Nu drar jag igång! Chili och paprika är i jorden, om några veckor är det dags för tomater och lite annat smått och gott.
Varje år säger jag att jag ska ha färre tomat-, chili- och paprikaplantor än jag hade året innan, men det har ännu inte blivit så. Jag kommer säkert att ha för många plantor även i år. Det är svårt att göra sig av med friska plantor, men det är omöjligt att räkna ut precis hur många fröer som utvecklas till starka och friska plantor.
I ladan jobbar jag mig långsamt igenom städningen. Hacka, hugga, skyffla – ingen rast, ingen ro. Det kräver sitt för att inte ge upp!
För ett tag sedan hörde våra vänner av sig för att höra om inte vi ville ta över deras myskankor. De har satsat stort på värphöns under vintern och då det är lite krångligare än vanligt pga fågelinfluensa-restriktioner (japp, det finns andra sjukdomar också) blev det övermäktigt att sköta också ankornas behov. Det tog emot lite, vi har inte haft höns pga att friheten inskränks och man måste se till att alltid ha någon som sköter dem. Nu tänkte dock jag att eftersom trädgårdslandet ändå kräver full uppmärksamhet under årets varmare månader så är det bra att låta dem flytta in nu. När de är etablerade och känner sig hemma här tänker jag att det blir lättare för ex grannar att hjälpa till om vi båda är bortresta några dagar. I värsta fall får de hitta nytt hem hos andra som är trötta på sina mördarsniglar (myskankor har tydligen en lite fransk smak).
Våra nya familjemedlemmar har fått namnen Draken (ankhanar kallas drakar), Mama, Majkel, Lusse och Pim. Majkel, Lusse och Pim är ungankor. Tydligen är Mama bra på att ligga på ägg. Vi får väl se om hon vill ge oss några. Min mun stack då jag åt kokta ankägg i Orem, men det går ju bra att använda dem i matlagning. Å andra sidan är kanske ankor inte lika lättvärpande som hönor. Vi får se. Du kommer hur som helst med all sannolikhet att få möta ankisarna här i bloggen framöver.
Edit: När jag sett efter ordentligt blev det vissa namnändringar. Majk heter brorsan och Lucia och Pim heter syrrorna. Det betyder att vi antagligen måste slakta ungdraken (Majk) eller sälja av honom såklart.
Plötsligt en dag så händer det. Fåglarna börjar låta lite annorlunda. Ljuset har en annan intensitet. Det prasslar på ett annat sätt i buskarna. Våren är faktiskt på väg, även om jag vet att det naturligtvis är långt kvar. Jag vill inte gå ur några odlargrupper på Facebook, även om jag stressas lite av att ”folk” redan har börjat förodla och bygger växthus och gör både det ena och det andra som jag själv inte tycker är meningsfullt än. Skulle jag börja sätta fröer nu skulle det sluta med massiv sorgmyggsinvasion och rangliga, taniga plantor som ändå inte klarar sig ordentligt då jag sätter ut dem. Det misstaget har jag gått på förut. Nä, jag sitter stilla i båten och håller mig fast i relingen. MEN! Jag blev lite lockad då svägerskan berättade att hon hade beställt en massa fröer. Och jag borde fixa krokar till Lidl-växthuset i god tid så det inte riskerar att blåsa bort igen.
Jag försöker hålla koll på nytt och spirande grönt, men detta förrädiskt och fantastiska mossgröna är något annat. Jag vet dock att det händer mycket där under torra löv och dött gräs. Igår drog jag bort det översta lagret ogräs i några av odlarlådorna i trädgårdslandet så det inte ska bli ett massivt och tjockt lager att ta hand om senare. Jag rensade lite runt purjon som står kvar och tittade till vintermorötterna som verkar fortsätta klara sig. Rotsellerin som jag inte tog upp visade sig bara bli geggamoja, men nu har jag åtminstone gjort ett experiment. Jag kan konstatera att de kanske hade klarat sig med ännu mera skydd? Tänk ändå att så pass mycket mat vi äter är vår egen. Jag är mest nöjd med purjon, snålröran, morötterna, svampen och kryddorna. Potatisen blev bara inte god i år. Vet ju inte säkert varför, men tror att det är för att den odlades i lådor som jordförbättrades och att det var så mycket krafs som inte blivit till mull än i de lådorna. (Potatisen blev ju bonus i år.)
Lugnt lågvatten ute vid Östersjön. Inga svanar eller andra sjöfåglar, bara helt lugnt igår. Som sagt. Än är det vinter kvar säger mor, än får vi gå med strumpor och skor. Hade jag inte varit kvar i gränslandet mellan sjuk och frisk hade jag ändå varit lite frestad att doppa tårna… Undrar hur många grader det är i vattnet?
Våra go’a vänner kom förbi med ett flak ägg igår som en liten uppiggade. Jag ser fram emot att få sätta tänderna i ett perfekt kokt Fridhem Farm-ägg så fort jag fått tillbaka smaken. Jag känner mig genomförkyld och är helt täppt i näsan. Vet inte om det precis är så Covid-smakbortfallet brukar ske, men så är det för mig i alla fall. Det är så himla trist att äta när man inte känner en enda gnutta smak. Nada. Efter två dagar med detta specifika problem är jag redan bekymrad över hur länge det kommer att hålla i sig. Min svärson hade Covid i somras och han har fortfarande problem med ägg, eller egentligen allt som luktar svavel.
Titta så fina stämplar Robban och Sigrid fått! Eller snarare utvecklat. De är duktiga på sin lilla gård. Höns och lamm och grönsaker och hund och ungar och… Vi ska ta över deras myskankor. De ska bo nere i trädgårdslandet är det tänkt. Är det så det börjar? Egentligen vill jag inte ha några djur. Man blir så uppbunden. Alltså, det finns flera djur jag skulle kunna tänka mig, men djur kräver omsorg 24/7 och husdjur gör att det blir svårt att ge sig iväg annat än över dagen. Vi har dock fina grannar och jag tror säkert att de på båda sidor om oss skulle kunna tänka sig att hjälpa till. Japp.
Vad skiljer en dag från en annan? Hur kan jag ta med mig de upplevelser jag haft för att göra mitt och andras liv lite bättre? Vad är skillnaden på att bara vara och att vara mer medveten om detaljer och sammanhang? Det är stora frågor, och viktiga. Med tidigare upplevelser i bagaget vet jag att november blir en månad i eftertänksamhetens tecken. Trettio Tacksamma Dagar drar igång imorgon, det projekt som för mig i år firar tioårsjubileum. De här dagarna förändrade mitt liv till det bättre första gången jag tog tag i det. Jag läser min blogg och minns klumpen i magen, den som jag inte riktigt berättade om, men som genomsyrade allt jag skrev. Trettio dagar i tacksamhet kan göra all skillnad i världen. Det ändrar ingenting rent praktiskt, men ger styrka att hantera själva livet.
Igår hade vi chansen att uppleva norrsken i hela Sverige. Dessvärre var det alldeles för molnigt här på Sturkö, men morgonen hade bjudit på detta fantastiska, så jag klagar inte. En dag ska jag få marinera mig själv i himlaspel!
Vad är det som gör att vi människor förundras över de här färgerna? De kan inte fångas på riktigt, men kameran hjälper mig att minnas att den här stunden var magisk. Mest bara njöt jag. Det är så lätt att glömma att stanna i stunden när man är van vid att alltid titta på världen genom en kameralins.
Pumporna mår fortfarande bra. Jag borde väl skära ut ett mönster i en av dem, men det har inte blivit av. Det tråkiga är ju dessutom att en skuren pumpa obönhörligen ruttnar. Vi får väl se om det blir något. Ikväll är det Halloween ”på riktigt”, så orkar jag så kanske ändå…
Rosenskäran som fullkomligt tog över en av odlingslådorna blommar så vackert! Till vänster se du persiljan som är inne på sin andra skörd sedan jag satte den i våras, och så en massa rödbetor som blivit kvar i jorden. Morötter, palsternacka, purjolök och rödbetor kan man spara i jorden enligt odlingsgurun Sara Bäckmo. Detsamma verkar inte gälla rotsellerin vilket innebär att jag väl borde få upp den! Jag vill inte att den ska förfaras nu när jag gullat så med den.
Massor av persilja hackad och lagd i luftfyllda IKEA-påsar. När persiljan är ordentligt genomfrusen tömmer jag påsarna på luft och kan därmed förvara dem lättare eftersom de tar mindre plats. Vi har aldrig haft en frys så full av egenodlad mat som i år. Härligt! Jag läste på UnderbaraClaras blogg att hon tycker att bonderomantiken förstör för de ”riktiga” bönderna. Hennes man försörjer sig som just det och det är ett tufft liv, inte tu tal om saken. För dig som läser om mina planttantsäventyr är det kanske inte svårt att förstå att jag är otroligt imponerad av alla som odlar och tacksamt betalar för grödor vi inte själva kan ta fram. Det finns inget romantiskt med att slåss mot mördarsniglar och svår torka. Jag vill och tänker ändå inte sluta med mitt ”låtsasbonderi”, utan hoppas orka fortsätta planttantslivet även framöver.
Vid den här tiden på året börjar jobbet i trädgården kännas något mindre inspirerande. Det finns fortfarande att göra, skam vore det annars. Det är bara inte lika kul att krypa omkring och finlira i rabatter och på regnhala stenhällar. Jag har väntat med att sätta vitlök, men det måste jag göra den här veckan. Jag har också några krokuslökar som ska ner i jorden. När jag ser allt utrymme i perennrabatten där dahliorna stod funderar jag lite på hur södersidan på ladan skulle kunna utnyttjas bättre så det skulle kunna bli mer plats kvar till återkommande blomsterprakt. När man väl börjat skämmas bort med fri tillgång till bukettmaterial är det lätt att vilja ha ännu mer. Åtminstone är det så jag bortförklarar mitt habegär.
Jag brukar låta amaryllisar blomma klart efter jul och nyår, klipper bort utblommade blomstänglar och fortsätter sedan försiktigt vattna dem hela våren då de enbart har långa gröna blad. Egentligen ska man fortsätta näringsvattna hela sommaren, men jag plockade upp mina och planerade att sätta ut dem i trädgårdslandet som jag gjorde förra året med stor framgång. Nu råkade jag glömma att få ut dem, så de kom ner i jord väldigt sent. De som jag inte alls fick ner i jord utan bara låg kvar i verandan satte jag i jord redan för någon vecka sedan. Jag glömde även att väcka rötterna genom att låta dem stå i ljummet vatten (inte löken, bara rötterna) över natten. Vi får väl se om det blir något. Enligt proffsen ska man genomföra ett moment till, nämligen att plocka upp lökarna och lägga dem i en papperspåse i kylen i 6-10 veckor innan man får ner dem i kruka 5-6 veckor innan det att man vill att de ska blomma.
En amaryllislök ska stå med hälften kvar ovan jord och ett par, tre centimeter ut till krukans kant. Eftersom lökar inte gillar att ha det blött om fötterna är det viktigt med dränering. Lecakulor rekommenderas, men det har jag inte alltid haft. Det har gått bra ändå, krukorna har ju alltid hål i botten. Lite sandblandad jord är att rekommendera, men det har jag inte heller brytt mig om. Vanlig krukväxtjord funkar finfint.
Av de sju lökar jag fått ner i kruka i år har jag förhoppning om att åtminstone tre ska blomma. Anledningen till att jag inte förväntar mig full pott den här gången är att två av dem redan blommade ute på friland under sensommaren. De har inte riktigt hunnit hämta ny kraft. De två verandalökarna har som sagt inte fått möjlighet att hämta ny näring, men under kan ju hända! Här ser du mitt lilla plantbebisrum. Jag har satt igång två nya ”Dr Westerlund”-träd efter mitt vackra exemplars frånfälle, men har även lite annat på gång. Det här västerfönstret i gästskrubben verkar ge tillräckligt med ljus för att de gröna vännerna ska må bra. Nu är det bara att vänta och se om naturen följer mina önskningar!
I fredags var det dags igen… Jag hade försökt att mentalt förbereda mig i några veckor, för att sätta tulpanlökar är gräsligt trist. I år hade jag införskaffat över 200 lökar visade det sig! Då jag satte dem på samma ställe som förra året stympade jag då och då en lök som redan låg i jorden, men det hände bara ett fåtal gånger. Jag hade hittat tips om att även de moderna lökar som bara blommar ett år kan komma igen om man går igenom en procedur med dem. Jag var när det gällde inte sugen på några procedurer och lät dem helt enkelt bara ligga kvar i marken. Jag ser två olika scenarier framför mig inför nästa år. Antingen får jag ett lite grönare tulpanfält, där de nya lökarna blommar medan förra årets mest levererar gröna bladverk. Alternativet är ett prunkande fält med över tvåhundra storblommande skönheter och ett gäng klena stackare som sticker upp här och där. Det blir spännande att se!
I torsdags eftermiddag hann jag bara placera ut lökarna innan jag skulle åka iväg till kören, så jag slängde över några tidningar för att skydda dem från fåglarna. Det funkade bra. Nästa dag hade jag inte den riktiga planteringsspaden i närheten och använde därför den utan spets (jag bröt av den för flera år sedan och har trots dess störiga ineffektivitet behållt den ”eftersom det är bra med en extra” – stort misstag). Ungefär då jag tog den här bilden höll jag på att bli galen av den trubbiga spetsen och gick och hämtade den riktiga i stenkällaren, precis där den skulle ligga. Blir så trött på mig själv då jag är dum-lat. Jag hade inte köpt nytt benmjöl då jag trodde att den gamla påsen skulle räcka, men det var visst bara en tredjedel som fick den här extraskjutsen med sig. Jaja, men nu blev det så.
Såhär såg det ut i fredag förmiddags då alla lökar hade hittat ner i jorden! Eller, jag har ett par blandpåsar som ska ner i en av de stora byttorna vid entrén. De får sig en dos TricoGarden i vår så kanske de klarar sig från rådjuren. Jag har förresten inte sett något här på många månader, för första gången sedan vi flyttade hit! Dolly har ju varit grannens tama rådjur och hon har fått tre omgångar kid som hon tagit med sig hit och festat loss på vad vi har haft att bjuda på. I våras hade hon tvillingar. Jag vet att en jägargranne var ute efter henne, så kanske äter hon numera tulpaner på de saligas ängar. Det verkar som att planttanter och plantgubbar sitter och hänger på låset då tulpanerna släpps i online-butikerna. Jag är lite sparsam av mig och vägrar betala fullpris, så jag väntar alltid tills det blir något bra erbjudande. Vid det laget har alltid de mest populära sorterna gått. I år fick jag bästa urvalet och dealen på odla.se. Trots att de fortfarande hade många sorter kvar fanns det bara en enda vit sort kvar. Däremot fanns det många i lila, vinröda och orangegula toner. Själv gillar jag rosa tulpaner och de enda tre sorter som fortfarande fanns kvar ser jättefina ut de också. Jag köpte även ett gäng lökar på ICA Maxi. De väldigt prisvärda multimixerna missade jag i år då de var helt slutsålda, men det här blir kanon det också! Jag gissar dock att karaktären på tulpanfältet kommer att bli väldigt annorlunda än förra året. I år försökte jag följa något slags färgskala, förra året blandade jag bara de olika sorterna hej vilt, dock satte jag varje sort för sig. Trots att jag älskar hösten så är det inte dumt att drömma även om det här:
Hm, har vi inte en urkärnare någonstans? Eller förresten, vart tog vår äppelmanick vägen? Den har jag inte sett sedan… vi packade upp här i köket? Jaha, ja. Tydligen kan man ha en grej i ett litet kök utan att lägga märke till den på nästan fem år. Är inte det en anledning att fundera på vilka grejer man har i sina skåp och lådor så säg?
Igår hade jag en massiv arbetsdag. Jag hade mitt första samtal vid tio och var ute ur arbetsrummet efter sista samtalet närmare 21.30. På eftermiddagen hade jag en lite längre rast och passade då på att skiva päron och lägga i torken. Jag fixade också ett par liter päronmust till, så nu har vi tre lådor i frysen fulla av gottigheter. Snålröra, svamp av olika slag, dill och persilja, päronmust, björnbär, spenat, kirskål och en del annat. Nu gäller det att använda allt så det inte bara blir liggande tills någon inte riktigt stänger frysen nästa gång, hehe. Jag har ett komplicerat förhållande till ”lyxiga” matvaror. Vill inte slösa. Men vad nytta gör något som ligger och får fryssmak och får skador av frysskadekaraktär? Ingen alls, faktiskt. Visst kan vi skaffa en frysbox som så många gör, men jag tror inte att det är rätt svar för oss. Vi vill ju gärna köpa ett lamm förstås och då är frågan om vi får in det som det ser ut nu. (Ett lamm fyller ungefär en av våra stora lådor plus lite till om man packar riktigt väl och har en hel del färs.)
Det visar sig att det finns en anledning till att torken var så billig. Den har ett konstruktionsfel och klarar inte fem lager päron pga vikten. Ingenjören hade visst en lösning. Vi gillar ju verkligen att ha en tork igen och med all sannolikhet kommer ett annat exemplar att ha samma brist. Vi får väl se om hans idé funkar! Det kan vara värt det. Idag vill jag testa att torka persilja. Jag har en hel del i frysen, men tycker att det skulle vara kul.
Idag åker jag till Malmö. Det är dags att fortbilda mig, den här gången gällande PTSD (post-traumatic stress disorder). Jag har följt Jeanette Niehof (ViduNova) under en tid och är mycket intresserad av hennes erfarenheter och hur hon tar sig an traumatiserande händelser. Att jag dessutom får hänga med lillasyster, svåger och fin vän blir en trevlig bonus.
Jag tror att vi har plockat klart svamp för i år. Fin skörd! Blek taggsvamp förvälldes och ligger i frysen, trattisarna fick sig en omgång i en riktigt effektiv, kul och billig tork som inhandlades på Jula för en (alltför?) billig peng. (Tack för tipset, brorsan!)
Tänk ändå så fint att vi kan njuta av höstens fröjder också under den mörka, kalla vintern! Ser fram emot mustiga grytor med mycket morötter, lök och svamp.
Fascinerande grej och mycket användbar! Ska se om vi kan torka lite päron också. Bredavikspäronen är så goda och det känns dumt att låta dem förfaras. Torkade äppelskivor från Utah från 2015 åts så sent som i våras och de smakade hur gott som helst.
Slutligen en titt på de vackra skönheterna som glatt oss så i trädgården i år! Det har verkligen varit gynnsamt för dahliorna och jag hoppas kunna dela på många knölar och dela ut lite bland släkt och vänner. Tittade lite extra på grannarnas dahliaslänt i Bredavik igår. Den är helt fantastisk, mängder av färger och mycket lummig. Grannarna är duktiga på att sköta sin trädgård med allt från gallring till vattning och ett bra exempel på att om man vill ha något riktigt fint så kostar det. I odlarsammanhang går det inte att komma runt sol, näring och vatten! Jag hoppas kunna sätta fler av dahliorna på friland nästa år. De krukodlade blir helt enkelt inte lika rikblommande och angrips mycket lättare av ohyra. Ja, men då så. Dags att dra söderut. Ha det fint!
Jag sitter här i mörkret i arbetsrummet medan regnet slår mot rutorna och doften av torkande chili når näsan. Klimakteriet bjuder på en och annan inte alltid så behaglig överraskning för den som inte är om sig och kring sig. Minskat sömnbehov, eller åtminstone svårigheter att sova, är en av dem. Med tanke på flera olika omständigheter vill jag inte ta något östrogentillskott, men har sedan några dagar ätit Femarelle Recharge som innehåller fytoöstrogen. Vi får väl se om det gör någon skillnad.
Det är inte bara jag som nått slutet på min fertila period, utan också mina vänner i trädgården. Jag hoppas att jag har många produktiva år framför mig och ser med tillförsikt an på livets höst och vinter. Rent hälsomässigt har jag sett till att förbereda mig och jag har också förberett i trädgården. Då jag såg att det skulle komma 35 mm regn på ett dygn passade jag på att skörda pumpor, plocka av nästan alla de sista tomaterna, plockade blommor till flera vackra buketter och dessutom hade både en hel del paprikor och chilifrukter rodnat klart. Paprika går bra att förvara i kylskåpet, men i år lägger jag inte så mycket chili där. Jag har istället använt en del i snålröran, gjort färsk chilisås och torkat en hel del. Chilisalt låter smarrigt, så det ska jag nog göra. Sedan jag upptäckte Cholula hot sauce för flera år sedan har mina smaklökar börjat uppskatta betydligt mer hetta i maten. Pumporna får stå på parad ett tag, men flera av dem ska få flytta hem till andra.
Igår mötte vi några av makens ”nätbekanta” i Bredavik och bakade pizza. Mannen föreläste på en av makens Frihetsfester för ett gäng år sedan. Han och hans fru har levt ett spännande nomadliv över hela världen i flera år. Då äldsta barnet var 1,5 år (hon är tre år nu) bestämde de sig för att skaffa en hemmabas och hamnade då i Prag precis innan Corona tog över världen. Det var så roligt att höra ett lite yngre par berätta om sina livsval och erfarenheter. De vill gärna hemskola sina barn, eller åtminstone ge utrymme för att verkligen hitta rätt plats för dem, och då är Sverige inte rätt plats att bo på. Kvinnan berättade om hur hon som barn var ”jättejobbig”, men så fort hon lärde sig läsa hittade hon lugnet i böckerna. (Min kusins son utreddes för ADHD, men psykologen kom fram till att hon rekommenderade att familjen bytte förskola då han var gravt understimulerad och mycket intelligent – jag gissar att situationen kanske var likartad för kvinnan jag berättade om.)
Det här med ”nätbekanta” och hur vi sedan introduktionen av internet har börjat forma nya typer av sociala strukturer är så intressant. Jag har flera vänner som jag först lärde känna online i scrapbookingvärlden, men de känns inte mindre ”riktiga” än vänner som kommer från skola och arbetsliv. Maken har hittat många likasinnade på det här sättet och jag vet att samma gäller både flera släktingar och vänner. Jorden är ett litet rum, som hon sjunger, Eva Dahlgren.
Jag blir alltid lika förvånad över hur den här låten påverkar mig! Den är så otroligt fin på alla sätt och vis.
Vilket överflöd av gåvor! För varje år som går lär vi oss bättre vad de olika växterna behöver och blir rikligen välsignade då de svarar på allt gullande. Näring, vatten, att slippa konkurrens och ljus – svårare än så är det inte! Planttanten i mig har blommat ut i år. Nu ska jag försöka rensa upp i bäddarna och förbereda för vintern. Vissa grödor ska få stå kvar i jorden, medan andra ska förvaras i stenkällaren. Ska jag försöka utvärdera om det är värt all tid och energi jag lägger ner på odlingen så blir svaret ett rungande JA.
Jag har femton pelargoner som lever. De flesta frodas, men stackaren längst ner och längst fram trillade ner på gruset då vi var i Stockholm och hann få sig en omgång innan jag kom hem och räddade den. Nu hoppas jag att de alla kommer att överleva vintern i Bredavik. De har inte flyttats dit än, jag hoppas kunna njuta här hemma ett tag till. Vad gör du med dina pelargoner för att få dem att må så bra som möjligt?
