Ögonöppnare.
Idag läste jag min vän Anjas blogg och satte lunchsoppan i halsen. (Jag vet, man ska inte äta framför datorn, men just då kändes det som en god idé att göra två saker samtidigt.) Hon länkade till den här artikeln. Läs den! Fundera sedan över hur du skulle känna om du fick veta att du bara hade en dag kvar i livet. Vilka val kan jag göra för att förbättra det som jag inte är nöjd med idag? Det tål att tänkas på… Så, fritt översatt kommer här de fem saker som döende människor ångrar mest.
1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva livet som jag själv ville, inte som andra förväntade sig.
2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt.
3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.
4. Jag önskar att jag hade fortsatt hålla kontakten med mina gamla vänner.
5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare
Jag är mitt uppe i min 40-årskris och jag brottas ständigt (ännu mer ständigt än min grubblande personlighet vanligtvis vill) med just dessa känslor. Hur använder jag livet bäst? Vad ska jag ägna mer tid åt? Lever jag verkligen som jag vill och är det ens rätt att leva exakt som jag vill – jag har ju faktiskt en hel hög människor omkring mig som förtjänar hänsyn? Hur balanserar jag hänsynstaganden, plikter och min egen vilja på ett optimalt sätt? Ja, du hör. 😉 Det är inte lätta frågor.
Om du visste vad jag känner med dig. Det här är ju en personlig blogg, men inte privat, och mina tankar då det gäller detta kan jag inte fullt ut dela med mig av. Det stora ”problemet” är ju just det att man inte är ensam här på jorden, varken du eller jag. Tar man ett beslut i vilken fråga det vara må så måste man också räkna med konsekvenserna av det. Det är detta vi försöker lära våra barn, men det är inte svårt att förstå att det blir förvirrande för dem ibland… Jag tror ändå att det är bra att väcka de här tankarna ibland. Det är så lätt att trava omkring i gamla pliktfyllda fotspår och gegga ner sig djupare och djupare. Ibland är man själv den enda som kan ge lyftet man behöver för att ta sig därifrån! Min värsta 40-årskris har faktiskt gått över, men jag måste erkänna att jag ALDRIG hade trott 1. att jag skulle få någon, 2. att det skulle vara så fruktansvärt jobbigt. Värre än tonåren, mycket värre.
Jag är inte förvånad. Livet är väl för kort för att gå i ”gamla pliktfyllda fotspår”! Sen kanske inte alla kan sälja huset och dra till Thailand som vi gjorde, men visst kan man tänka igenom sin livssituation och göra något åt den. Det behöver inte vara drastiska saker, men saker som får en på rätt spår i alla fall!
Ja, ibland är det inte alls stora saker som behövs! Jag är i alla fall glad över att jag hade möjlighet att byta jobb då jag gjorde. Jag tror att det har gett det största lyftet de senaste tio åren. Ganska drastiskt i och för sig, men inte lika drastiskt som att flytta till Thailand! 🙂