Lite mer om skönhet.
Om du har mer tid än jag denna dag med regntunga skyar kanske du vill se detta program. Jag har lyft frågan förut. Allt jag kan göra är att lyfta den igen. Alla har rätt att göra som de vill så länge de mår bra och inte skadar någon annan. Men hur lycklig blir man egentligen? Och när slutar man vara missnöjd? Och är det bara de misslyckade ankläpparna jag ser? Finns det faktiskt de som gjort läppförstoringar som kan fortsätta prata normalt och inte ser ut som att de gått in i en vägg? Jag är bara intresserad. Kommer föräldrar att göra ingrepp på sina ”fula” barn då de inte passar in i bilden av den perfekta familjen? Kommer människor att börja se annorlunda ut? Kommer människor att födas utan hår på obehagliga ställen, kommer vi att få megafeta och megasmala människor, liksom två arter? Det här programmet skrämmer mig. Det skrämmer mig för mina barns skull. ”Jag är inte bara vem som helst”, säger Jane som programmet handlar om. Jag vill bara tala om att det är inte jag heller. Jag är inte bara vem som helst. Och att vara en trebarnsmamma i Segeltorp smäller för mig högre än att supa gratis på Stureplan, any day. Men vad vet jag? Må alla ni som säljer er till ett högt pris slippa vakna upp med skönhetsbaksmälla, bröstoperationssår som inte läker eller botoxallergi.
Lyckligare? Jo, kanske. I en minut eller två. Tills den dr ”Skönhetsbaksmällan” du pratar om slår till.
Läs detta
http://blondinbella.se/2012/04/20/skonhetsbubblan/
Tycker hon sätter huvudet på spiken, faktiskt: ”Självkänsla är precis som kondition, man måste öva regelbundet och det finns ingen spruta i världen som snabbar på den processen.”
Det behövs fler unga, stora bloggerskor som BB, hon är faktiskt en förebild i vissa grejer. Jämför henne med Kissie liksom…
Ja, det är lika intressant att läsa debatten i kommentarsfältet som hennes egna tankar. Sedan kan jag säga att jag tror att det är stört omöjligt att göra alla nöjda som bloggare. Det kommer alltid att finnas en eller många som antingen inte håller med eller som bara har målet att sätta in en kniv och vrida till då tillfälle uppstår. Jag kan förstå dom som tycker att BB är en hycklare, men å andra sidan är andemeningen i hennes budskap precis det jag ville komma åt. Ens självkänsla och självförtroende ”botas” antagligen inte av ett ingrepp. Å andra sidan kan jag tänka mig att någon med ett födelsemärke mitt på näsan kan slappna av om hon eller han opererar bort det och slipper tänka på att alla tittar på det hela tiden. Frågan är när man kan vara sig själv och acceptera att folk kommer att tycka saker om en (för det kommer de alltid) och att de ibland kommer att tycka negativa saker (för det kommer de) och ibland positiva saker (för det kommer de också).
För mig har något konstigt hänt. Jag ser att jag inte ser ut som jag kanske skulle tycka var ”optimalt”, men jag bryr mig inte. Däremot känner jag att hur jag faktiskt mår är extremt viktigt. Jag trodde inte den dagen skulle komma. Tänk om det hade hänt då jag var 17 istället för nu då jag är 41!. Men – om finns och det går inte att ändra dåtiden. Vi får göra vad vi kan för att stötta och peppa alla kvinnor i vår omgivning!
skönhet kommer inifrån och det är verkligen sant! det är något som syns i ögonen, en speciell glöd. det kan bero på många saker tror jag, men oftast är det nog kärlek till andra och sig själv. kram, du är vacker!
Puss på dig! Visst håller jag med om att skönhet kommer inifrån. Det hjälper inte hur snygg man är om man har en rutten personlighet. Det finns både inre och yttre skönhet och man kan förbättra båda sorterna på olika vis. Mitt problem med den här frågan är nog egentligen hur mycket snyggare man egentligen blir eller hur mycket snyggare andra uppfattar en som – är det värt det? Är det värt riskerna man utsätter sig för? Är det värt de signaler man sänder till sina barn om vad som räknas som viktigt i livet? Jag vet uppriktigt sagt inte. Jag kan ju dra linjen vid att sköta min hygien, färga håret, raka mig under armarna och bleka tänderna eftersom det är saker jag själv har gjort. Hår under armarna är obekvämt, så det har jag inga problem att motivera. Att vara 40 och gråhårig vill jag inte. Mina tänder kändes ofräscha, men här börjar jag närma mig den gräns jag själv satt. Att bli mobbad för planka och sedan få ett par bröst kanske verkligen ger ett lyft! Men om man är ”lagom fyllig” och bara vill bli lite mer kvinnlig (läs – porrigare som tidningsbrudarna), hur mycket lyckligare blir man av det? Hur mycket mer innerlig kärlek möter man? Vilken slags beundrande blickar får man att lägga till sin egoboost? Frågorna är många och komplicerade…