus rubecula | 2 |
| Gråsparv Passer domesticus | 4 |
| Pilfink Passer montanus | 2 |
| Domherre Pyrrhula pyrrhula | 1 |
| Grönfink Chloris chloris | 3 |
I helgen som gick var vi med i projektet Vinterfåglar inpå knuten 2021. Man rapporterar det största antal individer av samma art på en gång vid fågelmatningsstationen, så alla de här fåglarna var inte på plats på samma gång (bara de som tillhörde samma gäng, alltså). Jag är mest ”stolt” över våra tre hackspettar som gillar min svägerskas frökoppar och nätgodiset bäst. Fotot här uppe visar inte så många gullisar, men du får åtminstone kika på en av hackisarna ”in action” om du zoomar in på den gröna nätpåsen.
Vår lilla fönstermatare var inte det minsta intressant med solrosfröer i sig. Blåmesarna upptäckte den först då jag började ladda med jordnötter. Det ser så roligt ut de då flaxar ut med en stor jordnöt i sin lilla näbb! Telefonkameran gör inte den här skönheten rättvisa. Så fin! Roligast blir det då man använder makens femtioårspresent, en riktigt bra kikare, för att spana in detaljer i vingslagsteknik och samspelet mellan de hungriga gästerna. Jag är tacksam över att få bo så nära naturen och hoppas att vi kan fortsätta njuta av det.
”Drömlägenheten” i Vasastan känns just för tillfället väldigt långt borta. Jag har inte varit inne på Hemnet på väldigt lång tid, så det är kanske dags igen? Eller nä, förresten, nu kommer jag ihåg varför jag inte jobbar så hårt på den här drömmen. Lägenhet i Stockholm känns faktiskt inte särskilt aktuellt, även om det bara skulle vara ett extraboende. (Ja, jag vet, helt onödigt. Men vad skadar det någon att drömma lite? Med tanke på att den här lägenheten som är ungefär lika stor som vårt hus, som ändå har ladugård och en stor tomt, kostar sex gånger så mycket som vi betalade exklusive avgifter, så… Nä, denna dröm är verkligen bara på kul.) Två av tre barn bor dock i huvudstaden och det tredje planerar att flytta dit i höst. Det känns liiite trist att ha dem alla så pass långt borta, men ändå samlade. Nåja, det löser sig.
Syrran och hennes familj i Nynäshamn brukar alltid agera hotellvärdar då vi åker uppåt, precis som vi gjorde då vi bodde i Snättringe. De har precis flyttat ett kvarter till ett hus som ser fantastiskt trevligt ut. Denna familj bodde bara några kilometer ifrån oss innan vi flyttade till Orem. De hyrde ett härligt hus i Stuvsta som de tyvärr fick släppa då ägarna bestämde sig för att sälja. Huset som flyttlasset nu gått till, efter ett gäng år i ”mellanboende”, påminner otroligt mycket om drömhuset. Jag ser så mycket fram emot långa pratkvällar där framöver då vi gästar! Hade allt varit som vanligt hade jag varit i Nynäshamn den här veckan och hjälpt till med att packa upp och inreda, ja, och så hänga med de stora barna och en och annan släkting och vän som bor där runt storstan. Det får bli en annan gång. Just nu ser det ut som det gör. Håll i och håll ut, eller vad är det de säger? Peace.