Min syrra visade några bilder på någon tjej hon följer på Instagram, Linda Hallberg. Jag gissar att hon är en sådan där sminktjej som blivit känd genom internet, för jag har aldrig hört talas om henne. Å andra sidan finns det väl mängder med människor jag borde ha koll på, men som jag har missat… (Nu har jag googlat. Här är Lindas hemsida. Hon är tydligen världskänd make up-artist. Där ser man.)

Hur som helst. Nu handlade det om ”den översminkade sanningen”, om hur vi ständigt bombarderas med perfekta ytor via internet när verkligheten faktiskt inte ser ut sådär. Frågan är om vi verkligen vill ha verklighet eller mår vi på något skruvat vis bra av att gnugga oss i avundsjukans svarta klet? Nu till bilderna…

Före:

Tjurringar i näsan har aldrig tilltalat mig. Jag hakar upp mig på snor och hur jag liksom vill trä i en hake i den där ringen och leda människan bakom ringen till en hage med fräscht gräs… Kudos till Linda som visar sin sårbarhet genom att visa verkligheten.

Efter:

Perfektion. Är det möjligt att få till det här bara med smink, eller har hon använt Photoshop också? Jag vet inte. Alla fläckar i ansiktet är borttrollade, men en som inte fanns där från början är ditmålad? I just don’t get it… Men står hon så där i pose med handen och särade svullna läppar på gatan så ser hon säkert väldigt snäll och vänlig och hjälpsam ut. Och så får hon allt sitt smink gratis och leder medkvinnor in i avundsjukans cell där de får stå och skaka galler av frustration över att de själva är så fula och deras läppar inte går att få sådär svullna och sensuella ens med baksug i ett glas…

Jag har blivit allergisk mot fusk sedan jag flyttade hit. Runt omkring mig finns det vanliga så klart, men också väldigt mycket lösbröst (nja, snarare bröstimplantat), löshår, lösögonfransar, lösnaglar, opererade ansiktsdelar, åtstramad hud, plagg som trycker in (obefintliga) valkar under de vanliga kläderna, ansiktsmask som tas på varje dag (alltså, full make up med foundation, rouge, ögonsmink, läppsmink) och så fortsätter det sådär. JA, jag bryr mig såklart om hur jag ser ut, konstigt hade det varit annars. Jag både sminkar mig och tar på mig smycken som jag gillar. Något jag har så svårt att acceptera och något jag försöker rädda mina barn ifrån är att det är den här ytan som ska vara det man utgår ifrån. Vänner som kommer osminkade till någon tillställning ber om ursäkt för att de bara är sig själva och inte har tagit på sig masken. Det är ju för sorgligt! Jag har förstått att det har hänt mycket i Sverige också och att svenskar antagligen är lika fixerade vid sina yttre som amerikanerna…

Antalet ”likes” i sociala media verkar idag sätta värdet på en människa, och Linda Hallberg här ovan som får 20 000 likes får väl då anses vara en hyfsat lyckad person. Huruvida hon har tillfört mänskligheten något gott låter jag vara osagt, men läser man på hennes hemsida finns det tjejer som verkar tycka att hon är Gud och att hon ”inspirerar tjejer att leva bättre liv”. Det låter ju toppen. Jag har fortfarande svårt att acceptera att det här ytliga ska få ta så mycket tid och utrymme, men samtidigt kämpar jag hårt för att inte fördöma någon för de val de gör. Vill de lägga all sin tid och sina pengar på att se Barbieliknande, vältränade och lyxiga ut så måste det få vara deras val och något som jag accepterar utan att ifrågasätta. Jag har ju inte själv sålt alla mina ägodelar och jag ger inte bort allt jag har hela tiden.

Hur tänker du om det här?

Edit: Och titta här vad jag hittade nu! Samma tema, samma tankar… Sevärt litet reportage.