Innan jul ringde lillastesyster som hastigast, frågade om vi hade dubbeltäcke, fick svar och hälsade adjö. Okej, tänkte jag och lade det åt sidan. I mellandagarna var hennes fina lilla familj på besök och då gick hon in i vårt sovrum, kom ut igen och sa ”det är okej om du vill sälja detta på Tradera, det kanske inte direkt matchar”. Hon hade hittat ett riktigt fynd (som sagt, jag kommer från en familj som älskar fynd, hur de nu än ser ut) och kom att tänka på hur jag en gång i tiden älskade Tricia Guild och alla hennes färger. Ur en vacker presentpåse plockade jag upp ett påslakanset i vitt, rosa och grönt och tänkte direkt på mamma som älskade rosa och grönt tillsammans. I mitt arbetsrum har vi den fantastiska tapeten Klöver från Duro, samma tapet som jag hade i mitt flickrum. Påslakansetets nyanser påminde mer om just Designers Guilds åttiotalskollektioner och mitt hjärta började sjunga glädjefulla sånger! Har jag inte sagt att mer färg är på väg in, att de vita, beiga och grå dagarna behöver välkomna mer glädje? Det här kommer att hjälpa till med det här hemma.
Tänker jag sälja detta set på Tradera? Nope! Igår bäddade vi rent med de nytvättade sängkläderna och jag berättade för maken att jag inte sovit i bäckebölja sedan tonåren. Mamma älskade bäckebölja och vi hade flera sängkläder i denna väv. Även om det snöade ute märktes redan skillnaden i ljuset. Det är vinter länge till innan våren kommer, men vårt sovrum bjuder på löften om ljusa kvällar om våren. Hur var det att sova omgiven av nostalgi? Tackar som frågar. Det kändes både fräscht och energigivande. Tack K! Jag är imponerad av ditt fantastiska fynd och tacksam över att du tänkte på mig.
Vardagen har smugit sig in i all värme och allt mysigt här hemma. I trappan har den lilla minigranen tappat hälften av sina barr och den ”riktiga” granen i vardagsrummet har inte direkt hållit i sina heller den här julen. På köksbordet står alla plåtaskar diskade, redo att packas ner. Jag satt i hallen på övervåningen igår kväll för att njuta av Kjells vackra papperskrubba innan den ska packas ner. Hade tänt alla levande ljus och kikade på tomtelandet som kommer att lösas upp idag. Det gör mig så glad, får mig att vaggas i trygghet och i påminnelse om att jag och maken är ansvariga för att ”kurera” vårt hem, precis som vilken museiintendent som helst. Det är vårt ansvar att ha koll på alla samlingar och att ta fram och visa det som är aktuellt för tillfället. Somligt har plats i den permanenta utställningen, en del har sin plats under en specifik årstid eller högtid och annat får mest häcka i någon mörk skrubb. Det är just det sista som jag vill bli bättre på att göra mig av med. Något måste inte sparas för att det var ”moster Agdas”, men lite så känner jag. Att jag har ett ansvar att bevara till eftervärlden om något nu klarat att hålla sig kvar i hundra år i denna förgängliga värld.
Om ytligheter gör mig glad? Japp. Jag älskar vackra ting på rätt plats, älskar fina och sköna kläder som sitter bra, är glad över praktiska saker som också har ett estetiskt värde och tycker att det spelar roll om jag har en i mina ögon ful eller vacker tapet uppsatt i ett rum. Jag tycker om att göra vackra blomsterbuketter i rätt vaser, jag stryker och hänger upp handdukar som stämmer i färg med resten av inredningen, har kuddar i soffan som både är vackra och sköna och stör mig på sådant som har ”fula” proportioner eller fel nyans. Jag är helt enkelt någon som uppskattar skönhet. Jag bryr mig ungefär noll om hur andra gör, vet hur viktigt det är att alla får den miljö som de behöver och uppskattar. Pengavärdet spelar ingen roll förrän jag går på loppis och hittar något som jag upplever som fyndigt, alltså, antingen att jag kan vårda fram förlorad skönhet eller att någon annan inte sett värdet i något. Då blir jag upplivad! Nu när verandan är nästan renstädad från att ha agerat extrakyl under hela långhelgen är jag återigen förundrad över hur glad jag är över detta utrymme. Jag slåss för att inte ägas av yta, försöker påminna mig om hur vi människor påverkas av vår omgivning och kan styras till att tycka att något är fult eller vackert. ”Kejsaren har inga kläder”-effekten blir så uppenbar ibland, jag vill verkligen inte hamna där. Är något vackert oberoende av prislapp? Finns det estetiska värden i något för mig trots att någon annan tycker att det är fult? Spelar det roll vad någon annan väljer, kan jag bekämpa FOMO, eller åtminstone känna igen detta fenomen då det uppenbarar sig?
Brorsonen och hans fästmös inbjudningskort till bröllopet är mycket vackra och jag har flera gånger tittat på både på själva kortet och kuvertet. Nej, det var inte jag som öppnade det. Jag uppskattar ordning och reda, skulle bara i absoluta nödfall riva upp ett kuvert på det här viset, hehe. Det är sådant här som jag uppskattar. Detaljer som kanske gör något lite vackrare än nödvändigt. Jag har blivit mer maximalistisk med åren, som tonåring ville jag att allt skulle vara otroligt enkelt och när Norrgavel gjorde sin entré var det som att dessa möbler var skapade bara för mig! Samtidigt var jag enormt fascinerad av Tricia Guilds kreativa färg- och formvärld och inspirerades mycket av denna. Efter de senaste tjugo årens beiga och grå dimma (äldsta dottern påstår att något är ”färg” då det är en röd nyans av beige, eller blå nyans av ljusgrå) tror jag att TG:s estetik kommer att göra comeback. Nu ska jag ta min kraxiga och onda hals ner till köket och svälja ännu en sked honung för att försöka lindra eländet. Vår son får skjuts upp till Stockholm och nu tar strax vardagen vid på riktigt. Hemmet kanske får omvandlas till något slags vintermys där bara stjärnorna och ljusstakarna får stå kvar ett tag. Om jag orkar, alltså. Vi får väl se.
”Jag har fått en storasyster!” Min lilla kusin Maria gjorde sin lärare förvirrad. Hon funderade på om kanske min faster och farbror hade skilt sig och att en av dem nu hade träffat en ny partner med större barn. Så var det nu inte, utan det var bara storkusinen (jag) som hade börjat på lärarhögskolan i Växjö och hade slussats ut i vuxenlivet på ett lagom mjukt sätt genom att flytta hem till faster. Det var skönt att bo hos någon jag redan kände och jag kunde på det viset leta efter ett studentboende i lugn och ro. Faster, farbror, lillakusinen och hennes två storebröder gav verkligen guldkant till mitt liv under den där första terminen. De lärde mig allt från att spela rundpingis till att gilla Magnus Uggla och uppskatta designklassiker från Svenssons i Lammhult.
Lillkusinen var en glad tjej som gillade att sjunga i hopprepsmikrofoner och leka med kompisar. Hennes hjärtliga leende är fortfarande detsamma, men idag är hon dans-DJ och guidar medmänniskor i frigörande dans genom riktiga mikrofoner, ibland med ”silent disco”-hörlurar ute i naturen och andra gånger på ett mer traditionellt dansgolv. Hon har parallellt med lärarutbildning och jobb som lärare dansat och rört sig genom livet och utbildat sig till Body Movement Coach och 5Rhythms-lärare. Numera är dans och rörelse hennes heltidssyssla. Jag har velat dansa med Maria länge, men inte förrän förra årets näst sista dag föll allt på plats.
För någon med stor integritet och dålig kroppsuppfattning var jag rädd att timmarna på dansgolvet skulle bli utmanande. Mitt DNA säger att jag antagligen inte gillar att dansa och har svårt för koreografi, något som gör att jag åtminstone teoretiskt känner mig mer förlåtande mot mig själv efter att ha känt mig klumpig i hela livet. Det innebär bara att jag helt enkelt får kämpa lite mer med detta än en del andra, inte att jag ska låta bli att dansa över huvud taget. Jag var i alla fall minst sagt spänd. Jag visste att dansen inte skulle vara koreograferad i vanlig mening och att jag skulle ha lov att dansa med stängda ögon, så jag försökte intala mig att jag var mer förväntansfull än orolig. Vem var där för att bedöma mig? Ingen! Möjligheten till en utvecklande upplevelse krävde att jag vågade släppa taget.
Skärva herrgård har stått på plats i en fantastisk natur och miljö sedan 1700-talet och kvällen innan nyårsdansen brann det i annexet till detta makalösa byggnadsminne. Där har jag bl a varit på körhelg vid flera tillfällen. Som tur är var det dock i Solsalen i ladan nedanför herrgården som vi skulle dansa. Vi var nio kvinnor i olika åldrar (cirkus 30-70, enligt min bedömning) och olika erfarenhet av denna typ av aktiviteter som samlades efter lunch. Vädret var ruskigt och det kändes som att jag befann mig i en välregisserad skräckfilm då jag letade mig fram från parkeringen. Tack och lov hade jag fått lånat syrrans bil då bussförbindelserna hade inneburit lång väntan och en promenad som hade varit härlig vilken annan dag som helst, men inte i snålblåst och spikregn. I Solsalen var känslan varm och inbjudande, trots att själva lokalen inte var särskilt tilltalande rent estetiskt. Jag tänkte att det väl inte gjorde något med tanke på att min plan var att dansa blundande under de kommande 4,5 timmarna. Efter att ha kramat om Maria och hejat på de andra deltagarna försvann dock allt annat. Vi samlades sittandes i ring för en snabb presentation och chans att landa. Efter detta var det bara för mig att hitta ett hörn där jag kände mig mindre sårbar.
Jag ska ärligen erkänna att de första minuterna var stela och jag kände mig väldigt självupptagen. Jag kikade genom ett öga för att se vad de andra sysslade med. Vi var flera stycken som provade detta för första gången och det märktes skillnad på oss och de som var lite mer erfarna. Hur som helst stängde jag ögonen igen och försökte ”ge mig hän”. Efter detta försvann tiden lite. Den första dansen hade som mål att hjälpa oss lämna 2024 och bearbeta det som hade hänt. Det där med känslor, alltså. Jag har inte riktigt någon uppfattning om hur lång tid det dröjde tills jag faktiskt inte brydde mig alls om vad andra höll på med eller hur jag eventuellt uppfattades. Jag rörde på mig med musiken, njöt av rytmerna och att följa dem med min kropp. Jag tog ut svängarna, dansade nära, vågade röra mig över golvet med ena ögat försiktigt öppnat för att inte dansa in i någon annan. Jag fnissade för mig själv då känslan av tältmöte med Pingstkyrkan blev stark, då det stånkades och skrattades högt som att vi var på skrattyoga, då någon grät högt. Som min syster som varit med förut uttryckte sig: ”cringe, men spännande”. De fem rytmerna gör att stämningen byggs upp i något slags crescendo, genom kaos och lekfullhet, för att sedan ge möjlighet för deltagarna att samla ihop sig och avsluta mjukt. Vid ett tillfälle kände jag mig alldeles euforisk, så lätt och glad, och vid ett annat kom tårar som var helt oväntade. De rann stilla över mina kinder och jag kände verkligen hur sorg som ackumulerats under året kunde läkas under mjuka och trygga former.
Efter en kort rast med viss återhämtning var det dags att dansa in det nya året med en något kortare dans. Den här gången kände jag mig varm i kläderna och även om jag var lite tröttare än då vi startade den första dansen kom jag snabbare in i tillståndet då jag kunde släppa taget lite. Oj, vad jag dansade! Optimism, glädje, förväntan, styrka – jag gav plats för optimism och hoppfullhet. Vid ett tillfälle dansade vi alla tillsammans med en sådan gemensam glädje som jag sällan upplevt förut. Det var faktiskt underbart! Inte ”livsomvälvande” som kanske en del andra upplever den här typen av aktivitet, men befriande. Jag har redan bestämt att jag ska vara med på en silent disco-dans i naturen när tillfälle bjuds och jag har även ett annat dansmål som jag håller lite för mig själv ett tag. Dans är glädje och även om jag varken är prima ballerina eller hiphopdansare finns det en plats för mig också på dansgolvet. Lärde jag mig inte något annat av denna dag på Skärva så var detta det viktigaste jag tog med mig. Om jag rekommenderar en session med Maria? Hundra procent ja! Våga testa. Vad kan hända?
”Men ska du inte skriva en bok? Du skriver så vackert.” Detta känns som rent skryt att skriva ut, men så sa hon, kvinnan som stod framför mig. Vi hade precis träffats då jag insåg att jag kände igen henne från en Facebookprofil. Hon presenterade sig med sitt förnamn och jag frågade om hon möjligtvis hette X i efternamn. Jo, så var det. När jag då berättade att det är jag som håller i Trettio Tacksamma Dagar svarade hon att det ju var oväntat och roligt att träffa mig där. Sedan sa hon det där om boken. Och jag svarade som de andra gånger jag fått frågan att det känns alldeles för läskigt. Så fort jag ska göra något skapande ”på befallning” knyter det ihop sig, jag får prestationsångest och tycker helt plötsligt att det som egentligen är jätteroligt blir ett oöverstigligt och ogästvänligt berg. Mitt skrivande mår bra här i en blogg som inte så många läser, eller i gruppen där jag skriver egna tacksamhetsmeditationer som andra får läsa om de vill, eller i någon av mina skrivböcker. Jag bestämmer när andra får läsa, vad jag ska skriva eller inte skriva om och får lov att utmana mitt skrivande på de sätt jag själv bestämmer i min takt. Jag vet att det inte låter vettigt, folk som läser blir ju inte tvingade. Men innan en bok hittar sin väg till någon som läser måste den anses vara tillräckligt läsvärd för att klara sig hela vägen fram, och jag tror att det är den bedömningen som skrämmer mig allra mest.
Jag har länge vetat att jag gillar att vara informell ledare och ställer gärna upp med både tid och energi i allt från familjesammanhang till större begivenheter, men jag ogillar verkligen att vara i något slags utnämnd chefsposition. Lärarjobbet var perfekt för mig. Där var jag förvisso ansvarig inför alla mina elever, men det var ett ansvar med stor frihet. I läraryrket krävs det att man kan hålla sig inom ramarna, men man måste också vara extremt flexibel både för sin egen och elevernas skull. Det känns som att skillnaden mellan att skriva informellt och som publicerad författare är likasamma på något vis.
Är det känslan av att vara instängd som får mig att slå bakut? Krav på en speciell sorts prestation? Kraven som ingen uttalar ställer jag på mig själv och allt det roliga får lägga sig i bagageluckan vilket innebär att jag inte längre har tillgång till det. Samma gäller ju mitt yrkesliv. Jag är så dålig på att göra reklam för mig själv. Jag vet att jag är duktig på det jag gör och får så fin feedback från mina klienter. När jag ser andra i samma bransch göra aggressiv reklam, fara med överdrifter eller tjäna en massa pengar på att dra i andras sköra känslosträngar störs jag. Jag vill inte utnyttja att folk mår dåligt, men jag behöver ju en lön precis som andra psykologer, kuratorer, coacher och samtalsterapeuter.
Det är spännande att fundera över sina egna beteenden och vad det är som stoppar en i livet. Eller driver på, för den delen. Så här första dagen på 2025 vill jag lägga mycket tid på självrannsakan och fysisk upprensning. Vår nyårsafton blev sjuk, men tack och lov känner jag mig lite bättre idag. Vinden har vänt. Eller nä, det blåser fortfarande friskt. Vi har haft stormbyar inatt, men det ska bli ännu värre under dagen. Upp till 28 m/s! Kanske är det utrensningsvinden som blåser, den som gör plats för nytt och fräscht. Efter en molnig och grå höst och förvinter väntas solen visa sig igen imorgon. Jag tycker om symboliken. Först utrensningsvind, sedan solsken.
Nu skriver vi alltså 2025! God fortsättning på detta nya år. Jag vet många som känner att de behöver andas frisk luft, alldeles för många som har slagits mot sjukdomar under 2024, en del som precis har påbörjat vägen mot något nytt och några som kanske inte har så lång tid kvar på jorden. Just vid nyår känns det för mig peppigt, men jag vet flera som varken uppskattar det faktum att tiden går eftersom det tydligt visar på sådant som de har missat i livet eller bara att slutet på jordelivet är ett steg närmare. Estetsyrran har fixat en härlig nyårslista som vi brukar fylla i på nyårsafton. Några svar är utelämnade pga deras privata karaktär:
2024
Årets resa: Skottland Årets film: Skolan vid världens ände eller Den sista resan Årets serie: vill säga Tunna blå linjen, men tredje säsongen var inte alls lika bra som första Årets musik: alla stunder med Fredrikskyrkans Kammarkör Årets bok: Andrev Waldens Jävla karlar, så konstig och sorglig och rolig Årets spel: Wizard Årets podd: Kvartal total Årets “Ääääntligen blev det gjort”: Kattlucksgalleriet och loppisen får slåss om saken! Årets växt: föränderlig julros ”Pirouette” Årets energitjuv: alla skadedjur i trädgården Årets stressfaktor: * Årets måltid: JohSas bröllopsmiddag Årets familjehändelse: JohSas bröllop Årets utmaning: * Årets uppoffring: tid Årets yrkeshändelse: * Årets inköp: vår bilbarnstol till Lilla L Årets dröm som gick i uppfyllelse: * Årets bästa vana: bloggandet Årets största tekniska framsteg: att jag kunnat lösa flera teknikrelaterade problem själv Årets mest minnesvärda dag: JohSas bröllop Årets hobby: jag kan inte välja, men sticka och trädgårdsarbete har jag lagt mest tid på Årets kärlekshistoria: JohSa, WiMa och JayJo Årets framgång: * Årets debatt: tyvärr alla dåliga politiska sådana som jag inte orkat se mer än bråkdelar av Årets skandal: masspsykos
Bucket list för 2025
Hobby jag vill prova: dansa mer Sak jag vill fixa i hemmet: isolera snickeriet i ladan och göra klar festsalen Sätt jag vill fylla på med energi: promenader Ny mat jag vill prova: laga mer mat ur Ottolenghis kokböcker Ny rutin jag vill skapa: * Mål för träning: * Person jag vill få bättre relation med: * Plats jag vill uppleva: mitt inre Människa jag vill träffa: våra vänner i Orem Ekonomiskt mål jag vill uppnå: * Sak jag vill köpa: mindre Konflikt jag vill lösa: * Något jag vill unna mig: tid att rensa ut Stressfaktor jag vill undanröja: * Rolig sak jag vill uppleva: flera bröllop