Funderingar – Sida 48

16 maj

Om svenskars rädsla att diskutera Sveriges invandringspolitik.

”Jag är inte rasist, men…” Har du hört det? Har du upplevt att om någon säger så i en diskussion så blir stämningen ofta konstlad och lite obekväm? Har du märkt att det inte går att föra en diskussion om att man inte tycker att Sveriges invandringspolitik är speciellt bra utan att bli stämplad som rasist? Har du märkt att du får irriterade kommentarer om du säger att du tror att Sveriges sjunkande skolstatistiksiffror påverkas mycket av att man sätter betyg också på de ungdomar som kanske inte bott i Sverige så länge? (En tiondel av alla Sveriges skolbarn är födda i andra länder än Sverige. För mig är det självklart att det måste påverka skolresultaten på det sätt de mäts idag.) Har du märkt att det gäller att akta sig för vad man säger om invandring om det är negativt? (Fredrik Reinfeldt, att säga ”etniska svenskar mitt i livet” då du egentligen menade ”medelålders människor som inte är födda i Sverige” var olyckligt och tog bort fokus från det du försökte framföra.)

En gång för alla vill jag säga att jag inte är rasist. Jag tycker inte att svenskar är mer värda än danskar. Jag tycker inte att jag är mer värd än personer födda i andra länder. Jag har goda vänner som kommer från andra länder än Sverige. Bosnien. Chile. Madagaskar. USA. Ecuador. Ghana. Nigeria. Danmark. Polen. Jag älskar dem alla för de underbara personer de är och bryr mig inte ett skvatt om vilket land de kommer ifrån eller vilken färg de har på huden. MEN. (Där kommer det där förhatliga ordet…) Jag tycker att dagens svenska invandringspolitik suger! Jag ber dig som nu blir alldeles skakig och förskräckt av mina ord läsa inläggen i denna blogg, så kanske vi kan ta en diskussion efter det. Läs också Anna Kayas blogg. Anna är svensklärare och undervisar nyanlända barn. Hon har god insyn och är duktig på att berätta om sin och sina elevers situation.

Ibland önskar jag att jag inte tyckte och tänkte så mycket, men nu gör jag det. Jag säger det jag har på hjärtat till dig som läser här. Tycker du också något får du gärna diskutera i kommentarsfältet. 🙂

Edit: Min man är naturligtvis etnisk svensk, halbtüsk som han är. Själv vet jag inte riktigt om jag räknas då jag från min fars släkt fått en genetisk bloddefekt som kommer från södra Europa och på mammas sida kommer jag från vallonsläkten Bombier (Bonnevier, Bonnier). Skämt åsido… Jag säger det en gång till så att ingen ska missförstå. Jag har ingenting emot människor som är födda någon annanstans än i Sverige eller har annan färg på huden och/eller håret än jag. Jag tycker att det är gräsligt att inkompetenta människor får ”leka” med våra skattemedel utan att förstå vilka konsekvenser det får för alla som bor här, vare sig de är födda i landet eller har flyttat hit.

15 maj

Om att inte kunna bestämma fack.

I går var jag med om en märklig upplevelse. Jag satt i bilen och lyssnade på ett radioprogram. Efter en stund började jag bli väldigt störd, för jag kände att det var något jag inte fick ihop… En man och en kvinna satt och pratade i studion. Det som störde mig var att jag inte kunde bestämma vilken dialekt mannen hade. Han talade helt grammatiskt korrekt. Det fanns ingenting i hans ordföljd som inte var rätt. Men – varifrån kom han? Inte norra, västra eller södra Sverige, det var jag säker på. Vid ett tillfälle berättade han om när han hade fyllt 18 och fick gå på krogen, men tyvärr inte kom in någonstans ”för de ville väl inte släppa in någon lirare från Sollentuna”. Aha! Sollentuna. Stockholm. Men nej, nej, det kunde väl ändå inte stämma? Det här störde mig så mycket att jag var tvungen att googla honom då jag kom hem. Mannen visade sig heta Dejan Cokorilo och föddes i Sarajevo 1979. En utlandsfödd svensk, alltså. Så det var en svag touch av osvenska jag hörde, inte någon annan svensk dialekt.

Hur kunde denna osäkerhet rubba mig så? Jag funderade en stund och kom på hur jag känt inför en ny person som började jobba i ”vårt” Hemköp för ett tag sedan. Jag har fortfarande inte kunnat bestämma om personen är man eller kvinna. Varje gång jag handlar där försöker jag se om det finns något som avslöjar hen. Frisyren är kortklippt med slingor. Två örhängen. Kraftig kroppsbyggnad med en svag antydan till bröst som gott och väl skulle kunna vara ”man boobs”. En röst som är gäll, men ändå inte speciellt kvinnlig. Inget smink. Och varför stör detta mig så? Hen är så trevlig och käck och duktig, och det spelar verkligen ingen roll om hen är man eller kvinna, men det stör mig att inte kunna könsbestämma. Kan någon hjälpa mig förstå varför det är så viktigt för mig att placera människor i fack? Det spelar ju absolut ingen roll om Dejan är född någon annanstans än i Sverige och det spelar ingen roll om personen på Hemköp är man eller kvinna… Hur känner du för det här? Har jag ”Compulsive Categorization Disorder”?!

För ett tag sedan hjälpte jag min mamma som ville vinna en Kronancykel i en tävling. ”Vad kul!”, sa jag. ”Jag vann just en sådan cykel i höstas!” När jag kom ut såg jag att det inte alls var en Kronan, utan en Monark. (Vilken koll jag har, eller hur?) Gör det cykeln bättre eller sämre? Eller är det helt enkelt samma cykel? 😀 Är vi för snabba att bilda oss en uppfattning om någon utifrån saker vi fått reda om personen i fråga på förhand, även om vi inte känner honom eller henne? Är det något som ligger i människans natur, det här att känna att man (eller jag) vill veta?

13 maj

FreedomFest, solig söndag och ont i huvudet.

Vilken helg det här har varit! Jag är alldeles full av intryck efter gårdagens halvdag med hjärngympa och trött i skallen efter grannarna på bergets omåttligt högljudda och störande fest som de hade natten till idag.

I går följde jag, min mor och äldsta dottern (hon var ansvarig för att ta emot alla anmälda deltagare) med in till Myntkabinettet där årets FreedomFest gick av stapeln. Jag är gift med en ytterst fritänkande person som de senaste åren har vänt upp och ner på min världsbild. Han tänkte engagera sig politisk och besökte ett av de politiska partierna i vår kommun och efter det fick hans frihetstankar fri fart. Han blev aldrig politiker. Däremot är han synnerligen engagerad i att upplysa människor om att det är deras ansvar att tänka till och inte bara svälja allt som våra politiker och media serverar oss med. Är du intresserad av att veta mer går det bra att besöka det svenska Misesinstitutets hemsida.

Det var väldigt spännande att lyssna till tankarna från Bo Pettersson från Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid, Jonas Himmelstrand från Rohus, Hans Palmstierna som berättade om vårt kollapsande pensionssystem och ”fettdoktorn” Annika Dahlqvist.

Jonas har tvingats i politisk exil till Åland då han och hans fru hemundervisar sina barn (nej, de är inga religiösa fanatiker, faktiskt inte ens troende mer än på alla de undersökningar som berättar om fördelarna med hemundervisning). Jonas är en fantastiskt bra föreläsare och om du har möjlighet att lyssna på honom tycker jag att du ska göra det. Han har nått ut till många delar av världen och har också talat för FN om sin hjärtesak. Visste ni att Sverige och Tyskland är de enda länder i hela världen som förbjuder hemundervisning? Tysklands skollag är från 1938 om det säger något. (Ni vet säkert att nationalsocialisterna körde hårt med propaganda i skolan.) Sveriges nya skollag började gälla förra året. Då man hör om hur soc jobbar då det är som värst blir man mörkrädd… I Sverige har vi närvaroplikt i skolan, men inte plikt att lära oss något. Säger inte det något? På nära håll har jag mött en flicka som verkligen inte fungerar i skolmiljö. Hon är smart, klipsk och lär sig massor med hjälp av sina föräldrar. De få gånger hon varit i skolan det senaste året har hon skrivit full pott på prov. Hon och hennes föräldrar fick besök av socialen för ett tag sedan. Då socionomerna satt där och sa till henne att hon måste gå i skolan citerade hon skollagen (Läs den ni! Efter det är ni nog inte så förundrade över att skolan inte funkar som den ska. Var ligger fokus egentligen?) där det står att skolan ska tillgodose varje elevs behov. Skolan kan inte tillgodose denna flickas behov, det har bevisats om och om igen. Besökarna gick därifrån, för vad hade de att komma med? Ingenting! Jag tycker att det är sorgligt att situationen är som den är, men samtidigt blir jag arg över det sätt lärare, skolledning och andra har mött det här problemet.

Får jag ge dig ett tips? Inse att det inte kommer att finnas några stora pensionspengar kvar då vi sjuttiotalister blir gamla… Pensioner tar en större och större del av våra skattemedel och vi svenskar blir äldre och äldre. Jag blev så arg på alla som skrev på Facebook att Reinfeldt var dum i huvudet som föreslog en pensionsålder på 75 år. Det visade alla dessa människors okunskap och ”dumhet” – de tror uppenbarligen att staten sitter på en outsinlig skattkista. Skattepengar kommer från… ja, varifrån? Varifrån tror de att skattemedel kommer? Vet du hur vårt svenska välfärdssystem är uppbyggt? Vet du att det är allt färre som betalar för allt fler? Vet du att hälften av alla som föds idag kommer att bli 100 år? Spännande ekvation, det där… Hans Palmstiernas föredrag handlade till stor del om det han skrev här.

Annika Dahlqvists tankar om kost och hälsa lämnar inte många personer oberörda. LCHF – low carb high fat… Kosten bygger precis på det som beskrivs. Få kolhydrater, mycket fett. Inget margarin och för övrigt ”ren” mat så långt det bara är möjligt. Vi äter redan till stor del på det sätt som hon beskrev, men flera som lyssnade i går blev nog lite nyfikna på att testa detta sätt att äta.

En hel massa tyckande och tänkande! Jag tror det får räcka här så blir det lite lättare i nästa inlägg. Ha en fin vecka!

Stockholm var blåsigt och kallt i går, men det kan också vara vackert.

Ps: Jag tror inte att hemskolning är rätt väg för alla. Däremot tror jag att det finns många barn som skulle få en mer positiv inlärningsmiljö hemma. För att kunna undervisa sina egna barn är man dessvärre beroende av att vara hemmaförälder eller egenföretagare för att kunna få ihop det. Det finns massor av spännande forskning att läsa i ämnet för den som är intresserad.

04 maj

Hej på er kära läsare, besökare, släkt, vänner och indrullare!

Innan jag drog igång bloggen igen efter det ofrivilliga uppehållet tänkte jag mig noga för. Det är bra att tänka till då och då. En av mina gamla barndomsvänner tycker att jag ställer så många frågor jämt och tyckte att jag borde vara lite mer som Magnus Ugglas Jerry. Tyvärr funkar jag inte riktigt så. Jag tycker och tänker. Ofta och mycket. Jag tror det är därför jag gillar att blogga. Jag är gammal dagboksskrivare, men en dagbok får man ingen respons på. Den fungerar som ett bollplank för en själv och för de stackare som eventuellt kommer att läsa mina dagböcker en vacker dag kommer jag nog att framstå som en extremt känslomässig person utan någon förankring i jorden. (Jag har skrivit som mest i perioder som har varit omvälvande, ledsamma eller tunga. Det ger ju ingen rättvis bild av verkligheten?!)

Här inne rör sig en hel massa människor. Jag känner rätt många av er och uppskattar verkligen ett hej både i kommentarsfälten och ”i verkligheten” då vi träffas. Då jag precis hade installerat Google Analytics skrev jag upp alla ställen som mina besökare kommit från, men det funkar inte igen – ni har blivit för utspridda. Här är topp tio sedan den första januari i år:

Stockholm – 3019
Malmö – 692
Karlskrona – 362
Göteborg – 317
Phuket – 310 (nu är det slut på de besöken)
Berlin – 304
Uppsala – 225
Borås – 170
Vetlanda – 169
Eskilstuna – 144

För att fira de över 11 000 besöken som gjorts här i bloggen sedan den 14 november och dagen då min mormor hade fyllt 92 år om hon fortfarande hade levt tänkte jag att det kunde passa bra med en liten utlottning. Jag plockar ihop ett må bra-paket med några pocketböcker, lite choklad, ett gäng pysselprylar och en riktigt bra skrivpenna. Skriv bara hej här i kommentarsfältet eller skicka ett mejl till mig (monica@bernpaintner.com) innan söndag kväll så har du chansen till paketet. Under tiden kan du få njuta av några favoritlåtar.

Alltid Dig Nära (Sofia Karlsson)
Moon River (Andy Williams)
Jesus, Take the Wheel (Carrie Underwood)
Öppna Upp Ditt Fönster (Lisa Ekdahl)
Build Me Up, Break Me Down (Dream Theater)
Beds Are Burning (Midnight Oil)

Mormor fick vara med och fira sina tvillingflickors 60-årsdagar. Tänk att ha barn som är 60… Jag tycker det känns skumt att ha ett barn som har 45-46 i skostorlek och han är bara 15!

Mormor – jag tror det är här någonstans i vår skog som Glödknäppen bor nu för tiden. Jag har inte sett eller hört honom, men man vet aldrig var han kan tänkas dyka upp.

27 apr

Om barnuppfostran och att vara sig själv då man blivit mamma.

Citat från Aftonbladet gällande Camilla Läckberg:

Camilla är, förutom ”Lets dance”- deltagare, både författare och mamma. (Jag är både lärare och mamma. Eller egenföretagare och mamma. Eller fru och mamma. Eller musikälskare och mamma. Och hade jag varit ”bara” mamma hade det varit fint det också.)

– Jag har alltid stuckit ut näsan ganska långt när det gäller min mammaroll. Jag har alltid hävdat att jag måste få ha ett eget liv, göra mina egna saker, säger hon. (Jaha. Ja, vilken tur att du inte sitter fast med en kedja i dina barn då. Själv kan jag aldrig göra något utan att alla mina tre barn är med. Duh.)

– Om jag bara lever för barnen och ger upp hela min personlighet för dem, hur ska de då veta vem deras mamma är? De som inte gillar mig är de här ”supermammorna” som tycker att så länge barnen är under 20 ska man inte ha något eget liv. Men jag har aldrig varit sån.

För det första vet jag inte om jag vill kalla någon som ger upp sin personlighet och som inte har något eget liv i 20 år för supermamma. Dessutom kan jag med några års erfarenhet konstatera att vad jag tycker om andras uppfostran inte spelar någon roll och därför behöver jag inte heller bry mig om vad andra tycker om mina uppfostringsmetoder. Det enda som betyder något är vad våra barn tycker då de är vuxna individer som ser tillbaka på sina liv. Min organisationsguru Benita Larsson skrev i går ett inlägg om hur hennes son har uppfostrats. Jag kan ärligen säga att våra ”uppfostringsteorier” kanske skiljer sig något åt, men ser precis hur hon och hennes fd man har resonerat då de hjälpt sin son till vuxenlivet. Det verkar ha funkat jättebra för dem.

Jag fick hjälpa till jättemycket hemma då jag växte upp och tyckte inte alltid att det var så kul, men å andra sidan har jag blivit en fena på både det ena och det andra just för att det var så det funkade hemma hos oss! Det sätt jag och maken har uppfostrat våra barn på har reviderats lite genom åren. Något av det viktigaste jag fick med mig hemifrån var att man alltid ska peppa och uppmuntra sina barn och det har jag försökt föra vidare. Måtte våra barn alltid känna sig trygga och att de är älskade för de personer de är så de inte behöver skriva en sådan här bok. Eller en så’n här. Jag tycker nämligen också att det är viktigt att få göra saker som utvecklar mig och låter mig behålla min personlighet. Däremot ser jag för det mesta inget behov av att sätta mina behov framför mina barns. De är faktiskt viktigare för mig än vad jag själv är. Jag måste fylla på ibland och göra saker som inte har med barnen eller tonåringarna i huset att göra, och det går alldeles utmärkt. Så så ser jag på det där med att vara mamma. Om du vill veta. Inte för att du borde bry dig egentligen eftersom det står var och en fritt att uppfostra sina barn som man själv vill, men precis som jag tycker kanske du att det är intressant att höra hur andra tänker.

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Astrid Lindgren

Ja, hon var klok hon, Askelingen (som ett av våra barn länge trodde att hon hette). Vad tycker du om det här med att vara sig själv samtidigt som man är mamma?

25 apr

Om att vara den ena eller den andra.

Vår Milla ger sig inte så lätt. Här hemma är hon drottning och i grannskapet är det hon som ”äger”. Då vi kommer till Sturkö med henne är det lite annorlunda. Där får hon muta in sitt område varje gång hon kommer tillbaka, vilket brukar vara ca två gånger per år. När vi var där nere i påskas måste hon ha åkt på rejält med stryk, för hon vägrade gå ut efter första natten ute och blev väldigt nervig. Inte bara blev hon spattig. Som ni ser på hennes vänsteröra fick hon ett nytt hack. Nu har hon tre slagsmålshack i samma öra… Jag inser att hon inte skulle ta sig speciellt långt i en skönhetstävling, men vi tycker att hon är bäst i världen precis som hon är. Här kråmar hon sig för alla människor som befinner sig i köket för att tigga till sig en ostbit när hon kan. Hur många har varit med om en katt som gillar ost? Det tror jag inte att jag har förut. I vårt grannskap spatserar hon omkring och skäller på hundarna. Hon lägger sig mitt i vägen och rullar sig i gruset och orkar knappt flytta sig då det kommer en bil. Tänk att man kan vara samma, men ändå så olika!

Jag funderade på det där med att vara på olika sätt med olika människor. Hur är du? Är du samma person med dina familjemedlemmar som med dina arbetskamrater? Vilka sidor av dig själv bjuder du andra på och vilka håller du för dig själv? Finns det någon du verkligen vågar vara dig själv med? Faller du tillbaka till småbarnsårens hierarkier då du träffar någon gammal bekant från ”förr i tiden”?

Att analysera mig själv tycker jag är kul, men svårt. Jag försöker att alltid vara mig själv, men tror nog att andra människor uppfattar mig på ett sätt som inte riktigt är jag. En vän som jag umgicks mycket för många år sedan sa att jag skulle sluta verka vara så glad hela tiden. Det fattade ju alla att ingen kan vara så glad som jag var! Jag blev riktigt sårad av den kommentaren först, men sedan blev jag arg. Vad menade hon? Tyckte hon att jag skulle gå omkring och vara lika tungsint som hon själv? Stör det andra att umgås med någon som är allt för Pollyanna-lik, någon som försöker se det bästa i alla situationer och som vägrar att gräva ner sig i olycka och elände? En f d kollega talade om att han tyckte att arbetslagsmötena hade blivit dystrare då jag slutade jobba där eftersom jag alltid försökte peppa mig själv och andra då vi stod inför nya utmaningar (och det hände ju varje vecka). Det kan väl inte vara av ondo? Här hemma är det maken som står för de galna idéerna och jag som drar i bromsen, men jag försöker (klarar det inte alltid) göra mitt bästa för att hålla humöret uppe. Jag känner att det är orättvist att det är min familj som får ta de tjuriga bitarna av mig då jag är trött, för det är faktiskt de som förtjänar den bästa behandlingen. Visst är det så i andra familjer också?

Jag berättade för min tonårsson att man som människa går igenom några riktigt jobbiga förändringsperioder då man tänker mycket och utvecklas väldigt mycket. De värsta är nog 6-årskrisen, tonåren och 40-årskrisen. ”Vad då, håller du också på och tänker så där mycket som jag,” frågade han. Jag svarade att det nog var så. Det som är annorlunda är att jag tänker med många fler års erfarenhet och att jag har mycket mer och många fler att ta hänsyn till än han som bara är 15 år. Hur tänker du om det? Jag känner att jag verkligen bara vill vara jag, det jag som jag vill vara, det som jag väljer att vara, men det är sannerligen inte lätt. En vacker dag…

20 apr

Lite mer om skönhet.

Om du har mer tid än jag denna dag med regntunga skyar kanske du vill se detta program. Jag har lyft frågan förut. Allt jag kan göra är att lyfta den igen. Alla har rätt att göra som de vill så länge de mår bra och inte skadar någon annan. Men hur lycklig blir man egentligen? Och när slutar man vara missnöjd? Och är det bara de misslyckade ankläpparna jag ser? Finns det faktiskt de som gjort läppförstoringar som kan fortsätta prata normalt och inte ser ut som att de gått in i en vägg? Jag är bara intresserad. Kommer föräldrar att göra ingrepp på sina ”fula” barn då de inte passar in i bilden av den perfekta familjen? Kommer människor att börja se annorlunda ut? Kommer människor att födas utan hår på obehagliga ställen, kommer vi att få megafeta och megasmala människor, liksom två arter? Det här programmet skrämmer mig. Det skrämmer mig för mina barns skull. ”Jag är inte bara vem som helst”, säger Jane som programmet handlar om. Jag vill bara tala om att det är inte jag heller. Jag är inte bara vem som helst. Och att vara en trebarnsmamma i Segeltorp smäller för mig högre än att supa gratis på Stureplan, any day. Men vad vet jag? Må alla ni som säljer er till ett högt pris slippa vakna upp med skönhetsbaksmälla, bröstoperationssår som inte läker eller botoxallergi.

15 apr

Med kärlek för livet.

Jag har gått igenom rätt tuffa grejer den här vintern och våren och kände faktiskt att jag liksom kunde kasta av mig mycket av det tunga under veckan som gick. Jag valde att bestämma mig för att nu får det här ha ett slut. Vissa saker kan man bestämma över, annat får man acceptera för att sedan plocka ihop sig själv och gå vidare. Jag har vänt mig inåt och uppåt. Vi har alla olika sätt att hantera själva livet. Jag vet att jag har skrivit det här förut, men jag tror verkligen att bitterhet förpestar och förstör så mycket. Så lätt det är att hamna där! Att bemöta en människa som begravt sig i självömkan och svärta är svårt. När man själv inte är på sitt bästa humör är det dessutom lätt att dras med i eländet.

När jag hade nattat alla tre barnen (jodå, tonåringar behöver också nattas, jag älskar den där lilla pratstunden i sängen) kände jag mig lyckligare än på väldigt länge. The only way is up… Det är dags att lyfta!

13 apr

Höger, vänster eller rakt fram?

Det finns så mycket som är fantastiskt i världen! Jag är en människa som ser till att dra nytta av mina sinnen till max. Jag ser skönhet i ”vanliga” saker som blommor, konst och vackra människor, men jag njuter också av att se ett bekymrat ansikte lysas upp av ett leende. Jag är en fysisk människa som älskar beröring och gärna kramar om människor (och märker också att inte alla är som jag), men jag njuter också av spikmattan mot ryggen efter en stressig dag. Jag ser musik som mitt livselixir och kan drömma mig bort i ett klassiskt stycke eller få ut mina frustrationer i en riktigt bra hårdrockslåt, men jag njuter också av ickeljudet som uppstår då fläkten stängs av eller då ett klassrum fullt av elever plötsligt blir tyst. Jag älskar doften av liten bebis, men njuter också av den speciella lukten av grotta som finns på vissa ställen i vårt tunnelbanenät. Jag älskar smaken av vällagad mat, men njuter också av blodsmaken efter ett extra intensivt träningspass.

Min syster som är duktig på det där med hur de olika hjärnhalvorna fungerar påstår att jag med all säkerhet har en högersida som spelar huvudrollen i mitt liv, och jag är nog benägen att hålla med henne. Logik, ordning och reda i all ära, men jag älskar den här delen av det som är jag. Det finns så mycket jag inte kan förklara ändå, så jag fortsätter låta min högersida dominera. Bodil Jönsson berättade under föreläsningen i tisdags att det först är i 80-årsåldern som de båda hjärnhalvorna börjar bli riktigt jämställda. Det betyder antagligen att alla människor fortsätter att utvecklas och hela tiden har möjlighet att se saker och ting ur nya perspektiv. BJ pratar gärna om ”årsringar”, att vi människor också bildar sådana. Jag gillar den tanken. Det som är jag är alltid jag, men för varje dag som går läggs nya erfarenheter och insikter till det som är min kärna. Kanske ska jag sluta haka upp mig på tiden som går och bli bättre på att uppskatta mitt liv, också som äldre?

Den här dagen har onekligen bjudit på både det ena och det andra. Jag väljer att komma ihåg det allra, allra bästa, nämligen kroppkakorna som den 15-årige sonen knåpade ihop alldeles själv. (Jag fanns med som rådgivare i periferin, men det enda jag egentligen gjorde var att riva potatisarna.) Smaken av kroppkakor får knyta ihop den här inläggssäcken. Det må se riktigt läskigt otäckt ut, men hjälp vad gott det är!!! Som mitt undermedvetna redan verkade veta måste det här vara min favoriträtt i all sin konstighet. Tur att det tar sin tid att lag kroppisar, för annars hade jag nog varit vääääldigt tjock.

05 apr

Om politik och religion.

Så här i påsktider vill jag förespråka symboliken i dopet. Att vi har chansen att lägga gammalt groll och elände bakom oss och komma ut som bättre och starkare människor. Att förlåta och med det glömma.

Nu för tiden tycker jag att allt för mycket fokus runt religionsfrågor ligger på huruvida människor ska ha rätt att utöva sin religion eller ej och vad som är okej. Samma krav som ställs på religiösa människor verkar inte ställas på politiskt aktiva, trots att politiska övertygelser i mångt och mycket påminner om religioner. För er som vill ha något intressant att fundera över (om ni nu inte nöjer er med vilket modeplagg som gäller, vilken vas som ska stå på bordet eller vilken plansch som ska hänga på väggen) ger jag er några intressanta länkar i påskpresent. Det är min make som står för det politiska (eller snarare anti-politiska) tyckandet i familjen, men han har fått mig att tänka till om ett och annat.

Christer Sturmark – Humanisten Sturmark vet naturligtvis bäst. All religion ska bort från skolan, från det offentliga rummet, från överallt. Okej. Det förstår jag. Men jag förstår inte varför han inte lika starkt förespråkar att alla politiska övertygelser samtidigt ska bort från samma ställen. De problem han ser med religionen finns i politiken också nämligen. Ja, förutom att Gud är utbytt mot Marx eller vem det nu kan vara (Sturmark själv kanske?). Nej, jag gillar inte den här mannen och jag tror inte att hans väg är den rätta att gå.

Är det någon som har funderat över att vårt svenska skolsystem indoktrinerar våra barn i den ljuva socialismen? Läs Marx manifest från 1848 och fundera en stund över hur det kommer sig att vi ser de flesta av de tio punkterna (sök på ”advanced countries” för att komma till listan) som något naturligt och rätt. Jag har en kompis som är i 40-årsåldern och läser till socionom just nu. Hon är förskräckt över alla 19-åriga flickor som sitter där på föreläsningar och sväljer allt som undervisas. De ifrågasätter ingenting, inte systemet, inte om huruvida staten alltid har rätt, nej, i princip ingenting. A säger att hon ville få en utbildning till ”socionom”, inte till ”socialist”. Samma sak gällde på lärarhögskolan i början på 90-talet. Jag var en av de där 19-åringarna som svalde allt och jag har många gånger efteråt fått ställa mig själv frågan om vad som är rätt och vad jag blivit itutad (inte alltid nödvändigtvis rätt).

”Religion står för så mycket död och elände.” Byt ut det mot ”Politik står för mycket död och elände.” så har du en minst lika stor sanning. Varför inte bara låta människor tycka som de vill så länge de inte skadar någon annan?

Är demokrati alltid rätt? Vad händer då 12 personer i en klass tycker att en person är en mupp och de andra åtta inte säger något? Majoriteten bestämmer att en ska frysas ut. Demokrati! Varför ska det alltid röstas i skolan? Kan inte vuxna människor ta beslut som de tror är bäst för barnen? Varför förfasas man över att SD hamnar i regeringen? Alla med rösträtt som har röstat har sagt sitt och antagligen tycker SD-röstarna att det är något SD kan bidra med som kan hjälpa landet framåt.

Nej, nu hinner jag inte vara politiskt aktiv längre. Det är nog ändå ingen som orkat läsa hit… 🙂