Mors dag.

I arton år har jag blivit firad på Mors Dag. Jag har fått ögonfransböjare (fråga inte), teckningar, böcker, pussar, lerfigurer, julgransprydnader och blommor. Idag kom maken och barnen in med frukost på sängen och de här fantastiska solrosorna. (Hej Martin! Mamma och Far kallar mig fortfarande Solblomma när jag inte blivit av med arvet eller varit för skarp i tonen eller druckit Pepsi Max. Hehehe.) Jag fick hemmagjorda, vackra och personliga gåvor som gjorde mig glad in i hjärteroten.

Att vara mamma är min svåraste uppgift. Det är svårare än att vara barn till mina föräldrar, det är svårare än att vara maka och det är svårare än att vara syster, svärdotter, kusin, syskonbarn, granne, medarbetare eller kund.

Som mamma vet jag att mina barn gör som jag gör, inte som jag säger. Jag vet att hälften av deras gener kommer från mig och mina förfäder och de är inte alltid särskilt lätta att hantera. Generna, alltså. Jag vet att min kärlek till dem är helt ovillkorlig och att den kärleken gör ont så det svider, både av allt det goda och allt det svåra. Jag vet att mitt liv för evigt blev förändrat en sen kväll i augusti för snart nitton år sedan. Hur förändrat det skulle komma att bli kunde jag inte för mitt liv ens föreställa mig. Jag har känt vart och ett av mina barn sedan innan de blev till, men trots det måste jag acceptera att deras vägar är deras egna att upptäcka och utforska. Jag vet att blod är tjockare än vatten vad som än händer i våra liv. Jag vet att jag inte är mer än människa och att jag därför har utsatt alla tre barn för saker som jag kanske inte är så väldigt stolt över, men på det stora hela har jag gett allt jag haft för att de skulle få ett fint liv och en ljusnande framtid.

Jag vet att ofrivillig barnlöshet och döda barn och döda mödrar gör just denna dag till en av de svåraste på hela året för en del. Gäller det dig vill jag bara skicka en kram och hoppas att i morgon blir en bättre dag. Jag vet att livet inte alltid blir som man räknat med och att en del inte längre har kontakt med sin mamma eller sina barn. Om du tillhör den gruppen skickar jag också en kram. ”Life is hard, but life is good.” ”Livet är svårt, men livet är bra.”

Jag önskar dig en vecka full av solrosor, kärlek och en och annan glass.

8 thoughts on “Mors dag.”

Annette - 1 juni, 2015 at 07:20

Att vara en bra mamma är verkligen den svåraste roll man har under sitt liv, det tycker jag också. Men ingenting går upp mot den. Den överträffar allt. Vi var kontaktfamilj och jag var kontaktperson till barn under åtta års tid, och de upplevelserna gjorde att vi medvetet valde bort att skaffa biologiska barn. Istället kom Isabella och sedan Jacqueline till oss med ett års mellanrum. Jag vet inte hur det känns att vara mamma till barn jag fött själv, men jag vet att jag inte skulle kunna kunna älska Jackie och Bella mer än jag gör. Apropå ofrivilligt barnlösa så finns det alternativ, man är inte för evigt dömd att leva barnlös. Att bli mamma till Jackie och Bella är det största och bästa som hänt mig. Man sliter sitt hår ibland, kämpar för att ge dem en bra uppfostran och en stabil grund att stå på, men just därför är jag så glad över beslutet att vara hemma med dem när de är små. Det finns mycket, mycket annat som jag kunnat göra så mycket bättre, särskilt i arbetslivet förstås, de senaste åren, men jag hade inte kunnat vara en bättre mamma. Jag har haft tid och ork att göra mitt bästa. Det är omöjligt att inte göra misstag som mamma, men jag har haft möjlighet att göra så gott jag kan. Jag är väl inte direkt religiös, men jag är säker på att Bella och Jackie är meningen med mitt liv, och att de var det redan innan jag visste att de fanns.

Svara

monnah - 2 juni, 2015 at 06:17

Nej, det är just det. Att vara förälder är som ingenting annat. Jag trodde jag skulle ha full koll, jag som hade sex småsyskon då G kom. Jag var faktiskt oförberedd på de känslostormar som plötsligt började ta plats i min neutrala kropp som alltid hade koll på läget. 😉

Jag vet att ofrivilligt barnlösa inte behöver vara det för evigt, men jag har förstått att alla hanterar det olika. En del vill inte adoptera, en del vill inte använda donatorer… Vi har funderat på att vara fosterfamilj, men pga olika omständigheter har vi bestämt att våra barn skulle få den tid de behövde först. Vi får väl se om det händer något i framtiden!

Att ha haft så mycket tid med våra barn är något jag också är otroligt tacksam över. Det var emellanåt jobbigt att bemöta alla dumförklarande kommentarer om kvinnofälla och ”men karriären då” och annat tjafs. Jag känner ändå att vindarna har vänt lite och tror att man möts av större förståelse om man väljer att stanna hemma med barn? Kanske jag har fel… Tack för din fina och eftertänksamma kommentar!

Svara