Det är så skönt att vara hemma igen. Vad är det egentligen som gör att jag är en sådan hemmaråtta? Det bästa jag vet är att vara hemma. Det konstiga är att hemma inte alltid är ett hus. Hemma är en känsla, något jag inte alltid kan ta på. När mina föräldrar hade sålt mitt föräldrahem åkte jag dit en sista gång. Det kändes så konstigt att se det hus min far byggt med sina egna händer tomt på det som hade gjort det till mitt hem. Jag var tvungen att gå ner i pannrummet och insupa min favoritdoft… Den var nästan borta, men med ögonen slutna kunde jag känna att den hängde kvar i luften. Olja blandat med ved, fars skogskläder och ren tvätt om vartannat. Det var till pannrummet jag gick då jag ville vara helt ifred som barn och tonåring och det var i pannrummet jag kände mig som allra starkast. Konstigt, va?

Vad är det som är hemma här? Vi bor i ett rött hus med svarta knutar byggt 1978. Trädgården är en ”naturtomt” och det yttre underhållet är rätt eftersatt. Vi har pratat om att flytta många gånger, men när det verkligen har gällt har jag inte velat. Här känner jag mig hemma, säker och lycklig. Min familj finns här och vi har allt vi behöver. Vi har inget pannrum, men nu för tiden har jag liksom inget behov av ett sådant. Jag älskar att gå och skrota runt, känner varje liten vrå och hittar i omgivningarna om jag tar mig en promenad. Åker jag till Kvantum eller Coop träffar jag nästan alltid någon jag känner. Vad skulle hända om vi bytte hemmaarena, om vi hamnade någon helt annanstans?

På engelska brukar man säga ”Your home is where your heart is”. Jag tror det är så. Ett halvår hos min faster och hennes familj efter gymnasiet var alldeles fantastiskt. Mina småkusiner lärde mig massor och jag kände att jag fick prova mina vingar med ett säkerhetsnät som hette duga. Efter det halvåret bodde jag inneboende i en lägenhet där jag hade kul, men trots att jag bodde där i tre år kände jag mig aldrig hemma. Jag tillbringade de flesta helgerna i Karlskrona, i Malmö eller någonstans där något roligt hände. Ett halvår fick jag i möblerad andrahandslägenhet där jag inte ens fick sätta upp något eget på väggarna (dessutom flyttade en kompis in och fick sova i en fällsäng i några månader) och efter det fick jag flytta hem till föräldrarna i ett halvår igen. Då var det deras hem, inte längre mitt. Första lägenheten i Tumba var faktiskt bara alldeles min och jag njöt så av den! Jag fick bestämma hur den skulle renoveras och några veckor innan den var färdigrenoverad flyttade jag därifrån och satte upp postitlappar till de nya hyresgästerna om att de hade fått Storvretens finaste lägenhet och de trevligaste grannarna. Pust! Hänger ni med? Nu var det dags för bröllop och smekår i Kalifornien. Jag och maken flyttade till Palo Alto. Vi bodde inneboende i ett möblerat sovrum och delade kök och vardagsrum med andra, men jag kände mig hemma på en gång. Jag kan fortfarande längta dit ibland! Dags för lägenhet igen, den här gången i Visättra. Otroligt oinspirerande område, men två av mina systrar bodde också där med sina män, så det var helt okej ändå! Ny USA-runda, den här gången två år i en studentfamiljelägenhet på UPenns campus, komplett med en bajsbrun inredning och kackerlackor på besök då och då. Jag led mig igenom de första månaderna, men då jag hittade några fina toppenvänner vände allt och tiden i Philly blev lycklig. MEN, jag längtade hem. Jag längtade till Sverige, till det jag kände igen, till min familj, till mina vänner.

Ja, så hamnade vi då här för elva år sedan. Jag hittade hem, ännu en gång. Här känner jag mig säker, trygg, rotad. Vad händer om jag flyttar härifrån? Vad händer om vi provar något nytt?

Vad är ett hem för er? Var känner ni er hemma?