optimism

Vad gör du då det blir ”lite tlångt”?

Du har förutsättningarna redan från början. Det är så här mycket du har att göra, så här mycket utrymme du har till ditt förfogande, så här liten marginal för att nå resultat. Du vet, och ändå sätter du igång med projektet. Du vet ju precis vad du vill ha och du vet hur du ska uppnå det.

Jag vill bada!

Jag har bara den här lilla baljan.

Jag får plats i den! Och jag vill ha mycket skum. Och varmt vatten.

Okej, ja, men jag vet inte om du får plats.

Joooooo, de gör ja!

Okej. Sätt dig här då.

II: Hihihihihi! Jag gillar mycket skum. ”leka, leka, leka, kraftmätning mellan Skogens Konung och en noshörning” Nu behöver jag lite mer vatten. Och skum.

Okej. Det fixar vi.

Tack! ”leka, leka, leka, leka, leka” Kan jag få lite mer vatten och skum?

Jajamensan.:II

Sätter man reprisklamrar utanför något stycke är det bara att upprepa. Detta stycke upprepades sålunda om och om igen. Till slut tyckte badgeneralen att det började bli dags att stiga upp. Badpojken ville ”doppa sig”, men efter en stunds snurrande i baljan utropade han ”de e lite tlångt”. Jag undrade om det kanske skulle gå att uppnå samma mål om han ställde sig upp så jag kunde duscha av honom. Det gick bra och både han och jag var mycket nöjda efter den här långa badritualen.

Det är så lätt att ge upp för tidigt. Förutsättningarna är inte ultimata, det saknas utrymme, medel, medarbetare, material… ”De gaur ente”. Så lyder det karlskronitiska uttrycket som tydligen är modellen för vår landsända. Bättre att inte ens pröva, då slipper man ju besvikelsen. Jag är på det viset urtypen för karlskroniten. Jag har lätt att lägga mig platt utan att ens testa, även då det rent teoretiskt borde gå att genomföra ett projekt. Men jag vill inte vara sådan. Jag vill vara en driven optimist som tror att det går, som vet att om man bara tänker igenom något en runda till så går det säkert att hitta en lösning. Jag tror minsann att jag hittat ett nytt, motiverande mantra att dra fram ur rockärmen då något känns svårt eller jobbigt att genomföra. ”De e lite tlångt!!!” öppnar för lösningar och möjligheter, där och då gäller det att dra fram sina äss ur rockärmen. Om jag kan påminna mig själv om detta tror jag det är lättare att leva efter ledordet FRAMÅTANDA.

Gud hjälpe oss.

Eländes elände, överallt. Skjutningar och bomber som ska inge ”respekt”, ordet som totalt förlorat sin betydelse och numera verkar betyda ”den som kan skrämma flest och mest vinner”. Ateister, miljökämpar och feminister som aktivt jobbar för att utrota sig själva. Miljöprofeter som slåss om att förutspå jordens närliggande undergång kantad av det ena mer fruktansvärda scenariot än det andra. En annan profet som förutspår att det är dags att sätta sitt hus i ordning, för tiden håller på att ta slut. Min egen man totaldissar våra folkvalda och proffsekonomer och förutspår, tja, inte direkt sötebrödsdagar.

Ja, du hör. Vi har kanske inte många dagar kvar i livet, så det är bäst att vi fyller det med, ja, vad då? Rädsla? Hopp? Tacksamhet? Engagemang? Strejk? Omstart? Renovering? Huvud-i-sanden-stoppning? Tja, jag vet inte mer än att jag varken orkar vara rädd, arg eller upprörd. Jag ser ljus och värme kanta vägen jag har slagit in på. Que sera, sera. Peace.