Nu har jag hängt hemma hos svärfar i några dagar eftersom svärmor var på husmorssemester i Stockholm. Jag älskar deras hem, den blå bokhyllan och alla underbara små stilleben och detaljer. Sköna hem-värdigt på alla sätt och vis. Jag har hunnit läsa en bok, sticka klart ett projekt, diskutera åldrande, tv-programsutbud och en massa annat spännande. Efter närmare 1,5 vecka (förutom en snabb tvättrunda hem) på annat håll känns det skönt att få sova i min egen säng inatt. Svärmor kallade mig ”den ambulerande samariten” och tyckte jag skulle ha en knapp att fästa på jackan om det skulle bli utryckning igen. Jag trivs i rollen, det känns fint att kunna hjälpa till. Imorgon ska jag se hur det gröna ute och inne har klarat sig, men först ska jag sova gott.
De senaste månaderna har varit skakiga runt omkring mig. Flera nära och kära har drabbats av cancer, någon har gått bort och ett flertal är under jobbig behandling. Några lider av annan sjukdom, eller sviterna efter olyckor. Andra befinner sig känslomässigt nära den inre cirkeln av sorg. Flera klienter än vanligt hanterar sorg, förväntanssorg och känslan av ett skenande tåg, mer än det vanliga livspusslandet och hanterandet av livets allmänna klurighet. Det finns ingen gradering i vem som mår sämst eller vem som har det jobbigast, det kommer aldrig att kunna mätas. ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det”, detta av somliga omfamnade och av andra hatade uttryck, visar sig däremot om och om stämma ganska bra. I forskning framgår det tydligt att ”coping”, det svengelska uttrycket för att hantera förändringar eller hot om förändringar, är en viktig egenskap om man vill må så bra som möjligt.
Jag och en manlig släkting pratade om just fenomenet coping. Han och hans familj har haft ett par gungiga år med lite väl många av vuxenlivets utmaningar på en gång. Vi pratade om hur det var för hundratals år sedan då familjer fick åtta barn, men kanske tre levde till vuxen ålder. Hanterade de sorgen med en klackspark jämfört med oss? Var det jobbigare att hantera ”en unge till” än att ett barn dog? Var en störig släkting ett ickeproblem eftersom ens by kunde bli utrotad av grannarna? Är det så enkelt att mänskligheten i västvärlden mår så dåligt för att vi har det för bra? Mår vi onödigt dåligt för att samhället lyfter upp de offerskap som finns att finna i alla situationer istället för att bygga upp resiliens (min syrra tycker att jag har en fixering gällande detta fenomen, jag är böjd att hålla med) och självkänsla hos våra barn och ungdomar?
Allt kan tas från en man utom en sak: den sista av de mänskliga friheterna – att välja sin attityd under alla givna omständigheter, att välja sin egen väg. Viktor Frankl
Den gode herr Frankl visste vad han talade om. Han intresserade sig för sina medmänniskors hanterande av förintelsen och verkade landa i slutsatsen att om man ska kunna gå vidare och leva ett gott liv går det inte att stanna kvar i sitt offerskap. Då funkar inte ”jag mår dåligt och det är ditt fel”, det finns ingen väg runt detta. Uppenbarligen är det många som lever både enligt det uttrycket och enligt ”du mår dåligt och det är mitt fel”. I min värld funkar ”jag ser att du mår dåligt, vad kan jag hjälpa dig med” bättre. Eller ännu hellre ”här ska du få några verktyg som hjälper dig hantera livets utmaningar”.
… kan ett liv se ut precis som mitt gjorde från onsdag till torsdag kväll. Ibland undrar jag om mitt liv ter sig exotiskt jämfört med någon annans. Då brukar jag landa i att det faktiskt är så på somliga sätt. Min vardag, min fest och allt däremellan. Tryggt, vardagligt, spännande och oförutsägbart i en kompott i en smak som inte riktigt går att få till med andra ingredienser helt enkelt.
Här började jag i onsdags. På restaurang Bette vid Landbron i Karlskrona. Bloggsyrran från Nynäshamn har varit i stan sedan i lördags både i privata ärenden och gällande jobb. Hon frågade om inte vi Karlskronabaserade syskon ville följa med på finrestaurang och prova på att leka vuxna. Det ville vi gärna. En brorsa blev försenad från jobb i Växjö, men annars var vi där allihop. Fyra av sju, inte dåligt! Maten som serverades var riktigt god, lite krånglig och vacker, precis som jag vill ha det om jag nu ska lägga så mycket pengar på en måltid som inte är hemlagad. Jag tror inte jag är ensam om att lätt bli besviken på restaurangmat. Det handlar nog mest om att det faktiskt gräver ett djupt hål i plånboken och då vill jag inte känna att jag hade kunnat äta samma sak hemma till ett mycket bättre pris och kanske till och med godare. Förmätet kanske, men så är det iallafall.
Igår steg jag så upp tidigt för att förbereda mig för en lång dag. Vårt kära Ingrid Marie-träd mår ju sådär, men i år har hon åtminstone lyckats producera lite frukt. Jag fixade lite äppelmust med den färg som bara Ingrid Marie kan frambringa. Denna dryck får ögon att tåras av lycka och tungan att krullas av en perfekt blandning av sött och surt. Nej, att dricka ren fruktjuice är inte att rekommendera rent hälsomässigt, men för själen är det en dröm. Juicen var med medan jag fixade det sista innan det var dags att åka till Augerums kyrka.
Himlen grät så det skvalade då det var dags att säga adjö till en av mina bästa vänners pappa. Han fick en värdig begravning. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att begravningar blir ”värdiga”. Kanske handlar det om att sista chansen att berätta sin egen historia inte längre finns kvar. Det är de som finns kvar som blir ansvariga för att teckna en sann livsberättelse. Finast var hur som helst hans barnbarns framförande av Amazing Grace på piano, cello och sång, och vilka som bar kistan. Relationer är det vi har kvar till slut, det går inte att blunda för detta faktum.
Efter lunch, några ärenden och jobb var det dags att möta upp syskonen igen, denna gång i kommunhuset. Vi fick besökslappar med streckkoder och tre personer med olika fält inom stadsplanering mötte upp för att ge oss lite mer kött på benen gällande hur vi skulle kunna göra med Bredavik framöver. Strandskydd, kommunens planer och inplanerad havshöjning gör att det inte är helt enkelt, men inte heller billigt. Utredningen för att se om de ens skulle kunna tänkas låta oss dela upp marken för att bygga eget kommer att kosta mellan 100 000 och 1 500 000. Ingen ska säga att kommunen och staten inte tar sin uppgift på allvar. Jag är glad att mötet var gratis, men vet inte direkt om jag känner mig så mycket klokare efter den där timmen.
Jag skjutsade en syrra hem och en till tåget och fortsatte sedan till Pantarholmen där svärfar tog emot. Vi kollade på en gammal svartvit film om von Döbeln (ah, gammal skådespelarteknik med tydligt uttal och intensiva ansiktsuttryck ändå) och jag passade på att sticka. Efter det här var det bara att knöla på regnjackan och ladda med paraplyet för att knata in till stan igen i regnvädret. Karlskrona bjuder ofta på ”blaust” och i kombination med öppna skyar är det ju lätt hänt att man längtar in i stugvärmen igen. Vädret fick dock igång spänsten i mina steg och jag var snart inne i värmen i Fredrikskyrkan. Körrepetition gör det väl värt att bekämpa blåst och regn en liten stund. Här kan du lyssna på hur vi lät igår. (Det var jag som filmade. Eftersom jag har hand om körens sociala medier står jag ofta bakom kameran.) Älskar att få chansen att ta ett steg bort för att höra hur det låter utifrån. Uppfylld av ny energi kunde jag sedan promenera tillbaka till Pantarholmen utan regn, men med ett nytt känslomässigt paraply att hantera livets vedermödor med. Körsång, alltså! Ja, och det var det dygnet i en snart 54-årig svenskas liv.
Mitt i natten kom jag hem, trött efter en lång resa. I brevlådan låt ett paket från en fin och observant vän. Hon hade kommit ihåg att min plånbok var på sista versen och hade hittat den perfekta lilla läderplånboken till mig. Hur glad blev jag inte?! Ännu bättre passade paketet då den gamla plånboken helt pajade ihop i Skottland.
Maken talade om att han hade fixat en annan överraskning innan han gav sig iväg. ”Fisk!” var ledordet då jag gav mig ut på jakt. Det visade sig att han hade byggt en anpassad hylla på hjul till utrymmet bredvid tvättmaskinen i vårt lilla tvättrum. Det har varit dåligt utnyttjat och det har varit svårt att få tag i grejer som stått där, så detta var en perfekt lösning. Sådana här lösningar påminner mig om hur mycket jag gillar ordning och reda.
Fysiskt mod * att fortsätta framåt med resiliens, balans och medvetenhet
Socialt mod * att vara sig själv utan att ursäkta sig
Moraliskt mod * att göra rätt även när det är obekvämt eller impopulärt
Känslomässigt mod * att känna alla sina känslor (positiva och negativa) utan skuld eller fasthållande
Intellektuellt mod * att lära, avlära och lära om med ett öppet och flexibelt sinne
Andligt mod * att leva med syfte och mening genom ett hjärtcentrerat förhållningssätt till allt liv och sig själv
Texten kommer från en skärmdump från en av mina vänner, källa saknas. Översättningen är min. Tanken på att det finns olika sorters mod har slagit mig många gånger, men jag har aldrig tänkt att man kan se det fullt ut på det här viset. Känslomässigt mod har jag t.ex. tänkt är att våga vara sårbar.
Vi går hundpromenader på golfbanan och jag förundras över allt det gröna, skillnader i vegetationen jämfört med hemma och själva känslan. Att säga att det känns att vi inte är hemma låter väl märkligt, men så är det.
Kanske är det murarna som gör det? Vackra och väldigt olika de vi har på Sturkö. Det är också själva luften som är annorlunda. Doften. Mättnaden. Jag tar in allt det vackra och vårdar det för kommande dagar.
I USA blev jag tokig på de stora kedjorna då de drog fram julgrejer i oktober. Under tiden vi bodde där blev det tidigare och tidigare. Fenomenet verkar ha spritt sig till både Sverige, där vissa butiker visst redan plockat fram julgodis och julmust, och hit till Skottland. Juldekorationer i september?! Alltså, mysmagin förtas ju alldeles. Det ska hinnas med både höstfärger, höstlov, Halloween, bröllop, allhelgona och Thanksgiving innan det är dags att för mig att bjuda in advent, Lucia och julkänslor. Inte ens jag som är stor julälskare tycker att det här är okej, så hur tänker alla som inte gillar jul? Det måste vara en plåga att badas i detta överallt. Att låta saker ha sin tid och inte stressa vidare till nästa är något jag tror att vi mår bra av på samhällsnivå. Eftersom vi snabbt vänjer oss vid det nya blir det snabbt till brus, något som finns där som bakgrundskuliss. Då kan vi lika väl ge saker och ting den tid och det utrymme det förtjänar?
Det fanns något fint i tanken om att den svenska jultiden inleddes med första advent, att skyltsöndagen drog igång önskelistorna och att leksakskatalogen skickades ut i samband med det. Nu finns inte leksaksaffärerna kvar, barn och vuxna hänger med näsan över skärmar (som jag just nu) och önskelistorna består av ”swishar”, även från småbarn. Jag inser att jag har blivit en bakåtsträvande gammal tant. Det bör dock betonas att jag inte på något vis hävdar att allt var bättre förr! När det gäller detta ämne har jag bara starka känslor och jag sörjer att så mycket av den magi som omgett julen förlorat sin glans för mig.
Det här är ingen nöjesresa i vanlig ordning. Vi har det ändå väldigt mysigt. Skottland är en av mina favoritplatser på jorden. På väg hem från ett läkarbesök igår stannade vi på Arbuckle Farm där vi köpte årets kanske sista jordgubbar, honung och frystorkade bär. Vi åkte genom pittoreska byar omgivna av höstens försiktiga färgskiftningar, mötte stora traktorer på smala vägar med mötesplatser, handlade på Aldi där jag förundrades över hur mycket skräpmat som egentligen finns i världen och hängde med syrran, systersonen och hans fru framför brasa, Netflix spännande serie Monsters och Chinese Takeout. Vi avslutade dagen med mysig hundpromenad i mörkret. Syrran berättade om alla spännande grannar och historien bakom området de bor i. Det som i sig var en stilla dag gav mig mängder av intryck. Miljöombyte gör mig trött, men jag älskar det. Gillar rutiner, men mår bra av att skaka om tillvaron då och då.
Eftersom jag är enormt intresserad av människans psyke, utveckling och personligheter, och dessutom jobbar som samtalsterapeut, blev jag väldigt intresserad av en artikel i SvD av Maria Jelmini häromdagen: ”Faktorn som gör att vissa är lyckligare än andra”. Hade jag missat något? Hade det kommit ut någon ny studie som jag inte har läst? Tyvärr var artikeln bakom betalvägg, men ingressen var så intressant att jag verkligen ville läsa mer. Tidningen hade lyckats med det de strävar efter, nämligen att få fler betalande prenumeranter. Mitt psyke funkade precis som det skulle enligt alla marknadsföringsknep, så jag skrev upp mig på ett månadslångt abonnemang för en krona. Ingen större fara skedd, alltså!
Ett problem uppstår i alla studier som gäller det mänskliga psyket. Vi är utelämnade till självskattning i alla instanser. Hur vi mår, hur vi tar olika situationer, hur vi reagerar vid olika tillfällen osv. Det är problematiskt. Det går helt enkelt inte att mäta specifika nivåer och det ställer till det. Studien som Jelmini skrev om hade dock bättre uppbackning eftersom de självskattande uppgifterna dessutom hade bekräftats eller förnekats av någon närstående till varje deltagare i studien. Då blev svaren tydligare. Personer som är mest nöjda med livet visar högre extroversion, högre samvetsgrannhet och lägre neuroticism. De som är minst nöjda visar tvärtom på denna skala, men dessutom har de ett annat gemensamt drag. De känner sig missförstådda av andra. Jag brukar kalla dessa personer ”alla andra kör på fel sida vägen”-chaufförer. Andra förstår inte deras behov, fattar beslut över deras huvuden, accepterar inte deras sätt att vara, feltolkar allt de säger. Jag har några sådana personer i mitt liv, du har det kanske också. En sådan person tolkar sannolikt rent allmänt livet som utmanande och har svårt att se det fina som också finns där.
Diskussionen om huruvida man kan påverka sin personlighet och sina karaktärsdrag är ständigt pågående. Det finns somliga som säger att det går, men andra hävdar att man helt enkelt får acceptera att man är som man är. Själv säger jag att sanningen ligger mittemellan. Om man inte är medveten om hur man själv funkar kommer ingenting att förändras. Om man däremot rannsakar sig själv och upptäcker att man har diverse utmaningar så kan man hantera livet med denna kunskap som rustning. Det är t.ex. ingen som skulle slippa straff med kommentaren ”jag har ingen självkontroll, så ni kan inte döma mig för det här mordet”. Vet man att man gillar samma-gamla-vanliga och är gift med en äventyrare får man utmana sig själv och ta sig ur sin bekvämlighetszon då och då. Någon som är en riktigt slarvmaja kan sätta städlarm på specifika tider för att inte behöva bo i ett råttbo. Så tänker jag.
