Funderingar – Sida 25

07 nov

50 frågor med svar.

Min syster lade upp denna lista med femtio frågor och jag bestämde mig för att roa mig med lite hjärnjogging. Mycket ego, men roligt för mig!

#1. Vad åt du till frukost?

Vi går hårt ut! Havregrynsgröt med blåbär och te med havremjölk. Med all havre jag får i mig så hoppas jag slippa hjärtproblem i framtiden.

#2. Vilken film såg du senast?

Den senaste filmen på bio var Downton Abbey med en syster och en vän. Igår kväll strök jag framför Yes Man. Jag älskade Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Liar Liar (jag vet att Jim Carrey kan vara lite jobbig, men…), så när Yes Man dök upp på Netflix passade jag på att se denna tio år gamla film. Den var så tankeväckande, trots ett överdrivet skådespeleri i vissa scener.

#3. Nämn fem saker man kanske inte vet om mig:

Jag har gått upp och ner i vikt hela mitt vuxna liv efter att ha drabbats av anorexi under mina tonår. Detta har gjort mig mycket medveten om andra människors förhållande till mat.
Jag fick mina första glasögon när jag var 13 år och hade linser under flera år. Efter min sista graviditet har jag inte kunnat använda linser trots att jag testat med jämna mellanrum.
Jag läser lika gärna faktatung litteratur som jag gråtknarkar till romantiska dramer.
Apropå gråtknarka, jag föreslog detta av min man uppfunna ord till Svenska Akademien. De svarade med ett vänligt mejl att ett ord behöver dyka upp i allmänna kanaler för att bli en accepterad del av svenska språket.
Jag ber varje dag.

#4. Vilken film kan du alla replikerna till?

Inte någon. Men jag har sett Love Actually så många gånger att jag nästan skäms.

#5. Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men sedan inte gör det?

Nej, inte särskilt.

#6. Vill du just nu göra några tatueringar?

Nej. Skulle någon tvinga mig skulle jag ha en personlig tatuering på ett väl dolt ställe.

#7. Sover du med eller utan kläder på dig?

That’s for me to know and for you to find out!

#8. Vilken parfym använder du?

Jag älskar dofter och besöker gärna Fragrantica för att nörda ner mig. I mitt badrumsskåp står just nu flera flaskor som är nästan tomma. Jag har inte hittat någon som jag gillar lika bra som Dsquared2 She Wood som jag hade för några år sedan.

#9. Hur många landskap har du bott i?

Blekinge, Småland och Södermanland. Räknas de amerikanska staterna som landskap har jag även bott i Pennsylvania, Kalifornien och Utah.

#10. Sover du på någon särskild sida?

Sedan 2012 alltid på höger sida sett från fotänden på sängen. Jag skadade höger axel när jag spelade virtuell tennis (wii fit plus) och sover sedan dess alltid med vänstersidan ner i sängen.

#11. Är du en beroendemänniska?

Absolut! Jag är nykterist, röker inte, tar inga droger (varken på recept eller andra) pga min tro, men jag kallar mig matmissbrukare.

#12. Vem är den roligaste människan du känner?

Att min syster Tina kallas ”Festen” säger väl något, men i skriven form är det min bror Peter.

#13. Har du fått fortkörningsböter någon gång?

Dessvärre fångades jag av en fartkamera på väg hem från min dotters acroyogapass för några år sedan. E22 mellan Karlskrona och Ronneby är en hopplös blandning av hastigheter mellan 60 och 100.

#14. Dagens låt?

#15. Har du varit med i tidningen?

Flera gånger. Det har nästan alltid handlat om familjen, men den första artikel där jag var med på foto i lokaltidningen BLT handlade om en konsert jag var på med lekisgruppen.

#16. Hur imponerar man på dig?

Gräv där du står! Använd dina styrkor och bidra till att göra världen lite bättre på det sätt du kan. Annars är jag rätt lättimponerad av duktiga musiker.

#17. Vilken är din favorit-Disneyfilm?

Upp! Åh, ögonen tåras bara jag tänker på den. Vi tittade på Coco i fredags och den var mycket bättre än jag hade trott. Så fint budskap!

#18. Vem ringde du senast?

Min lillebror. Vi pratade om brorsdotterns kommande julpyssel här hemma.

#19. Vad skrämde dig om natten som barn?

Jag hade en återkommande mardröm om en häxa som bodde under vår altan på baksidan, men annars har jag aldrig varit särskilt rädd om nätterna. Jag sög på tummen tills jag skulle börja på lekis, så jag var väl bra på att trösta mig själv. Dessutom kunde man ju alltid försöka få plats i mammas och fars säng tillsammans med hela resten av familjen om det skulle vara något…

#20. Vilken är din favoritjulsång?

Jag drömmer om att skriva en egen julsång. Tanken på den är det lite favorit över. Annars så älskar jag en massa musik som har med advent, Lucia och jul att göra och jag har svårt att välja bara en. Att uppleva ”Nu tändas tusen juleljus” på barnens julavslutningar i Adolf Fredriks kyrka (musikklasser, änglakörer) tillhör nog ändå min topp tre-lista! (På fotot ser du den sista Luciakonserten som Adolf Fredriks Musikklasser hade i Globen 2011.)

#21. Vilken är din bästa egenskap?

Att jag ser andra.

#22. Är du social?

Alldeles för social enligt vissa (läs: yngsta dottern). Jag kan inte stå i en kö utan att börja prata med någon. Älskar innerliga samtal, men har inget emot fester heller.

#23. Favoritland utanför Sverige?

USA, mitt andra hemland.

#24. Vad läser du just nu?

”Jag börjar på måndag” av Charlotta Lithman.

#25. Hur mycket kontanter har du på dig just nu?

Lite småskrammel till toalettbesök eller dylikt.

#26. Favoritskådespelare

Vad svårt att välja bara en! Emma Thompson får det bli.

#27. Isglass eller mjukglass?

Piggelin! Mamma lurade mig i alla år att det var för att hon åt GB glass-nyheten Piggelin nästan varje dag den sommar hon var gravid med mig. Det visade sig härom året att det var under graviditeten med min två år yngre bror hon måste ha ätit den eftersom den introducerades först 1972…

#28. Vad är det första du gör på ett hotellrum?

Kollar in sängen!

#29. Från vem är ditt senast mottagna SMS?

Min vän Maja.

Vad stod det? Hon tackade ja till en inbjudan.

#30. Vad skulle du vilja lära dig?

Spela bas! Tala italienska, sticka vantar, fotografera manuellt utan att behöva tänka så mycket, stöpa ljus… Listan skulle bli jättelång om jag skrev upp allt jag vill lära mig här!

#31. Vad var ditt senaste inköp?

En gammeldags, orange pappersjulstjärna, en sådan vi hade hemma på 70-talet.

#32. Till vem sa du ”Jag Älskar Dig” senast?

Maken.

#33. Vad tänkte du när du såg dig själv i spegeln i morse?

”Rester kvar efter gårdagens mascara.” Efter…

#34. Vad väljer du, godis eller chips?

Godis. Lakrits. Eller 70% choklad. Eller, va’ sjutton, ge mig vad som helst.

#35. Din absolut sämsta egenskap?

Att jag blir tyst och sur istället för att tala om när jag inte är nöjd.

#36. Vad är ditt favoritdjur?

Katter! Tyvärr har vi flera i vår närhet som är väldigt allergiska, så det känns inte rätt att göra vårt hem till ett helveteshål.

#37. Hur lång är du?

173 cm.

#38. Vilken är din ögonfärg?

Grön.

#39. Om du skulle ändra någonting hos dig själv, vad ändrar du?

Jag skulle sluta skjuta upp saker.

#40. Vad värdesätter du hos dina vänner?

Mina vänner har många olika egenskaper och styrkor. Vi människor är komplexa varelser, så jag säger som Emils mamma Alma: ”Emil är en rar liten gosse och vi älskar honom precis som han är”. Byt ut Emils namn mot något av mina vänners namn så vet du hur jag känner.

#41. Vilket av plaggen i din garderob är din favorit?

Min långkofta från Lindex. Jag är inne på den andra av samma modell. Varm och gosig!

#42. Vad får dig att gråta?

Musik! Och mina barn. Senast jag grät så jag nästan hulkade var när jag var på David Archuleta-konsert. Hans sång tröstade mig i något som höll på att helt äta upp mig.

#43. Nämn tre saker som får dig att le?

Bra musik (igen, musik är mitt känslospråk), människor jag älskar och nostalgiska minnen.

#44. Om du fick tre önskningar, vad skulle det vara?

Det här är en svår fråga för mig. Ska det vara allmänna önskningar är det att mina barn ska fortsätta utvecklas och vara lyckliga, mycket pengar som jag kan använda för att skicka överraskningspaket till människor som är värda eller behöver dem och att sommartiden försvinner. Ska jag vara egoistisk önskar jag en lägenhet i Vasastan, att gården här i Uttorp får blomma ut till sin rätta potential och ett badkar.

#45. Vilka är dina favoritserier på tv?

Just nu följer jag bara den nya säsongen av Allt för Sverige.

#46. Vad har du på dig just nu?

Jeans, randig t-shirt och koftan jag nämnde här ovan.

#47. Vilken superkraft skulle du välja – att kunna flyga eller att vara osynlig?

Jag saknar ofta mina stora barn, så jag skulle nog välja att kunna flyga!

#48. Vilket är ditt favoritgodis?

Chokladlakrits från Lakrids by Bülow.

#49. Vad är din största fobi?

Jag har inga direkta fobier som jag kan komma på, men tanken på att något hemskt skulle hända någon av mina närmaste får mitt hjärta att rusa!

#50. Vilken resa drömmer du om just nu?

På söndag åker jag på en ensamresa till Gotland, några dagar med bara mig själv under mycket enkla omständigheter och relativt bortkopplad från omvärlden. Det är något som jag ser mycket fram emot, som förhoppningsvis kan ge mig möjlighet att läka en del skavsår som jag bär på.

24 okt

Om att vara sin egen bästa vän.

Jag älskar det här fotot på mig själv. Jag ser ut att vara både glad, frimodig och full av energi, eller hur? Eftersom jag inte kommer ihåg någonting från den här tiden får jag lita på vad människor har sagt om mig. En historia handlar om när mamma, far och jag stod i hissen på väg upp i lägenheten med min alldeles nya lillebror. Jag kände mig undanskuffad och sa: ”hatta lilla Monna” (akta lilla Monna). På något vis känns det bra att jag tidigt kunde uttrycka vad jag kände.

Med tiden slipades det där av. Jag blev bra på att inte ta hänsyn till mina egna känslor, utan att istället först och främst tänka på andras. Jag utvecklades till en ”martyr”, något som inte på något vis är attraktivt eller utvecklande. Jag är så glad över att jag lyckats skala av det mesta av mitt självpåtagna martyrskap! Balansen mellan att ha ett stort intresse för andra människors välbefinnande och känslan av att vara ansvarig för detta välbefinnande kan ibland vara hårfin. Att kunna sätta gränser, att kunna markera när någon gått över dessa gränser, att säga ja vid rätt tillfällen och nej vid andra… Det är inte så lätt som det låter, åtminstone inte för vissa (läs: sådana som jag) personer.

Min utbildning passar perfekt in i mitt liv. Den kunde faktiskt inte komma mer passande! Jag har haft tid till en hel del självreflekterande de senaste åren samtidigt som jag känslomässigt har gått igenom en riktigt jobbig berg- och dalbana. Om jag på min 40-årsdag hade vetat vilket slags åktur det kommande decenniet skulle bjuda på hade jag kanske kastat in handduken och satt mig platt på marken? Vem vet… Men det finns inga om, det är som det är och det blir som det blir. Idag är jag faktiskt tacksam över den ödmjukhet inför livet och andra insikter som dessa händelser har bidragit till, även om jag gärna hade sluppit genomlida dem. En av dessa insikter är att jag vill prioritera att leva mitt liv nöjd och lycklig. Inte nödvändigtvis skrattandes genom livet, men jag vill känna tacksamhet och glädje mer ofta än jag känner mig bekymrad. För att kunna uppnå detta har jag behövt skala bort en hel del, både fysiskt och mentalt. En del annat har jag lagt till, men det tomrum har jag behållt har varit mycket viktigt för mig.

För några veckor sedan skickade en fin vän ett citat som slog mig i magen (på ett bra sätt) och häromdagen fick jag samma citat vackert inslaget i brevlådan av min släkting och fina vän. Jag har det nu uppsatt vid datorn och läser det varje dag när jag sätter mig här. Kanske talar det till dig också?

I den mån det står i din förmåga, ordna ditt liv så att oron utestänges, att jäktet ej får komma in. Jäktets ande är dödsfiende till stillheten i själen. En var har sitt mått av kraft, och det gäller att inrätta sitt liv därefter och inte tro att man kan hinna allt och orka allt.

Ja, men man måste ju leva rikt, följa med, leva med? Vad är det att leva rikt? I alla händelser inte att leva ett splittrat liv. Rikedomen är icke i det mångahanda.

Och icke heller är det din plikt att för andras skull göra mer än din kraft räcker till. Det kan aldrig vara din plikt att för andras skull ha en söndersliten själ.

Nathanael Beskow, En dag har börjat

21 okt

På rullande sten…

…växer ingen mossa.

Detta svenska ordspråk kan tolkas på två sätt:

Om man kontinuerligt byter jobb, bostad, relationer etc blir man aldrig förkovrad och utvecklad som person.
För att behålla sin vitalitet måste man hela tiden sysselsätta sig, vara aktiv och driftig.

Jag har aldrig tolkat det här som annat än att det gäller att hålla igång så man inte blir en gammal stofil. Förr i tiden blev man gammal tidigare än idag. Delvis levde man fysiskt mycket tyngre liv, men det handlade om annat också. Vi har idag stor kunskap som gör att vi kan hålla kvar ”medelåldern” mycket längre. Numera är många pensionärer otroligt aktiva. Generna bjuder naturligtvis motstånd och även om många idag får fira sin hundrade födelsedag är det fortfarande många som dör alldeles för tidigt. Frågan är om all cancer som dyker upp nu för tiden fanns förut också, men att vi hann bli stångade av tjurar, få dammlunga, frysa ihjäl, bokstavligen jobba ihjäl oss eller något annat innan den hann ta oss i sitt grepp?

Jag kan inte låta bli att undra om någon skulle gissa att min mormor på den här bilden bara var ett år äldre än vad jag är idag om man hade träffat oss tillsammans idag. Jag inser samtidigt att hennes frisyr, dåliga behå och klänning gör sitt till och att om hon hade varit 50 idag så hade hon sett annorlunda ut. ”Age is but a number.” Tror du att hon kände sig äldre här än vad jag känner mig? (Jag tvivlar. Min mormor var så full i sjutton och höll alltid på med en massa hyss.) Den här julen fick min morfar sin första stroke och även om han blev frisk efter den fick han fler några år senare och dog 1986, 65 år gammal, efter en lång tids sjukdom. Var det oron över detta som gjorde att jag bara kommer ihåg mormor som gammal, ända tills hon blev jättegammal?

Tankarna runt ålder kanske är naturliga nu när jag närmar mig ”den tredje åldern”, den mellan 50 och 70. Jag är så glad att jag gjorde slag i saken och började omskola mig! Jag vet inte precis vad det kommer att leda till, men att mina studier får mina stenar att rulla på det positiva sättet råder inga tvivel om, inte för mig iallafall. Hur tänker du om ålder? Är det något du tänker på?

11 okt

Undrar just vad Freud hade sagt om detta.

När dottern kom hem frågade jag hur hon hade haft det i skolan. Efter en diskussion om det sa hon att hon inte ville prata om sig själv längre och frågade hur jag hade haft det. ”Ett helvete”, svarade jag. Efter att ha övertygat henne om att hon inte var inblandad och att det inte var något som jag inte kunde hantera delade vi upp påsen från Hemmakväll som hon hade med sig hem.

Igår hade jag däremot en riktig toppendag. Jag vaknade supermegatidigt då mina små brorsbarn hade sovit över och fick några mysiga timmar med dem. Efter dagens studier hade jag möjlighet att hämta ut mina nya kulturtantsglasögon (de sitter jättebra och jag ser ju så bra med dem på), äta sushi med en av mina goa vänner som jag alltid lär mig något nytt av och slutligen marinera mig i körsång i Fredrikskyrkan under några timmar. Där hade jag ingenting att klaga på!

Själva kärnan i mig, hjärtat, består av en storasyster med stort rättspatos, någon som fått ta stort ansvar och som gjorde det som andra förväntade sig av mig under väldigt många år, en känslomänniska som ömsom lever i en drömvärld där musiken bär mig och ömsom i en värld där allt är perfekt sorterat och ordnat och där jag har kontrollen, tjejen som hade anorexia under delar av tonårstiden och som sedan dess mer eller mindre kämpat mot ätstörningstankar, en familje- och relationsälskande människa som ser en ny vän i varje människa jag möter.

Jag ser på världen ur ett annat perspektiv än de flesta jag känner. Ibland känner jag mig upplyst. Det är delvis makens ”fel”. Han är så tvärtemot mig som man bara kan vara och Jonathan Haidts bok The Righteous Mind fick mig att efter ett halvt liv tillsammans förstå hur vi kan se på världen på så olika sätt. Det är inte bara det. Jag har en bakgrund i en kristen tro som är väldigt fyrkantig (inget av Svenska Kyrkans flum där, inte). Jag har jobbat med många olika slags människor i olika samhällsklasser. Jag har levt på tre olika ställen i USA som bara delar samma språk, men där samhällsstrukturen och kulturen ser helt olika ut. Jag har läst mer än många andra om många olika ämnen. Jag har upplevt många av livets största utmaningar, antingen själv eller genom någon som stått mig mycket nära. Allt detta har format den som är jag idag.

Kanske är jag inte det minsta upplyst. Kanske är det jag som inte fattar när jag önskar att andra skulle försöka förstå? Har du tid så lyssna på den här intervjun med min idol Stina Oscarson. Hon framför på ett lysande sätt hur jag önskar att mina medmänniskor skulle förhålla sig till det som inte är med deras övertygelse överensstämmande.

När jag nu läser om psykologi på ett teoretiskt plan förstår jag somligt bättre och somligt blir snarare totalt obegripligt. Jag förstår helt intuitivt varför jag just nu helst vill krypa ner under mitt duntäcke med min godispåse och en bra bok. Igår lånade jag en bok av årets Nobelpristagare i litteratur, men jag är tämligen övertygad om att han inte är rätt man för jobbet. Nä, jag tror att jag bara gör mig iordning tidigt och förbereder mig på den härliga helgen som ligger framför mig! Imorgon åker jag nämligen till min gamla brevvän som jag har känt i över 35 år och som alltid gör mig lika glad! Tack fröken Kerstin för att du gav oss den här vänskapen.

08 okt

Folkhemmet, funkisen och allt fult i dess fotspår.

Idag lade min syster upp ett foto från stadskärnan i Nynäshamn på Instagram. Hon beskrev den inte direkt i positiva ordalag. Det fick mig att tänka på dokumentären När Domus kom till stan. Tyvärr verkar det inte som att man kan se den på Öppet Arkiv längre, men skulle du få chansen att se den så ta den! Inte för att det kanske gör dig särskilt glad, men ibland är det viktigt att påminna sig själv om att tänka till en, två och tre gånger innan man hastar in i den nyaste hajpen. Jag hittade klippet här nedan iallafall och det ger åtminstone en kort inblick i hur det gick till när Sveriges städer byggdes om i fulaste öststatsanda.

Ibland får man frågan om det finns någon historisk person som man hade velat träffa. Jag har många personer på den listan, men här kommer några: Arkimedes. Jesus. Drottning Kristina. Karl XI. Emma Smith. Selma Lagerlöf. Wilhelm Moberg. Någon av alla mina förfäder och förmödrar. Alla dessa hade varit intressanta att träffa på grund av det jag lärt mig om dem, men ännu mer på grund av det jag skulle vilja fråga dem om.

Sedan finns det två personer som jag verkligen skulle vilja ställa mot väggen: Gunnar och Alva Myrdal. Deras inflytande på hur vårt socialistiska Sverige ser ut idag var enormt och jag undrar egentligen hur många som är insatta i hur tongivande de var i så många av de politiska beslut som togs under ett halvt sekel… Det sjuka är att trots att vi ser de många baksidorna och bieffekterna av deras sociala ingenjörskonst så verkar de flesta svenskar ta för givet att det här sättet att leva är det enda rätta. Sverige är bäst! Den svenska välfärden öser vi ur pengabörsen Särimner och det finns ingen botten i den. Vi är godast, smartast och mest upplysta. Myrdalarnas steriliseringstankar behövs inte längre, vi väljer frivilligt att inte föda barn för att Moder Jord ska slippa överbefolkas. Vi är jämlikast, lyckligast och tryggast och vår egen Greta är världens nya frälsare. Amen.

Detta är naturligtvis ett inlägg skrivet med en ironisk penna, men tankarna bakom det är i högsta grad äkta. Jag lever ett gott liv som jag är mycket tacksam för och borde inte bekymra mig över andras val, men ibland rinner det över. Ha en fin dag! Imorgon lägger jag säkert upp en bild på vårt höstvackra land istället.

30 sep

Ring lagd på hyllan och orkanen Liv.

Här sitter jag för första gången utan den ring jag bytte ut mina förlovnings- och vigselringar mot då maken och jag hade varit gifta i tio år. Det känns tomt. (Jag hade fått för mig att det var en femårsring, men jag kom ihåg en detalj som gjorde att jag fick lägga till fem år till.) Det har gått femton år sedan ringarna byttes ut, tjugofem allt som allt. Inte ens om jag skulle låtsas att jag inte var gift längre skulle någon tro mig. Ringen har lämnat ett avtryck som är mer än en solbrännemarkering allteftersom åren har gått. Jag vet inte om det skulle försvinna ens om jag lät fingret vara ifred i resten av mitt liv. Det känns som om jag har tagit bort en del av mig själv och lagt den i badrumsskåpet.

Det är inte fullt så dramatiskt som det låter. En operation kräver sina förberedelser. Av med smycken, piercings och nagellack. Fasta. Lämna ut allt som finns att veta om dig i en uttömmande hälsodeklaration. Lägg ditt liv i händerna på sjukvårdspersonal som vet hur man söver just dig, hur man ska ta hand om just dina hälsoproblem, som har möjlighet att göra dig frisk.

Jag har en egen orkan. Den har fått namnet Liv. Min orkan drar fram med olika intensitet och styrka. Ibland är det spännande att söka sig till orkanens öga och vila i lugnet där. Andra gånger kastas jag runt av hårda vindbyar trots att jag kämpar med allt vad jag har för att kunna hålla i mig, men rätt vad det är känns det som när köksfläkten stängs av. Lugnet infinner sig, jag känner bara små ljumma vindpustar lyfta nackhåren för att sedan försvinna ut mot andra äventyr. Jag har accepterat att Liv är en del av min jordiska upplevelse. Hon tar sig större och större friheter då år läggs till år, men jag har blivit bättre på att hantera henne. Vi är ett, Liv och jag. En dag kommer hon att ila iväg med mig på sin rygg. Jag hoppas att det dröjer länge än, men ibland kan jag känna förgängligheten i evigheten reta mig likt ett tappat hårstrå på ryggen. Vad tänker du om det?

27 sep

Beredd på tuffa tider?

Igår gick vi igenom ett nytt moment i en av kurserna. När jag gick min promenad såg jag de här två grenarna och drog genast paralleller till diskussionen. Den första grenen var redan död när det blåste hårt häromdagen. Det var nog ingen match för vinden att fälla den till marken.

För den andra grenen var förutsättningarna helt annorlunda. Grenen satt på ett ungt och starkt träd. Någon behövde använda en avsevärd kraft för att knäcka den och inte ens då gick den riktigt av. Den avbrutna grenen klamrar sig kvar och döden har inte infunnit sig än.

Vi kan bygga upp oss själva, styrka som är hållbar och verklig, på olika sätt. Fysiskt gäller rätt näringsämnen, sömn och motion. Andligt behöver vi känna förundran, vår litenhet i det enorma universum där vi ändå är viktiga och en del av allt det underbara. Mentalt behöver vi bygga upp självkänsla och självförtroende, motståndskraft och en vilja att kämpa. Svårare än så är det inte. (Hahaha!)

Tack till faster Malin för det fina tipset om att lyssna på Mats Bjurboms Tankar för dagen. Lyssna du också!

23 sep

Gud hjälpe oss.

Eländes elände, överallt. Skjutningar och bomber som ska inge ”respekt”, ordet som totalt förlorat sin betydelse och numera verkar betyda ”den som kan skrämma flest och mest vinner”. Ateister, miljökämpar och feminister som aktivt jobbar för att utrota sig själva. Miljöprofeter som slåss om att förutspå jordens närliggande undergång kantad av det ena mer fruktansvärda scenariot än det andra. En annan profet som förutspår att det är dags att sätta sitt hus i ordning, för tiden håller på att ta slut. Min egen man totaldissar våra folkvalda och proffsekonomer och förutspår, tja, inte direkt sötebrödsdagar.

Ja, du hör. Vi har kanske inte många dagar kvar i livet, så det är bäst att vi fyller det med, ja, vad då? Rädsla? Hopp? Tacksamhet? Engagemang? Strejk? Omstart? Renovering? Huvud-i-sanden-stoppning? Tja, jag vet inte mer än att jag varken orkar vara rädd, arg eller upprörd. Jag ser ljus och värme kanta vägen jag har slagit in på. Que sera, sera. Peace.

22 sep

Filosofiska lärdomar.

Jag älskar verkligen att studera igen! Jag lär mig något nytt varje dag och ibland får jag bara ord på något som jag redan vet.

“No man ever steps in the same river twice, for it’s not the same river and he’s not the same man.” Heraclitus

”Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger eftersom det varje gång är nytt vatten som rinner igenom floden.” Herakleitos

20 sep

Om sorg och saknad.

Det är svårt att sakna. Det gör ont. Smärtan kommer av det goda som man inte längre har tillgång till. Kärlek, vänskap, förtroenden som delats eller kanske bara en ömsesidig förståelse. Tomheten kan gapa som ett svart hål, suga upp allt ljus i en och ibland är smärtan så stor att livet känns övermäktigt. Å andra sidan är allt detta jobbiga bevis på att man har haft något vackert i sitt liv. Alfred Tennysons bevingade ord har hjälpt mig i saknaden efter mina älskade: ”Det är bättre att ha älskat och att ha förlorat än att aldrig ha älskat alls.”

Den senaste tiden har det ibland känts som att mina föräldrar håller på att glida mig ur händerna. För någon månad sedan åkte jag upp till Klackamåla för att försöka känna mig nära min far. Jag stannade inte där, tog ingen promenad och tittade inte in till min faster. Jag gick bara upp i gläntan där vi spred fars aska och kände, tja, ingenting. Jag var precis lika förtvivlad när jag åkte som när jag kom, men fick åtminstone fars visdomsord till mig. ”Livet är orättvist.” Jag hann snurra några varv i mina egna förvirrade tankar och konstaterade att allt säkert skulle ordna sig. Det gör alltid det, på ett eller annat sätt.

Idag plockade jag en vacker sten till mammas grav. Hon hade tyckt om att känna dess lena yta mot sin kind och att fylla på sin samling med ännu ett naturens underverk. Havet som har slipat denna sten har sett allt och har säkert upplevt många tidsåldrar. Livet går sin gilla gång och vi kan läka sorg och saknad. Sorgen tar nya former även om den aldrig riktigt försvinner. Det är priset man betalar för att älska.