Category Archives: Funderingar

Ibland tänker jag mycket, länge och ganska högt

26 feb

Hur väljer man rätt?

VDR. Välj Det Rätta. Hur väljer man rätt? Jag försöker göra rätt val. Mina val baserar sig på en blandning av erfarenhet, vilja och vägledning. Det är länge sedan jag bara gjorde val utifrån mina egna önskemål och behov. Egentligen vet jag inte om jag någonsin har gjort det. När jag var yngre valde jag ofta utifrån vad andra skulle tycka och tänka om jag gjorde si eller så. Idag försöker jag göra val som jag kan stå för. Jag vill inte vara en av dem som ligger inför döden och ångrar val jag gjort, eller inte gjort för den delen. Hur tänker du? Hur gör du dina val? Jag tror att vi har vår fria vilja att göra vad vi vill med livet. Något vi inte har är möjligheten att välja de konsekvenser som valen medför. Detta gör det lite mer komplicerat. Men, men. Vem har sagt att livet ska vara okomplicerat?

21 feb

Snacka om snabb uppföljning!

”Don’t let the noise of others’ opinions drown out your own inner voice.”

Steve Jobs

Om du inte har sett Mr Jobs examenstal från 2005 tycker jag att du ska göra det. Bli inspirerad, sparka dig själv i rumpan, se till att göra något åt det du kan göra något åt. Släpp det andra och känn hur livet genast blir lite lättare.

Jag tog en snabbkoll på läget och bestämde mig för att satsa på följande:

Sitta ner vid mitt skrivbord för att skapa något minst en gång varje dag.
Njuta mer av ”små stunder av lycka”.
Beta av min bokhög. (Det här känns smått ouppnåeligt, men jag är inte den som ger mig i första taget.)
Skratta mer. Högt. (Man är inte mer tant än man gör sig.)

Fyra mål, konkreta. Det känns som att jag kan hålla koll på dem. Just nu sitter jag och jobbar med nummer två. Samtidigt som jag skriver jäser bulldegen (semlor i kväll) och i lurarna lyssnar jag på underbar musik. Lycka till med att både sätta mål och att följa upp dem. Och glöm inte att titta på Steve Jobs-talet. Det kan vara precis vad du behöver höra just idag!

Bokhögen.

Liten stund av lycka.

Edit: Översta boken i högen, Gretchens, har jag nu läst ut. Dags att välja nästa… Deckare i romanform eller lite djupare tankar?

21 feb

Följer ni upp er själva?

Nu när jag har läst Gretchen Rubins bok (Vilken ögonöppnare!) har jag funderat lite över det där att sätta mål och nå dem. Jag har också tänkt på hur målsättningar blir till rutiner och att de då slutar vara något man tänker på. I somras lyssnade jag till exempel på sommarprataren som berättade om bananodlingarna och alla stackars barn som blir förgiftade för att vi ska äta billiga bananer. Där och då beslutade jag att jag aldrig mer skulle köpa en ”vanlig” banan. Tänk om alla mål var så lätta att nå som det! Sedan dess har jag nämligen bara köpt oekologiska bananer en gång och då var det bara för att jag var i desperat behov och det inte fanns några ekologiska i affären. Efter mitt möte med Doktor Brian och allt jag läst av Mark Sisson har familjens sockerkonsumtion sjunkit drastiskt. Vi äter fortfarande sötsaker, men i andra former. (Och vilken dag att skriva detta på! Idag är det ju fettisdagen och då ska vi alla äta semlor. Fast de blir i alla fall hembakade…) Jag handlar på ett annat sätt än förut, gör andra val än jag hade gjort för tio eller fem år sedan. I början var det jobbigt och tog energi, men idag går det av sig självt.

Jag skulle vilja påstå att det inte bara är ovanor som smyger sig på, utan också goda vanor. En vacker dag sitter man där och är förändrad till det sämre eller till det bättre. Att medvetandegöra sig själv om de val man gör, att skriva ner dem på papper eller bara lägga alla fakta på bordet (som Anna Skipper i Du är vad du äter) är ett viktigt steg i processen när en medveten förändring ska ske. En för mig dålig förändring är att jag i höstas då min hälsa blev sämre igen slutade träna. Jag orkade inte längre p g a mitt dåliga Hb och ju mindre jag orkade, desto mindre tränade jag. Nu har jag kommit igång med promenader igen och kör lite tyngder och pull-ups. Jag vet att trägen vinner, i alla fall då man har rätt förutsättningar. Snart är det inte längre jobbigt att träna, utan något som kroppen ”kräver” och träningsrutinen känns lika naturlig som nattsömnen.

Nu ska jag sätta mig och jobba, men då jag är färdig ska jag fundera lite över var jag är och vart jag är på väg. Kanske är det något du också skulle må bra av? Ett mål har jag klart. Gissa vilket? Glad fettisdag!

17 feb

Om att vara mamma 2.

Hm… Här kommer ännu lite fler tankar runt varför det är svårt att vara mamma. Följande bilder skickade H&M ut i sitt nyhetsbrev idag. Vem vänder de sig till? Blir du som kvinna lockad att köpa de här plaggen, eller känner du dig som jag lite småäcklad av tjejens porrsug i blicken? Hon ser ut att säga ”Kom och ta mig…” med samma röst som ”Ta hand om dig…” i Garnierreklamen. Jag tycker inte att de här bilderna ger känslan av glädje och vår, snarare något helt annat. Är det möjligtvis en ”flickfotograf” som tagit bilderna till den här kampanjen? Är det jag som är jättetantig? Jag reagerar alltså inte ens på underklädesreklam vanligtvis, men de här bilderna gjorde mig lite smått upprörd. Är det konstigt att unga (och gamla) flickor får en skev uppfattning om hur de ska se ut, föra sig, se ut och vara? Titta gärna på hela bildspelet (tryck på FRESH START se kollektionen) och säg vad du tycker.

14 feb

Och halleluja, jag tror våren är på väg.

Jag ser er framför mig, kära läsare.

– Vafalls?! Har hon blivit alldeles galen? Skulle den där bilden vara något att visa där i bloggen?

Och svaret är att jag tycker det. Att den här bilden är värd att visa, alltså. Ser ni? Det är slemklet och snögegga blandat med barmark. I Stuvsta var det en plusgrad då jag var där, men också här i vårt köldhål har termometern kämpat sig upp till nollan. Snön smälter, fåglarna kvittrar och att det är ljusare ute har jag redan skrivit om. Underbart!

Förresten glömde jag att berätta att jag har hemsökts under de senaste nätterna. I går natt var det fina Tina som var här och skällde högt på norrländska (dialekten är nu inte så konstig, men jag har lite svårt att faktiskt ens tänka mig henne skällande). Hon var arg på maken. Min, alltså. Som hon aldrig har träffat. I natt var Des Moroney här och styrde upp saker och ting. Att han var lite barsk kändes inte lika konstigt. Det som är konstigt är att jag inte alls kommer ihåg hur den kanadensiske hockeyhjälten har varit inblandad i mitt liv. Jag träffade på honom under mina barn- eller ungdomsår. Jobbade han något på Rödebyskolan? Var det när vi var i ishallen vi träffade på honom? Jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag vet precis hur han såg ut dock,  jag kommer ihåg hur han pratade och hur hans brytning lät och så kommer jag ihåg att han hade väldigt stor mun då han skrattade. Han spelade i Karlskrona IK (som inte ens finns kvar längre), men det var då jag fortfarande var rätt liten. Snälla! Hjälp mig någon…

Vad tror ni om drömmar? Jag vet en del som gillar att tyda drömmar. Själv tror jag att alla våra gamla minnen triggas av saker som man kanske inte är medveten om under dagen, men då tankarna får härja fritt i drömvärlden skapas väldigt spännande och komplexa historier. Vi bearbetar händelser som pågår i vårt liv och saker som har hänt för länge sedan. Utan en ordentlig drömsömn tror jag att vi blir skörare och mer sårbara.

10 feb

Om att tro att man kan.

Om du fick önska att du kunde göra vad som helst, vad skulle du göra då? För några månader sedan läste vi i familjen om ”10 000-timmarsregeln”, eller att i princip vem som helst kan bli expert inom i stort sett vilket område som helst genom att träna på rätt sätt och med en duktig lärare. Det här satte griller i 11-åringens hjärna. Sedan vi andra sedan länge lagt dessa intressanta middagsdiskussioner bakom oss tänker hon fortfarande på hur hon ska bli expert. Hon nöjer sig inte med att bli proffsig pianist. Nej, hon ska också bli jätteduktig på engelska, tyska, franska, italienska, spanska, mandarin, japanska och thailändska. S övar på sin pianoläxa mellan 15 och 30 minuter per dag, oftast längre på helgerna. Hon har insett att hon ligger efter och att hon borde lägga ner några timmar per dag och mål för att hinna med alla de där tiotusentals timmarna som lär krävas, men tror ni hon låter det tynga sinnet? Inte då! Härom dagen letade hon upp det spanskläromedel med cd-skivor och allt som svärmor skänkte till maken efter att han uttalat önskemål om att lära sig spanska. (Han hinner dock aldrig riktigt med något annat än sitt programmerande och sina två stora intressen.) Inifrån S sovrum kunde man sedan höra följande:

Hola! (Jag vet att man ska sätta ut sådana där upp-och-ner-utropstecken, men vet inte hur man får till dem på tangentbordet.) Cómo estás? (Eller ska frågetecknet också vara upp och ner?) Längre hängde jag inte med. Jag har aldrig läst spanska och det enda jag kan har jag lärt mig genom min chilenska kompis…

Nu vill jag komma till det som gjorde att jag ville skriva om just det här idag. S har aldrig varit ”tidig” med annat än sin empatiska förmåga. Hon får kämpa med alla teoretiska ämnen i skolan, men hon ger ALDRIG upp. Hon lägger ner massor av tid på sina matteläxor till exempel, men jag har aldrig, vad jag kan komma ihåg, hört henne säga ”Nej, jag hatar detta!” eller ”Det är ingen mening med att jag fortsätter!”. Hon kämpar på. Inget får sänka henne. Jag har så mycket att lära mig av henne! Hon lever verkligen enligt måttot att ”The sky’s the limit”. Går det inte idag så går det en annan dag.

Ser ni fiolen på pianot? Den är min. Ser ni också strängen som har gått av och som reser sig som ett sorgligt monument? Den ska bytas ut. Det är också en del annat som behöver fixas. Es f d fiollärare var snäll och tipsade om var man kan renovera sitt instrument. Det var för flera månader sedan. Tror ni att något hänt? Det är lätt för mig att säga att jag önskar att jag inte hade slutat öva, att jag hade lyssnat på min duktige fiollärare som fick iväg flera elever till diverse musikhögskolor eller att jag skulle vilja börja spela i en orkester igen… De två första önskningarna kan jag inte göra något åt. Om inte om funnes... Den sista kan jag faktiskt göra något åt, i alla fall försöka. En bra början är att få iväg mitt instrument till fioldoktorn. Jag måste tro att jag kan. Jag ser min dotter och inser att den som stoppar mig är jag själv. Nu är det dags att göra något åt det! Det finns 24 timmar på ett dygn. Om jag bara ägnar en timme om dagen åt sådant som får mig att växa har jag om jag som mormor och farmor lever tills jag blir ungefär 90 år gammal närmare 18 000 timmar på mig att bli expert på att växa som människa. Vad sägs om det? Visst låter det som en bra plan?

07 feb

Skillnaden mellan personlig och privat?

Jag har bloggat i rätt många år nu. Från början bloggade jag det jag hade scrappat, men med tiden blev inläggen mer som små betraktelser över vardagshändelser, en dagbok på nätet. Emellanåt har jag pausat och numera försöker jag att inte utelämna vare sig min familj eller någon annan som jag, mot bättre vetande, ibland gjorde förut. Ett tag lade jag ner bloggandet helt och hållet, men jag saknade det och bestämde mig för att fortsätta.

De senaste dagarna har jag funderat runt mitt och andras skrivande lite mer än annars. För några dagar sedan läste jag det här och idag läste jag detta. Då min blogg reflekterar mina upplevelser och tankar blir den personlig. Jag delar aldrig med mig av mina djupaste tankar, sådant som jag inte är beredd att tala om direkt med vilken annan person som helst. Jag har dock många sidor och vill inte att den jag visar upp här är någon annan än den man möter i verkligheten. Balansen är klurig. Hur gör jag för att tala om att livet som tonårsmamma är tufft utan att lämna ut mina barn, vilket jag tycker att MG i ett av de länkade blogginläggen gjorde? (Edit: Jag såg att MG har ändrat sitt inlägg vilket inte gör den här länkningen speciellt relevant, men ändå.) Många som läser det jag skriver är mina familjemedlemmar och mina släktingar, andra är goda vänner och några är flyktigt bekanta, men om man ska tro statistiken måste det finnas många andra som inte ”ger sig tillkänna” också. Är det okej att skriva så öppet som jag ändå gör? Tycker ni att jag ”viker ut” mina barn eller att jag visar för mycket av det som är mitt liv?

Tror ni Milla känner sig utelämnad då jag tar ett sovkort och publicerar det här?

Är det okej att visa ett barns kreativa skrivbordsröra om man inte säger vilket barn det rör sig om?

Kan jag visa upp ett fint tryck av Tove Larris och en gul och glad tulpanbukett utan att någon anser att jag ”skryter” eller inte visar hela sanningen? (Jag lovar att tvätthögen som låg på golvet inte var något ni skulle bli glada av att se.)

06 feb

Om den nya lärarutbildningen.

Jag vet att det inte är ett brott att stava fel, men jag har väldigt svårt att kommunicera med lärare som inte ens anstränger sig. Det finns ju stavningsprogram! Jag gillar inte att vara ”elak”, men ännu mindre gillar jag tydligen stavfel. (Nej, nu är det kanske dags för mig att bita i det sura äpplet och få prova på att stå där språkligt ”ofullkomlig”, kanske som invandrare i ett annat land?)

Då skriver jag in henne som sjuk idag så att hon får godtjänd frånvaro. Burr.

Samma lärare för några veckor sedan:
Hej skulle bara påminna om utveklingsamtalen tis och ons nästa vecka. Dubbelburr.

Då min kompis X son gick i fyran eller femman frågade X mig om det verkligen var så att stavningen ”bara skulle komma av sig själv” som sonens lärare hade sagt. Nej, du! Att kunna stava rätt verkar vara långt lättare för vissa än för andra och en del kan bara inte få ordning på bokstäverna. Det har jag full förståelse för! Två av våra tre barn kämpar på med stavningen. De uppmuntras och läser och skriver massor och vissa ord får de plugga in som vore de själva mulltiplickasjonstabellerna (Förlåt, kunde inte låta bli.). Och vet ni vad? De blir bättre och bättre hela tiden! Så ja, det ger sig kanske med tiden, men knappast bara som av magi. Det kräver sitt. Och när de som har det svårt har gjort sitt bästa kan de sätta sig vid Word, vid sitt bloggprogram eller vid sitt e-postprogram och få hjälp med det de inte riktigt fixar på egen hand.

Ps: Lyssna på Emma Nordenstams ”Ett kort på dig”. Så söt!

02 feb

Skrivklåda!

Det är så skönt att vara hemma igen. Vad är det egentligen som gör att jag är en sådan hemmaråtta? Det bästa jag vet är att vara hemma. Det konstiga är att hemma inte alltid är ett hus. Hemma är en känsla, något jag inte alltid kan ta på. När mina föräldrar hade sålt mitt föräldrahem åkte jag dit en sista gång. Det kändes så konstigt att se det hus min far byggt med sina egna händer tomt på det som hade gjort det till mitt hem. Jag var tvungen att gå ner i pannrummet och insupa min favoritdoft… Den var nästan borta, men med ögonen slutna kunde jag känna att den hängde kvar i luften. Olja blandat med ved, fars skogskläder och ren tvätt om vartannat. Det var till pannrummet jag gick då jag ville vara helt ifred som barn och tonåring och det var i pannrummet jag kände mig som allra starkast. Konstigt, va?

Vad är det som är hemma här? Vi bor i ett rött hus med svarta knutar byggt 1978. Trädgården är en ”naturtomt” och det yttre underhållet är rätt eftersatt. Vi har pratat om att flytta många gånger, men när det verkligen har gällt har jag inte velat. Här känner jag mig hemma, säker och lycklig. Min familj finns här och vi har allt vi behöver. Vi har inget pannrum, men nu för tiden har jag liksom inget behov av ett sådant. Jag älskar att gå och skrota runt, känner varje liten vrå och hittar i omgivningarna om jag tar mig en promenad. Åker jag till Kvantum eller Coop träffar jag nästan alltid någon jag känner. Vad skulle hända om vi bytte hemmaarena, om vi hamnade någon helt annanstans?

På engelska brukar man säga ”Your home is where your heart is”. Jag tror det är så. Ett halvår hos min faster och hennes familj efter gymnasiet var alldeles fantastiskt. Mina småkusiner lärde mig massor och jag kände att jag fick prova mina vingar med ett säkerhetsnät som hette duga. Efter det halvåret bodde jag inneboende i en lägenhet där jag hade kul, men trots att jag bodde där i tre år kände jag mig aldrig hemma. Jag tillbringade de flesta helgerna i Karlskrona, i Malmö eller någonstans där något roligt hände. Ett halvår fick jag i möblerad andrahandslägenhet där jag inte ens fick sätta upp något eget på väggarna (dessutom flyttade en kompis in och fick sova i en fällsäng i några månader) och efter det fick jag flytta hem till föräldrarna i ett halvår igen. Då var det deras hem, inte längre mitt. Första lägenheten i Tumba var faktiskt bara alldeles min och jag njöt så av den! Jag fick bestämma hur den skulle renoveras och några veckor innan den var färdigrenoverad flyttade jag därifrån och satte upp postitlappar till de nya hyresgästerna om att de hade fått Storvretens finaste lägenhet och de trevligaste grannarna. Pust! Hänger ni med? Nu var det dags för bröllop och smekår i Kalifornien. Jag och maken flyttade till Palo Alto. Vi bodde inneboende i ett möblerat sovrum och delade kök och vardagsrum med andra, men jag kände mig hemma på en gång. Jag kan fortfarande längta dit ibland! Dags för lägenhet igen, den här gången i Visättra. Otroligt oinspirerande område, men två av mina systrar bodde också där med sina män, så det var helt okej ändå! Ny USA-runda, den här gången två år i en studentfamiljelägenhet på UPenns campus, komplett med en bajsbrun inredning och kackerlackor på besök då och då. Jag led mig igenom de första månaderna, men då jag hittade några fina toppenvänner vände allt och tiden i Philly blev lycklig. MEN, jag längtade hem. Jag längtade till Sverige, till det jag kände igen, till min familj, till mina vänner.

Ja, så hamnade vi då här för elva år sedan. Jag hittade hem, ännu en gång. Här känner jag mig säker, trygg, rotad. Vad händer om jag flyttar härifrån? Vad händer om vi provar något nytt?

Vad är ett hem för er? Var känner ni er hemma?