Funderingar – Sida 40

08 jul

Tacksam för mina sinnen.

Härom dagen träffade jag en kvinna som känner min gamla textilslöjdslärare Inger. Även om jag drillades väl inom diverse hantverk av främst min mamma, min mormor och min farmor kan jag konstatera att också Inger var mycket viktig för mig under mina högstadieår. Hon uppmuntrade mig, trodde på min kapacitet och utmanade mig till att testa nya tekniker. Jag gick både på klädsömnadskurs och vävkurs under den här tiden och var så engagerad i textilier att jag till och med ville söka till Beklädnadsteknisk Linje på gymnasiet. Nu är jag glad över att både SYO och föräldrar ställde många frågor innan jag tog det slutgiltiga beslutet om vilken inriktning mitt liv skulle ta. Det där att göra sin hobby till sitt levebröd är inte helt enkelt och när det krävs att man är kreativ på beställning är det helt plötsligt inte alls lika lätt eller lika roligt att prestera…

Tillbaka till Inger. Kvinnan jag träffade hade också varit textilslöjdslärare och hon berättade att Inger har blivit i det närmaste blind och vilken stor sorg detta har inneburit för henne. Usch, jag blev alldeles tårögd där jag stod på en uppfart i Jämjö. Maken och jag brukar fråga varandra vilket som skulle vara värst, att bli döv eller blind. Det brukar börja med att jag säger att jag inte skulle kunna vara döv och att maken säger att han inte skulle kunna vara blind och det brukar sluta med att vi är väldigt tacksamma över att ingen kräver varken det ena eller det andra av oss.

Jag är så tacksam över mina sinnen, över att hur jag som människa har möjligheten att uppleva livet på så många olika plan. I morse vaknade jag och kände fläkten från fönstret, värmen från maken och doften av regn mot varm asfalt. Jag hörde en utryckningssiren, barnen som lekte på skolgården här intill och bilarna som körde förbi. Jag låg kvar i sängen och läste min semesterbok på Kindleappen i telefonen och semestertidningen (Flow Magazine, helt fantastisk). Efter en tur till Tengelmann då ett stilla sommarregn piggade upp mig kunde jag äta en god frukost bestående av en krämig yoghurt och en surdegsmacka full av fröer och nötter. Våra sinnen är fantastiska och ibland måste vi påminna oss själva om att känna mer och känna bättre. (Det gäller dock inte smärta. Jag vet att det finns sätt att lära sig att känna mindre för att stå ut med kroniska smärttillstånd till exempel. Jag undrar bara hur bra de funkar…)

Idag lämnar jag dig med en uppmaning att känna efter före. Koncentrera dig på smaker, synintryck, det du hör, alla dofter omkring dig och det du känner. Att leva i nuet, åtminstone då och då, har helt klart sina fördelar. Peace…

29 jun

Vackert.

Känslan av att stå vid havet och höra vattnet slå upp i strandkanten. Solen som kämpar sig igenom de blågrå molnen som sakta spricker upp och bjuder på en oförglömlig solnedgång. Man tager vad man haver-grill. Fleecetröjan som luktar Far. Tanken på att människors kärlek kanske kan vinna över idiotin i världen. En vacker dag…

01 jun

Mors dag.

I arton år har jag blivit firad på Mors Dag. Jag har fått ögonfransböjare (fråga inte), teckningar, böcker, pussar, lerfigurer, julgransprydnader och blommor. Idag kom maken och barnen in med frukost på sängen och de här fantastiska solrosorna. (Hej Martin! Mamma och Far kallar mig fortfarande Solblomma när jag inte blivit av med arvet eller varit för skarp i tonen eller druckit Pepsi Max. Hehehe.) Jag fick hemmagjorda, vackra och personliga gåvor som gjorde mig glad in i hjärteroten.

Att vara mamma är min svåraste uppgift. Det är svårare än att vara barn till mina föräldrar, det är svårare än att vara maka och det är svårare än att vara syster, svärdotter, kusin, syskonbarn, granne, medarbetare eller kund.

Som mamma vet jag att mina barn gör som jag gör, inte som jag säger. Jag vet att hälften av deras gener kommer från mig och mina förfäder och de är inte alltid särskilt lätta att hantera. Generna, alltså. Jag vet att min kärlek till dem är helt ovillkorlig och att den kärleken gör ont så det svider, både av allt det goda och allt det svåra. Jag vet att mitt liv för evigt blev förändrat en sen kväll i augusti för snart nitton år sedan. Hur förändrat det skulle komma att bli kunde jag inte för mitt liv ens föreställa mig. Jag har känt vart och ett av mina barn sedan innan de blev till, men trots det måste jag acceptera att deras vägar är deras egna att upptäcka och utforska. Jag vet att blod är tjockare än vatten vad som än händer i våra liv. Jag vet att jag inte är mer än människa och att jag därför har utsatt alla tre barn för saker som jag kanske inte är så väldigt stolt över, men på det stora hela har jag gett allt jag haft för att de skulle få ett fint liv och en ljusnande framtid.

Jag vet att ofrivillig barnlöshet och döda barn och döda mödrar gör just denna dag till en av de svåraste på hela året för en del. Gäller det dig vill jag bara skicka en kram och hoppas att i morgon blir en bättre dag. Jag vet att livet inte alltid blir som man räknat med och att en del inte längre har kontakt med sin mamma eller sina barn. Om du tillhör den gruppen skickar jag också en kram. ”Life is hard, but life is good.” ”Livet är svårt, men livet är bra.”

Jag önskar dig en vecka full av solrosor, kärlek och en och annan glass.

28 maj

Desperata hemmafruar och glädjor.

Den här artikeln om hemmafruar på ”Upper East Side” i New York fick jag skickad till mig. Den visar på en surrealistisk verklighet som jag känner påverkar oss alla i förlängningen. Det är någonstans den här ytligheten som har spritt sig framför allt genom sociala medier de senaste åren. Genom Facebook, Bloggar och Instagram uppmanas man till att ge sig hän åt alla möjliga slags lyckokurer. De flesta innebär att man måste investera stort, gärna med pengar, för att nå ända fram till den eftersträvansvärda lyckan.

tränings-lycka
trädgårds-lycka
shopping-lycka
inrednings-lycka
LCHF-lycka
och så vidare, och så vidare…

Nu för tiden har vi också den stora mängden medvetna och ansvariga konsumenter. De skulle aldrig vara så oansvarigt miljöomedvetna att de skulle lägga ner pengar på sådant som jag länkat till här uppe! Nej, de lägger ner precis lika mycket pengar på vintageprylar, ekologisk mat och annat ”godkänt”. Men är det inte precis samma konsumtionsbeteende som de spottar på inför alla andra?

Själv strävar jag efter vardags-lycka, lite gammal hederlig vardagsglädje. Kanske bet jag mig själv i svansen då jag skrev så, för visst har jag behövt lägga ner lite pengar på att nå fram till dagens vardagsglädjor: en perfekt mogen vattenmelon till fyndpris, att lyssna på tre tonåringar som tar tur framför pianot för att visa sina framgångar och öva för att slipa på tekniken, nytvättade handdukar, ett fint sms från maken, trevliga jobbtimmar framför Photoshop, utslagna vallmor och annat vackert mellan alla ogräs i trädgården, 70% mörk apelsinchoklad…

Jag hoppas att du mår bra, att du ser ditt eget värde och att du inte jämför dig med någon annan än dig själv. Livet är för kort för att slarva bort.

Hälsningar från det som grannarna kallar ”the ditch”, eller diket, men som jag kallar bäcken så fort de släpper på vattnet. Jag älskar ljudet, svalkan den ger då det blir mycket varmare här och närheten med den natur som jag är en del av.

26 maj

Det där om att skjuta upp saker och ting.

Men varför är det så svårt att få till en del saker? Sådant som inte gör ont på något vis, men som kanske känns bekvämt att skjuta upp för stunden? Jag kände att jag inte omedvetet ville styras av det här beteendet längre.

För att råda bot på min lathet (det är ingen riktig lathet, för jag är inte alls rädd för att ta i) bestämde jag mig för någon vecka sedan att varje gång jag låter bli att göra något på en gång så måste jag fråga mig själv om det verkligen blir bättre om det skjuts upp. Tänk dig situationer som smutsdisk i diskhon, en kletig fläck på golvet som borde torkas upp, ett uppdrag som ska slutföras, en bok som ska läsas, ett projekt som ska planeras, en räkning som ska betalas osv. Har det revolutionerat mitt liv? Nej. Har något blivit bättre? Ja! Det är som om den lilla röra som förut omgav mig, både fysiskt och mentalt, har rensats upp! Jag har fortfarande små högar med projekt som kräver både tid och ansträngning, men det känns inte längre oöverstigligt att hantera dem.

Här är några av de saker som blivit gjorda så fort som det fysiskt varit möjligt den senaste veckan:

inboxen på datorn har rensats ut
nya springskor har inhandlats
jag har ringt obekväma telefonsamtal (typ alla telefonsamtal är obekväma för mig)
köket har varit fixat varje kväll
min jättebokhög har städats upp och stuvats om
retfulla mejl som fortsätter att spamma min inbox har jag sagt upp prenumerationen på
de flesta av grovstädningsprojekten inför sommaren har genomförts (städat kyl och förråd, tvättat överkast, dammat av ”bortglömningsställen” osv)
loppisföremål till Eagle Scout-grannens loppis lämnades över i tid
pysselmaterial har gåtts igenom med döttrarna
jag har lagt fram ett projekt som påbörjades 1995 (nej, det är inte färdigt, men det kommer det snart att bli)

Jag har flera saker som jag inte fått gjort (tandläkarbokning, liten matta till tvättrummet), men på det stora hela känner jag att det har lättat. Jag kan varmt rekommendera det här projektet och hoppas att jag kan fortsätta jobba på det tills det blir en vana.

Förresten berättade en kompis en tragisk berättelse om ännu en nybliven pensionär som blivit diagnostiserad med svår sjukdom. Jag undrar om hon ångrar det hon hade kunnat göra, men bara sköt upp ”till senare”? Jag vill inte vara en sådan som bara skjuter upp saker eller planerar dem för framtiden. Som tur är har jag medvetandegjorts om vikten av detta genom andra människors livsöden och därför har processen med att bli bättre på att leva här och nu redan påbörjats. Det är också en viktig del av hur jag vill leva mitt liv.

Hur hanterar du det här? Skjuter du upp saker eller betar du av dem på löpande band? Kanske är du lite mittemellan?

24 maj

WWJD.

Bland kristna här i USA finns det väldigt populära uttrycket WWJD, What Would Jesus Do. Jag har tänkt en del på det den senaste tiden och tycker det är lite spännande. Jag tror nämligen att de flesta som använder det här uttrycket lägger en personlighet på Jesus som inte alls stämmer. Man lägger personlighetsdrag på honom som inte ens har uttryckts i Bibeln, snarare tvärtom.

Jesus verkar ha varit en riktig rebell och lite galen, någon som valde att göra det empatiskt rätta istället för det som ”stod i lagen”. Han visade medkänsla för utstötta, han hjälpte människor när de behövde hjälpen och han umgicks med det mänskliga bottenskiktet. När jag ser allt som händer i världen idag, denna erbarmliga egoism, polariseringen av religioner, vetenskap under utveckling som anses vara absolut sanning och ett ”tyckande” om än det ena och än det andra som om dessa personliga synpunkter också vore någon slags absolut sanning, då blir jag lite trött. Jag är helt övertygad om att om vi skulle uppnå större framgång då det gäller världens bästa om vi slutade vara så egoistiska och började ta hand om varandra lite bättre istället för att döma varandra och försöka utnyttja varandra, oavsett vad det gäller. Om vi också tog mer ansvar över oss själva och vår egen lycka skulle det bli ännu bättre, sanna mina ord.

Ha en fin dag, hör du.

19 maj

Om utseendefixering och värdet av en människa.

Min syrra visade några bilder på någon tjej hon följer på Instagram, Linda Hallberg. Jag gissar att hon är en sådan där sminktjej som blivit känd genom internet, för jag har aldrig hört talas om henne. Å andra sidan finns det väl mängder med människor jag borde ha koll på, men som jag har missat… (Nu har jag googlat. Här är Lindas hemsida. Hon är tydligen världskänd make up-artist. Där ser man.)

Hur som helst. Nu handlade det om ”den översminkade sanningen”, om hur vi ständigt bombarderas med perfekta ytor via internet när verkligheten faktiskt inte ser ut sådär. Frågan är om vi verkligen vill ha verklighet eller mår vi på något skruvat vis bra av att gnugga oss i avundsjukans svarta klet? Nu till bilderna…

Före:

Tjurringar i näsan har aldrig tilltalat mig. Jag hakar upp mig på snor och hur jag liksom vill trä i en hake i den där ringen och leda människan bakom ringen till en hage med fräscht gräs… Kudos till Linda som visar sin sårbarhet genom att visa verkligheten.

Efter:

Perfektion. Är det möjligt att få till det här bara med smink, eller har hon använt Photoshop också? Jag vet inte. Alla fläckar i ansiktet är borttrollade, men en som inte fanns där från början är ditmålad? I just don’t get it… Men står hon så där i pose med handen och särade svullna läppar på gatan så ser hon säkert väldigt snäll och vänlig och hjälpsam ut. Och så får hon allt sitt smink gratis och leder medkvinnor in i avundsjukans cell där de får stå och skaka galler av frustration över att de själva är så fula och deras läppar inte går att få sådär svullna och sensuella ens med baksug i ett glas…

Jag har blivit allergisk mot fusk sedan jag flyttade hit. Runt omkring mig finns det vanliga så klart, men också väldigt mycket lösbröst (nja, snarare bröstimplantat), löshår, lösögonfransar, lösnaglar, opererade ansiktsdelar, åtstramad hud, plagg som trycker in (obefintliga) valkar under de vanliga kläderna, ansiktsmask som tas på varje dag (alltså, full make up med foundation, rouge, ögonsmink, läppsmink) och så fortsätter det sådär. JA, jag bryr mig såklart om hur jag ser ut, konstigt hade det varit annars. Jag både sminkar mig och tar på mig smycken som jag gillar. Något jag har så svårt att acceptera och något jag försöker rädda mina barn ifrån är att det är den här ytan som ska vara det man utgår ifrån. Vänner som kommer osminkade till någon tillställning ber om ursäkt för att de bara är sig själva och inte har tagit på sig masken. Det är ju för sorgligt! Jag har förstått att det har hänt mycket i Sverige också och att svenskar antagligen är lika fixerade vid sina yttre som amerikanerna…

Antalet ”likes” i sociala media verkar idag sätta värdet på en människa, och Linda Hallberg här ovan som får 20 000 likes får väl då anses vara en hyfsat lyckad person. Huruvida hon har tillfört mänskligheten något gott låter jag vara osagt, men läser man på hennes hemsida finns det tjejer som verkar tycka att hon är Gud och att hon ”inspirerar tjejer att leva bättre liv”. Det låter ju toppen. Jag har fortfarande svårt att acceptera att det här ytliga ska få ta så mycket tid och utrymme, men samtidigt kämpar jag hårt för att inte fördöma någon för de val de gör. Vill de lägga all sin tid och sina pengar på att se Barbieliknande, vältränade och lyxiga ut så måste det få vara deras val och något som jag accepterar utan att ifrågasätta. Jag har ju inte själv sålt alla mina ägodelar och jag ger inte bort allt jag har hela tiden.

Hur tänker du om det här?

Edit: Och titta här vad jag hittade nu! Samma tema, samma tankar… Sevärt litet reportage.

12 maj

Vilka vi är, vilka vi kan och vilka vi vill vara.

Olika personligheter. Vi har dem själva, vi möter dem i våra familjer, vi knuffas mot dem i storköpet, vi jobbar tillsammans med dem och om vi inte lever på en öde ö så kommer vi inte undan dem. Ju äldre man blir, desto mer utmejslade verkar vissa personlighetsdrag bli medan andra skavs av lite och blir mjukare.

Personlighetsdrag hos någon kan upptäckas då man tittar på någons:

vanor
reaktionsmönster
preferenser
förhållningssätt
kvaliteter

Hur hanterar du motgångar, hot, förluster och faror?
Hur hanterar du medgång, möjligheter och erbjudanden?
Hur reagerar du vid konflikter, meningsskiljaktigheter och konkurrens?
Hur står du dig mot andra då det gäller positionering, ansvar och krav?
Verkar ditt inre känsloliv och stress påverka dig mer än människor i din omgivning?
(Frågor för psykologistudenter på Karolinska Institutet.)

Jag har inte träffat någon som gjort 16 personalities-testet och inte hållit med om att resultatet stämmer väldigt väl överens om hur vederbörande själv upplever sig själv. Gör testet! Det är jättespännande att läsa igenom resultatet. (Dessvärre har jag bara hittat det på engelska.)

Vad är det som gör att du gillar eller inte gillar någon? Menar du ”jag gillar ärliga människor” då du säger det, eller menar du egentligen ”jag gillar ärliga människor då de säger något som är till min fördel”? Är du en sådan som säger sig vara vidsynt och förstående men som i själva verket kastar förtäckt fördömande kommentarer runt omkring dig som vore de regndroppar i Sverige på midsommarafton? Är det verkligen du som gör ”allt” därhemma? (En viktig orsak till knakande förhållanden är att båda hakat upp sig på att den andra ”aldrig gör något” vilket vid närmare granskning ofta inte håller. Alltså, man överskattar det man själv gör och underskattar det ens partner gör.) Är det verkligen nödvändigt att förlora kontrollen varje gång du blir arg? Uppskattar du din partners sätt att visa kärlek, eller är det bara ditt sätt som är ”rätt”? Tar du ansvar för hur andra människor reagerar då du pratar med dem? Är du en sådan som alltid ska ha sista ordet ”bara för att”? Kan du byta väg då du vet att du utan tvekan har hamnat i en återvändsgränd? Är du den som alltid tar samma väg som alla andra då du står i ett vägskäl? Tar du viktiga livsbeslut efter dina egna känslor, eller tar du hänsyn till alla som är beroende av de val du gör? Kan du bara agera ”osjälviskt” och kärleksfullt inför publik? Lovar du runt, men håller tunt? Hur har du det med avundsjukan? Klarar du att glädjas åt andras lycka eller då någon får något du vill ha?

Varför frågade jag alla de där frågorna? Kanske för att jag de senaste veckorna tänkt mycket på det här med vad vi kan styra och vad som vi får lära oss att acceptera som en del av oss själva. Jag har pratat med en kompis som har lagt mycket pengar på terapi tillsammans med sin man, först av nödvändighet då deras barn råkade ut för något hemskt och sedan för att de upptäckte vilken hjälp det var för dem själva och för deras förhållande. Men ska det verkligen vara nödvändigt för gemene man att gå i terapi? Skulle alla kunna dra nytta av terapi? I Hollywood anses det vara ett måste, på andra ställen anses man vara en mes om man tar till detta sätt att få en (förhoppningsvis) neutral persons syn på hur man hanterar livet. Är det en generationsfråga? Eller är det rentav en klassfråga? Har det inte blivit väldigt poppis att ta till ”diagnos” så fort någon ställer till besvär, mår dåligt eller inte fungerar i något sammanhang?

Den här artikeln av Carina Hellström, specialist i psykiatri, är väldigt intressant. Lite spännande tycker jag också att det var att ungefär det första min lillasyster fick höra av sin handledare på BUP var att det svåraste att hantera där på BUP är de föräldrar som inte får någon diagnos på sitt barn, de föräldrar som kanske måste börja rota i sin egen byk. Tänk om det rentav är föräldrarna som orsakat trauman, eller levnadsomständigheterna, eller någon annan yttre omständighet? Därmed inte sagt att det inte finns personer med ADHD, att autism inte är ett handikapp som kan vara mycket svårt att leva med eller att psykisk ohälsa inte tar många, många liv varje år. Diagnoser behövs, men jag blir bekymrad när någon ”i branschen” låter påskina att de sätts på felaktiga grunder…

Hu! Det här blev långt inlägg. Det hjärtat är fullt av skriver jag på bloggen?

05 maj

Psykologiska fakta som kan vara bra att känna till.

1. Din favoritsång är troligtvis förknippad med en känslosam händelse.
källa

2. Musik påverkar hur vi uppfattar världen.
källa

3. Ju mer pengar du lägger ner på andra, desto lyckligare blir du.
källa

4. Att lägga pengar på upplevelser istället för på grejer gör dig också lyckligare.
källa

5. Gymnasieelever idag har mer ångest än den genomsnittlige mentalpatienten år 1950.
källa

6. Visst religiöst utövande sänker dina stressnivåer.
källa

7. Pengar kan köpa lycka, men bara upp till $75 000 per år. (Summan gäller amerikaner och kan skilja sig från hur mycket som behövs för att en svensk ska ha samma levnadsstandard.)
källa

8. Att vara med glada människor gör dig gladare.
källa

9. 18- till 33-åringar är jordens mest stressade människor.
källa

10. Om du övertygar din hjärna om att du sov gott kan du lura den till att tro att du faktiskt gjorde det.
källa

11. Smarta människor underskattar sin intelligens och okunniga människor tycker att de är jättesmarta.
källa

12. När du minns något som har hänt minns du egentligen den sista gången du tänkte på det.
källa

13. Dina beslut blir mer rationella när du tänker på problemet på ett annat språk.
källa

14. Om du talar om för andra vilka mål du vill uppnå är det större chans att du misslyckas.
källa

Här finns artikeln på engelska. Intressanta iakttagelser, eller hur? Vissa av dem tycker jag är självklara, medan andra är lite mer överraskande. Det där med placebosömnen måste jag undersöka mer!

27 apr

Klurigheter.

Ibland, alltså.

Jag har en väninna i fyrtioårsåldern som är en sådan där ”ickeätare”. Hon klagar ofta på sin (perfekta och vältränade) kropp och gör stor sak av att aldrig smaka på sötsaker eller liknande då det bjuds på sådant. Under en period förra året frågade jag henne rakt ut hur hon mådde. Andra sa ”wow, du har gått ner i vikt så snabbt, hur gör du, fixa åt mig också”, men jag vet att det inte går att gå ner så snabbt i vikt som hon gjorde utan att antingen vara sjuk eller genom att svälta sig. Det visade sig att hon hade det jobbigt hemma och att hon helt enkelt ”självmedicinerade” genom att inte äta. Det är ett vanligt sätt att hantera kriser även om jag själv tenderar att göra precis tvärtom, alltså att äta tills det kryper ut ur öronen.

Hur som helst. Min väninna berättade häromveckan hur jobbigt det är att hennes dotter har börjat visa tecken på ätstörningar. Hon satt och berättade om sin situation och det märktes att hon mest bara ville ha sympatier, någon som stöttade henne i det jobbiga. Hon ville få bekräftelse på att det inte var hon som var upphovet till dotterns beteende. Eftersom jag själv har bråkat mentalt med mat under långa perioder av mitt vuxna liv berörde detta mig mycket. Hon berättade att hon ”naturligtvis inte vill stötta mulligheten som dottern har dragit på sig” men att ”hon inte vet hur hon ska uppmuntra den nödvändiga viktnedgången”. Tja. Vad skulle jag säga? Att tjejen är mitt uppe i ung pubertet och att det är helt naturligt att gå igenom en fas där man är mitt emellan barn och kvinnokropp, något som kan upplevas som att flickan är mullig? Att man kan rasera ett helt liv genom att säga fel saker? Att det är vår plikt som föräldrar att åtminstone försöka älska oss själva för att ärligen kunna ge osjälvisk och ovillkorlig kärlek till våra barn? Att man genom att hela tiden lägga betoningen på utseende istället för på inre egenskaper ger grund för ett liv byggt på yta istället för på djup?

Det var en svår stund. Jag har oftare problem med att säga för mycket än för lite, men här kände jag mig otillräcklig. Många gånger har jag upplevt att vänner ställt frågan ”Hur tycker du att jag ska göra?” fast de egentligen menar ”Lyssna på min plan/min situation och säg sedan att jag har rätt för jag tänker ändå göra som jag redan har bestämt”. Så vad skulle du ha gjort? Skulle du ha varit ärlig och sagt att väninnans konstiga matvanor och sätt att prata om sin egen kropp säkert hade påverkat dottern eller skulle du ha sagt att allt var lugnt?

Den här filmen som säger mer än tusen ord och i all sin roliga ironi ger den mig ont i magen.