Gud hjälpe oss.
Eländes elände, överallt. Skjutningar och bomber som ska inge ”respekt”, ordet som totalt förlorat sin betydelse och numera verkar betyda ”den som kan skrämma flest och mest vinner”. Ateister, miljökämpar och feminister som aktivt jobbar för att utrota sig själva. Miljöprofeter som slåss om att förutspå jordens närliggande undergång kantad av det ena mer fruktansvärda scenariot än det andra. En annan profet som förutspår att det är dags att sätta sitt hus i ordning, för tiden håller på att ta slut. Min egen man totaldissar våra folkvalda och proffsekonomer och förutspår, tja, inte direkt sötebrödsdagar.
Ja, du hör. Vi har kanske inte många dagar kvar i livet, så det är bäst att vi fyller det med, ja, vad då? Rädsla? Hopp? Tacksamhet? Engagemang? Strejk? Omstart? Renovering? Huvud-i-sanden-stoppning? Tja, jag vet inte mer än att jag varken orkar vara rädd, arg eller upprörd. Jag ser ljus och värme kanta vägen jag har slagit in på. Que sera, sera. Peace.
Något som faktiskt förvånar mig när jag ser krigsreportage på tv är hur människor,kanske endast några kilometer från krigsfronten,fortsätter med sina liv.Lagar mat,tvättar,odlar,skördar,ler och skrattar.Det är lite skrämmande hur människor kan bli tillvänjda vid krig och död.Mot alla odds strävar livet vidare,en dör vid fronten och samtidigt föds det nytt.Livet självt kan inget stoppa och det är ju något hoppfullt i en annars mörk värld.
Ja, visst är det märkligt, men ändå hoppingivande? Jag rekommenderar alla att läsa Viktor Frankls fantastiskt inspirerande bok ”Man’s search for meaning” (Livet måste ha mening på svenska). Tänk så mycket man kan påverka sin egen vardag bara genom att ha ett bra sätt att tänka, eller i vissa fall INTE tänka…