22 jan

Alltid lär man sig något nytt.

På väg till jobbet brukar jag ofta lyssna på P1. Jag gillar Tankar för dagen som börjar kl. 6.50. Personer med olika bakgrund ges utrymme att fundera högt över ett ämne som står dem nära, eller ett ämne som har väckt tankar hos dem. Jag får mig ofta en tankeställare efter dessa radiominuter, vare sig jag håller med programledaren eller ej. SMHI:s väderrapport som sänds direkt efter Tankar för dagen stör inte, men det kan hända att jag stänger av radion då det är dags för nyheter. Jag försöker fylla mitt sinne med sådant som är upplyftande och positivt då jag kan styra informationsflödet och det är sällan nyheterna ger mig andra känslor än skuld, skam, rädsla, ilska eller irritation.

Gårdagens avstängningsvink blev diskussionen om hur hundar och katter äter upp 1/4 av allt kött som slaktas och huruvida denna klimatpåfrestning kan åtgärdas. Kan man göra hundar till vegetarianer? Jag hörde också ordet ”Stockholmsvegetarian” för första gången och fick slå upp det så fort jag kom till jobbet. Om du inte heller har hört det förut kan jag tala om att det är någon som äter en i grunden vegetarisk kost, men även tillåter sig att äta fisk och skaldjur, alltså en pescetarian. (Tydligen godkänner inte Vegetarian Society sådana utsvävningar, för de anser inte att man bör kalla sig vegetarian om man äter både ägg, mjölkprodukter, fisk och skaldjur.)

Annars borde jag kanske engagera mig mer i vår nya regering och det faktum att vårt gamle ex Stefan har blivit statsminister igen. Som lärare måste jag hålla mig någorlunda uppdaterad om vissa saker och detta kunde jag bara inte bara låta rinna mellan stolarna. Tyvärr lyckades jag inte engagera mig mer än till ett något höjt blodtryck. Jag undrar om inte mina gamla engagerade centerpartistföräldrar hade varit mycket missnöjda med denna märkliga överenskommelse… Vad tror du? Kommer vi att få se Sverige blomstra och utvecklas under denna S-MP-regering? Är det okej att jag fortsätter sitta under min sten i skogen och hoppas att allt är väl?

15 maj

Om att inte kunna bestämma fack.

I går var jag med om en märklig upplevelse. Jag satt i bilen och lyssnade på ett radioprogram. Efter en stund började jag bli väldigt störd, för jag kände att det var något jag inte fick ihop… En man och en kvinna satt och pratade i studion. Det som störde mig var att jag inte kunde bestämma vilken dialekt mannen hade. Han talade helt grammatiskt korrekt. Det fanns ingenting i hans ordföljd som inte var rätt. Men – varifrån kom han? Inte norra, västra eller södra Sverige, det var jag säker på. Vid ett tillfälle berättade han om när han hade fyllt 18 och fick gå på krogen, men tyvärr inte kom in någonstans ”för de ville väl inte släppa in någon lirare från Sollentuna”. Aha! Sollentuna. Stockholm. Men nej, nej, det kunde väl ändå inte stämma? Det här störde mig så mycket att jag var tvungen att googla honom då jag kom hem. Mannen visade sig heta Dejan Cokorilo och föddes i Sarajevo 1979. En utlandsfödd svensk, alltså. Så det var en svag touch av osvenska jag hörde, inte någon annan svensk dialekt.

Hur kunde denna osäkerhet rubba mig så? Jag funderade en stund och kom på hur jag känt inför en ny person som började jobba i ”vårt” Hemköp för ett tag sedan. Jag har fortfarande inte kunnat bestämma om personen är man eller kvinna. Varje gång jag handlar där försöker jag se om det finns något som avslöjar hen. Frisyren är kortklippt med slingor. Två örhängen. Kraftig kroppsbyggnad med en svag antydan till bröst som gott och väl skulle kunna vara ”man boobs”. En röst som är gäll, men ändå inte speciellt kvinnlig. Inget smink. Och varför stör detta mig så? Hen är så trevlig och käck och duktig, och det spelar verkligen ingen roll om hen är man eller kvinna, men det stör mig att inte kunna könsbestämma. Kan någon hjälpa mig förstå varför det är så viktigt för mig att placera människor i fack? Det spelar ju absolut ingen roll om Dejan är född någon annanstans än i Sverige och det spelar ingen roll om personen på Hemköp är man eller kvinna… Hur känner du för det här? Har jag ”Compulsive Categorization Disorder”?!

För ett tag sedan hjälpte jag min mamma som ville vinna en Kronancykel i en tävling. ”Vad kul!”, sa jag. ”Jag vann just en sådan cykel i höstas!” När jag kom ut såg jag att det inte alls var en Kronan, utan en Monark. (Vilken koll jag har, eller hur?) Gör det cykeln bättre eller sämre? Eller är det helt enkelt samma cykel? 😀 Är vi för snabba att bilda oss en uppfattning om någon utifrån saker vi fått reda om personen i fråga på förhand, även om vi inte känner honom eller henne? Är det något som ligger i människans natur, det här att känna att man (eller jag) vill veta?

18 sep

Viktigt!

Det här programmet satt jag och min 15-årige son och lyssnade på i bilen. ”Lyssna och lär!”, sa jag till honom. Han lyssnade fascinerat och lovade att alltid komma ihåg det han fick reda på. Jag lovade å andra sidan att han alltid kommer att ha en fördel av denna kunskap och att kvinnor i hans omgivning kommer att vara oerhört imponerade om han omsätter sin kunskap i praktisk handling… Se till att lyssna på detta program och se till att andra också gör det, för större empati och förståelse i världen.