Fjärde och sista bruden är en av mina gamla elever. Hon fick modellerbjudande då hon gick på högstadiet, men jag tycker hon var smart som tackade nej då. Med ålder kommer, förhoppningsvis, vishet. Modellbranschen är läskigt otäck och svår att hantera för de allra flesta har jag förstått efter allt som en av mina bästa vänner berättat om åren som modell ute i Europa…
Den här mannen är otroligt spännande och jag vill veta mer.
Idag är det dags att lyfta mina egna funderingar igen. Att jobba tillsammans med en femtonåring för att nå ett mål och sedan känna segerns sötma, det är mycket värt. Att få höra att samma femtonåring har skrivit om sin mamma (that would be me) då han fått i uppgift att skriva en uppsats om en inspirerande person är inte heller dumt. Mitt i detta tornadovirvlande liv som tonårsmamma gäller det att stanna och andas, tänka efter vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något, vilka slag man ska ge sig in i och var man ska lägga sin energi. Jag är så tacksam över mina barn! De ger mig extatisk lycka, magkatarr, oförglömliga upplevelser, stora och små insikter, förunderliga uppenbarelser och får mig att se på mitt liv ur en helt annat synvinkel.
Jag omvärderar ständigt mig själv i min mammaroll. I jobbet som mor står jag inte ensam. Jag förstår inte hur ensamstående föräldrar orkar dra hela lasset hela tiden. Att stå ensam i föräldraskapet måste vara något av det tuffaste man kan gå igenom, någonsin. Min far polisens hjärta har ömmat särskilt för pojkar utan pappor. (Egentligen söner till ensamstående mammor, pojkar som inte haft någon närvarande pappa.) Visst finns det maskrospojkar, men det går inte att bortse från det faktum att barn behöver sina pappor, särskilt pojkar. Att pojkarna kanske inte alltid är helt överens med sina pappor är inte det viktigaste, men de behöver veta att deras pappor älskar dem och att de alltid kommer att göra det. De behöver någon att se upp till. De behöver lära sig hur man agerar som vuxen man.
Vi vuxna måste våga vara vuxna och en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att visa våra barn att allt vi gör får konsekvenser och sedan, när tiden är mogen, släppa dem och våga låta dem göra sina egna misstag. Hur tänker du om det?
Har jag inte gjort något annat bra som mamma så vet jag i alla fall att jag har gett barnen kärleken till musiken. Jag tror inte det går en dag som vi inte har någon gemensam musikupplevelse. Idag vill jag dela med mig av ett av de mest fantastiska TED-tal jag har hört. (Visst finns det många bra, men det här är för mig lite speciellt.) Lyssna på den döva slagverkaren Evelyn Glennie och förundras. Här är min egen lille trumslagarpojke efter att ha sjungit i Adolf Fredriks manskör på valborgsmässoafton. ”Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”, eller hur var det nu?
Ps: Evelyn visade att man inte behöver kunna höra för att uppleva musik, men jag kan ändå inte tänka mig ett liv utan fungerande hörsel. Titta på Sarah, född döv, då hon hör sig själv för första gången på 29 år… Teknikens under!
… hittar du i You Do-bloggen idag. Fram med washitejp och stämplar!
Du som har följt mig ett tag vet att min familj (som inkluderar stora, tjocka släkten) är jätteviktig för mig. Jag har funderat mycket på hur det har blivit så. Jag vet att mina syskon, mer eller mindre, har samma känslor för sina blodsband och vill gärna att våra barn också ska veta vilka de kommer ifrån och att de känner att de lär sig att se på släktingarna som skyddsnät och energigivare.
I vår familj har vi familjekväll varje måndag. I går var jag ansvarig. Jag bestämde mig för att berätta om farmor och farfar, både det som jag själv kommer ihåg om farmor och det andra har berättat om farfar (som dog innan jag föddes), och lite om Far och hans sex syskon. Jag förlitade mig mycket på släktboken som vi alla skrev ihop till farmors och farfars 100-årsjubileum förra året. Jag berättade om krigstjänstgöring, hårt bondeliv, klassresor, mörka och ljusa släktöden, drömmar och kärlek. Jag grät en skvätt (oroa dig inte, mina barn tycker jag är en lipsill, men de accepterar att det är sådan jag är) och vi skrattade mycket. Vi tittade på gamla foton, både från släktboken och från mitt gamla fotoalbum som Mamma satt ihop. Vi letade släktdrag (kärlek för djur och natur, kvick hjärna, filosoferande…) och letade också efter likheter i utseendet. Så mysigt! Jag rekommenderar de här familjestunderna, att ha en kväll då man diskuterar, sjunger, spelar spel och lär känna varandra. Dagarna går i ett ändå och ju äldre barnen blir, desto mer sällan är de hemma samtidigt.
Efter mangofrossa (Alltså, finns det något som är godare än mogen mango?) kom småkusinerna som skulle sova över då mamma A skulle hämtas mitt i natten av pappa T på Arlanda. Det kändes så konstigt att barnen som inte varit här mer än en gång sedan i september verkligen kände sig hemma. Sövandet och sovandet gick inte riktigt lika bra och jag var smått lullig i morse av den störda sömnen. Jag frågade min syster om hon trodde att det var något man vande sig in i, för jag kommer inte ihåg att jag var sådär trött varje morgon då våra barn var små. Hon sa då att man visst är trött hela tiden med småbarn, men då det är det naturliga tillståndet funderar man kanske inte lika mycket över det. Mina föräldrar hade barn och tonåringar hemma mellan 1970 och 2011. Majld mäckärouni! En stor eloge till dem och till alla andra med många barn i olika åldrar. Varje ålder har saker som är bättre och inte fullt lika roliga. En 3,5-åring är hur som helst hysteriskt rolig. Jag skrattade hela tiden. ”Min mamma är i alla fall bäst på att klia på ryggen. Jö.” Hahaha! Eller ”Jag vill faktiskt inte sitta och kissa för jag kan kissa när jag står som pappa! Och låt bli mina kalsonger.” (Jag tyckte att han åtminstone skulle ta av sig dem för att inte av misstag kissa på dem.)
Nu är det dags att försöka hitta mina julkänslor. Jag sitter här och ska jobba med JUL, men inspirationen tryter. Kommer du på något som du tror blir toppenbra för mig att höra får du gärna berätta det för mig!
För dig som tycker om att knåpa ihop egna kort och tycker att det skulle vara roligt att utmanas med ett gäng andra pysslare kan det vara idé att söka till gänget hos Kortskissen. Här står alla instruktioner! Du har fram till den 16/5 på dig att knåpa ihop ansökningskortet.
Min vinstkontrollant intygar att allt gick rätt till i dragningen. Vi lyssnade på musik på högsta volym och jag blundade då jag sträckte ner handen efter den lapp som visade att…
… Evelina är vinnare av ett styck må bra-paket. Mejla din nya adress till monica[@]bernpaintner.com så skickar jag det till dig. Grattis! Till alla er andra vill jag bara säga tack för att ni var med och bättre lycka nästa gång. (Och kom ihåg – den som inte tävlar kan inte vinna.)
Vad jätteroligt att ni var så många som hejade efter det förra inlägget! Jag hoppas att ni inte tycker jag är dryg som inte svarar personligen på varje hälsning. Jag har i alla fall läst alla noga och hälsar tillbaka till er med en tacksam slängpuss! I morgon drar jag en vinnare till må bra-paketet så får vi se vem det blir som får lite extrarolig post om några dagar. 🙂
Vårgrönskan exploderar runt omkring oss. Jag försöker ta mig tid att njuta av skira björklöv, nygrönt gräs och blå, blå himmel så fort det finns en sådan ovanför mitt huvud. Uppland är så vackert för er som inte upptäckt det. Maken har ett något kluvet förhållande till detta landskap. Han brukar säga att han är född och uppvuxen längs med E4:an mellan Upplands Väsby och Uppsala, men till skillnad från mig verkar han inte direkt ha någon känslomässig anknytning till sina barn- och ungdomsmarker. Möjligtvis till själva Uppsala då, fast när jag en gång föreslog att vi skulle flytta dit fick han spatt och sa att han inte ville bo i Norrland. Tja, så kan man också se på saken. Inte långt ifrån grönskan på fotot bor en gammal människa som långsamt tynar bort. Att möta ålderdom är inte lätt. Jag kan tycka att det är jobbigt att åldras, men jag borde hålla igen munnen tills det verkligen är dags…
Nej, det här fotot skulle inte klara en gallring till en fotoutställning, men för mig betyder det mycket. Det här är, tro det eller ej, en seg backe som jag vann över i fredags. Jag ville bara berätta det. (Det gör ingenting att du tycker att jag skryter. Det får du gärna tycka.)
För varje natt som de här penséerna klarar sig från rådjuren firar jag med en liten vinnardans i hallen. De är inne på en vecka nu. Tjoho!
Fredag kväll, Stockholm by night. Biodate med maken. Förra veckan såg vi Laxfiske i Yemen – en helt underbar film som jag verkligen rekommenderar! Den var lite underfundigt humoristisk, så där härligt brittisk och så med Lasse Hallströms må bra-täcke över det hela. I fredags såg vi Friends with Kids som jag hade vunnit biljetter till. (Sista helgen. Syrran var på vinstresa till Istanbul med en annan syster, så maken fick följa med för att vara snäll.) F w K klarade knappt ens ”sådär”. Den slutade i alla fall lyckligt. Ibland får man vara glad över det lilla.
Just nu buzzar jag Vanish. Jag fick ett helt gäng tester som jag gärna delar med mig av om du har vägarna förbi! Det funkar. Vi har ljusat upp grådassig vittvätt och fått bort mastiga fläckar med diverse olika medel som inte känns fullt lika läskiga som Klorin. Det är något speciellt med vit vittvätt. Du vet väl att vita plagg med lycra i egentligen är gråa i grunden och färgade vita? Det är därför man inte får tvätta sådana underkläder i tvättmedel med blekmedel. Det är inte så att man missfärgar dessa plagg till den grå färg som de oundvikligen får, utan man tvättar bort det vita lagret.
Tja, det var väl min lilla bildkavalkad för den här gången. Ingenting stort eller fantastiskt, mest alldeles vanligt och o-roligt. Jag hoppas att du får en härlig och bekymmersfri vecka, full med sol, värme och kärlek.
Innan jag drog igång bloggen igen efter det ofrivilliga uppehållet tänkte jag mig noga för. Det är bra att tänka till då och då. En av mina gamla barndomsvänner tycker att jag ställer så många frågor jämt och tyckte att jag borde vara lite mer som Magnus Ugglas Jerry. Tyvärr funkar jag inte riktigt så. Jag tycker och tänker. Ofta och mycket. Jag tror det är därför jag gillar att blogga. Jag är gammal dagboksskrivare, men en dagbok får man ingen respons på. Den fungerar som ett bollplank för en själv och för de stackare som eventuellt kommer att läsa mina dagböcker en vacker dag kommer jag nog att framstå som en extremt känslomässig person utan någon förankring i jorden. (Jag har skrivit som mest i perioder som har varit omvälvande, ledsamma eller tunga. Det ger ju ingen rättvis bild av verkligheten?!)
Här inne rör sig en hel massa människor. Jag känner rätt många av er och uppskattar verkligen ett hej både i kommentarsfälten och ”i verkligheten” då vi träffas. Då jag precis hade installerat Google Analytics skrev jag upp alla ställen som mina besökare kommit från, men det funkar inte igen – ni har blivit för utspridda. Här är topp tio sedan den första januari i år:
Stockholm – 3019
Malmö – 692
Karlskrona – 362
Göteborg – 317
Phuket – 310 (nu är det slut på de besöken)
Berlin – 304
Uppsala – 225
Borås – 170
Vetlanda – 169
Eskilstuna – 144
För att fira de över 11 000 besöken som gjorts här i bloggen sedan den 14 november och dagen då min mormor hade fyllt 92 år om hon fortfarande hade levt tänkte jag att det kunde passa bra med en liten utlottning. Jag plockar ihop ett må bra-paket med några pocketböcker, lite choklad, ett gäng pysselprylar och en riktigt bra skrivpenna. Skriv bara hej här i kommentarsfältet eller skicka ett mejl till mig (monica@bernpaintner.com) innan söndag kväll så har du chansen till paketet. Under tiden kan du få njuta av några favoritlåtar.
Alltid Dig Nära (Sofia Karlsson)
Moon River (Andy Williams)
Jesus, Take the Wheel (Carrie Underwood)
Öppna Upp Ditt Fönster (Lisa Ekdahl)
Build Me Up, Break Me Down (Dream Theater)
Beds Are Burning (Midnight Oil)
Mormor fick vara med och fira sina tvillingflickors 60-årsdagar. Tänk att ha barn som är 60… Jag tycker det känns skumt att ha ett barn som har 45-46 i skostorlek och han är bara 15!
Mormor – jag tror det är här någonstans i vår skog som Glödknäppen bor nu för tiden. Jag har inte sett eller hört honom, men man vet aldrig var han kan tänkas dyka upp.
Jag vet att jag lätt glömmer saker då jag är stressad. Idag for jag till närmaste centrum för att hämta ut nya B-vitaminer på apoteket och tänkte sedan plocka upp strykjärnet som hade lånats av min syster. Jag kom till apoteket, betalade varor för 650 kronor, åkte till syrran och beklagade mig över att jag hade glömt B-vitaminerna (orsaken till att jag hade åkt till apoteket), åkte därifrån igen, körde till affären, åkte tillbaka till min syster eftersom jag hade glömt att ta med mig strykjärnet därifrån (Duh!), tog mig hem igen och insåg att jag hade glömt stanna vid apoteket på vägen. Igen. Suck. Jag vet varför jag är stressad och inser att det inte finns något annat att göra åt det än att bli bättre på att fokusera på nuet och njuta av det som är fint och bra. Hur gör du för att hitta tillbaka till dig själv?
Ormöga i vår trädgård. Alldeles fantastiskt njutbart. När jag ligger i mossan och kikar på de här ljuvliga små godbitarna samtidigt som jag kan titta upp i himlen känns det faktiskt helt okej.
Dagens tips handlar om kokosfett/kokosolja. Jag har läst en hel del om detta ”mirakelmedel”, men som alltid har det tagit lite tid för mig att ta till mig fakta då jag lärt mig att alla mättade fetter är av ondo. Att verkligen bli källkritisk och se varifrån all information som vi får genom ”de som kan” (=statliga institutioner till exempel) är ibland lite jobbigt för mig. Tänk vad lätt det skulle vara om jag bara slapp tänka själv, lita på Pappa Staten och låta honom ta hand om allt. Hm. Jag kanske borde bli kommunist istället… Nåja, nu handlade detta inlägg inte om politik utan om kokosfett. Läs gärna det här så förstår du kanske varför vi har börjat använda mer kokosolja här hemma.
