När jag tar tid att begrunda all kunskap jag sitter på och alla intressen jag har så kan jag ofta härleda grunden till min barndom. Föräldrar, släktingar och lärare av olika slag har inspirerat och lärt ut och med tiden har min kunskap vuxit och jag har sedan kunnat dela med mig till andra. Något av det bästa jag vet är att få lära ut och se andra lära sig. Att som lärare få vara med om Aha-upplevelser är verkligen en ynnest! Igår var det maken som var lärare till systersonen. Hjälp till självhjälp, grund till oberoende. Fint att se, och hoppfullt för framtiden.
Nu var det länge sedan servern bråkade, men igår var det dags igen. Bloggen låg tidvis nere och jag ägnade mig åt annat än att skriva blogginlägg. Trevligt var det, gott var det, inspirerande var det. ”Snygga foton blev det” hade jag velat säga, men där tog det stopp. Fotoalbumet från de senaste dagarna innehåller nämligen osedvanligt många rätt dåliga kort. Så kan det bli!
Efter en kort natts sömn var det bara att pallra sig upp. Anledningen var den bästa, nämligen att fira systersonens femtonårsdag. Grabben är värd allt firande i världen! Hans syster är aspirerande festfixare och styrde upp allt med den äran. Vi hann äta både fruktsallad och godis innan klockan slagit åtta.
Så småningom hamnade jag hos yngsta dottern för att lämna ytterligare några grejer som hon behövde efter senaste flytten. Vi plockade med oss hennes storasyster och tog tåget till kvarterskrogen Glada stinsen vid Södra station. Där mötte sonen upp och så fick vi en mysig eftermiddag tillsammans med matklassiker som planka och black and white samt spännande samtal. Älskar våra barn.
Kvällen förgylldes av skönsjungande artister som John Lundvik och Annika Herlitz, Nassim al Fakir som presentatör och en imponerande bra orkester. Yngsta dottern hade nämligen dragit iväg mig på konsert som firade Disney 100 år. Wow! Nog har jag fällt tårar till många tecknade filmer, men ändå… Här samlades låtar ihop efter teman, något som gav större känslomässig inramning och bjöd in både till skratt och gråt. Jag njöt i fulla drag, livemusik är verkligen speciellt!
När vi så kom ut efter tre timmars musikbad möttes vi av stora snöflingor. Tur att jag hade köpt en ny kappa på second hand i Uppsala, för det var riktigt kyligt vid det här laget. Det var så mysigt, även om jag kanske inte direkt känner mig redo för snöskottning och lager på lager än. Lagom till midnatt var jag tillbaka i Nynäshamn, nöjd och glad med dagen. Innan jag hunnit debriefa med syrran, skriva dagbok och göra mig iordning var klockan 1.30. Hoppsan! Jag somnade ovaggad och orkade knappt öppna ögonen då alarmet drog igång fem timmar senare eftersom…
… detta är familjen där storebror och lillasyster fyller år dagarna efter varandra. Det var alltså dags för ännu ett härligt födelsedagsfirande och glada skratt. Födelsedagsbarnet var synnerligen nöjd med sin skörd av presenter och pilade iväg till skolan glittrande som en lärka.
Jag pilade ingenstans, utan tog tillfället i akt att mysa en stund i jacuzzin. Kyligt i luften, varmt om kroppen, höstfärger i backen och en podd som sällskap. Lyxliv? Absolut! I det mörker som lurar runt omkring oss som befann vi oss mitt i en Harry Potter-film ser jag det som nödvändigt att fylla på med ljus, kärlek, humor, värme. Jag vill hävda att förmiddagens lugna påfyllning gav mig extra kraft att förmedla till eftermiddagens jobbsamtal. ”Happy wife, happy life” sägs det, men det hade också funkat bra att byta wife och life mot terapeut och klient…
Alla hjälptes åt att laga mat och sedan myste vi vidare. Födelsedagsbarnet fick flashig frisyr och valde (efter viss övertalning från vissa familjemedlemmar) spelet Tabu. Det var väldigt roligt att spela även om jag sög på det i början. Tur att mina lagmedlemmar förlät min klumpighet!
Vi sover i ett välisolerat rum här i Nynäshamn, men stormbyarna lät under natten in till oss ändå. Det regnade och blåste rejält! Jag förstår att detta oväder orsakat stor förödelse där den gått fram och är tacksam för ett tryggt boende. Som det ser ut idag är inte ens det längre en självklarhet. Ja, och det var de dagarna.
Jag har haft den stora glädjen att få följa med på min systers jobbuppdrag förut. När hon frågade denna gång var upplägget om möjligt ännu bättre än förra då vi fick uppleva Borås och Sjuhäradsbygden tillsammans. Nu var det dags att utforska Uppsalas kulturutbud i höstskrud med ett program som tilltalade alla mina sinnen. När man ser så mycket fram emot något som jag gjorde är det lätt att bli besviken, men det hade jag inte alls behövt vara rädd för. (Syrran jobbar nu inte som paparazzi om någon skulle tro det.)
Efter att ha börjat starkt med en mycket smarrig lunch promenerade vi förbi domkyrkan på väg till slottet. En mässa var igång. Kyrkan fylldes med vacker skönsång, något som alltid väcker något i mig. Tänk att denna byggnad stått på samma plats sedan 1200-talet och att den fått vara med om många stora och viktiga händelser. Att svenska regenter kröntes här fram till 1719 hade jag ingen aning om. Tja, eller det var kanske snarare information som min hjärna rationaliserat bort under tidens gång. Jag är i alla fall glad över att vi hade den här stunden.
Att oktober är bröstcancermånad no. 1 är svårt att missa. Färgen rosa har verkligen kommit att förknippas med Rosa bandet och Cancerfonden. Rosa stickade konstinstallationer fanns att finna på flera av broarna över Fyrisån. Kanske inte särskilt vackert, men definitivt iögonfallande.
Uppsala har ansökt om att få bli kulturhuvudstad om några år, något som jag tänker är helt rimligt. Fantastiska konstverk finns på många ställen på allmänna platser, tillgängliga för alla. Catarina Kylbergs ”Våra drömmars stad” är ett av dessa. Konst kan vara vacker, konstig, ifrågasättande, fördömande, politisk, dokumenterande, detaljrik, abstrakt, ja, snart sagt allt i världen kan göras om till ett konstprojekt. Själv har jag lite mer konservativ smak har jag märkt. Detta blev en stor favorit där jag hade kunnat bli stående ännu längre.
Syrran hade prickat in ett par perfekta dagar. Visst fick vi lite regn, men det uppvägdes av det faktum att hela stan var inbäddad i färgskiftande, prassliga löv. Jag vet verkligen varför jag gillar hösten så mycket! De gånger det regnar ihållande två månader på raken är det lätt att hålla sig för skratt, men jag vill ändå påstå att det är viktigt att lugna ner systemet efter sommarens sol och intensiva socialiserande med lite mer lugn och ro.
Det var länge sedan jag var i Uppsala nu, ännu längre sedan jag var inne i detta antikvariat. Jag ville i vanlig ordning plocka med mig minst en hyllmeter böcker hem, men hiade mig och köpte ingenting. Det var ändå fint att bläddra lite i spännande och vackra skrifter.
Att välja en favorit från de här dagarna blir omöjligt, men jazzkonserten med Gerald Clayton Trio var något alldeles extra. Det är magiskt, nästan meditativt, att följa riktigt skickliga musiker då de leker fram toner tillsammans med sina instrument och andra musiker. Wow!
Nu är jag tillbaka i Nynäshamn igen och väntan på lilla barnbarnet fortsätter. Idag tar jag med hennes mamma, morbror och moster och käkar en bit mat tillsammans med dem. Hon verkar ha det väldigt bekvämt där i mammas mage, för hon har inte gjort någon direkt ansats att ta sig ut till all den varma kärlek och det kalla samhälle som väntar på henne. Imorgon börjar operation övertalning med igångsättning, så det är verkligen nära nu! Spännande på så många olika sätt.
I väntan på lilla barnbarnet har jag nu hunnit följa med syrran Resfredag på en weekend med kulturtema mitt i veckan. Vilken grej! Jag är född till att vara kulturtant. Det blir svårt att plocka ut några favoriter från de här dagarna, men Gerald Clayton Trio, den finska filmen När höstlöven faller och konst i olika form och fason blir svårslaget. Tack för att jag fick följa med och tack livet för musik, glitter och familj.
Är på besök i närheten av huvudstaden och har roat mig med allt från moster-och morbrorsbesök, familjeträffar, inflyttning, hissåkning, sinnliga upplevelser, matlagning, höstnjutning och väntan på barnbarn. Allt detta genererade typ tre bilder. Håll tillgodo!
Dagarna springer förbi! Jag ser hur dagbokens oskrivna blad minskar till antalet varje kväll och trots att mitt liv är tämligen ordinärt fylls det ändå av en hel massa fint. I helgen har lillastesyster och hennes familj bott hos oss och vi har höststängt Bredavik med den vanliga storstädningen och kräftskiva. (Syrrans bröd var extravackert i år! Fint att jag också kunde njuta av det med annat sinne än smaken.) Det var så mysigt att få gosa med nyaste systerdottern, snusa på hennes fjuniga tuppkam och sjunga tillsammans. Vilken ynnest att få möta en alldeles ny liten själ!
Igår packade maken och svågern in en säng i vår nyservade bil (12 000 bromsar och andra viktigheter, 8 000 för nya vinterdäck och hjulinställning, det var den utlandssemestern), jag packade in lite annat smått och gott och så gick färden mot huvudstaden. Kian svängde in på dotterns parkering strax innan 21 och så sprang vi upp och ner, samarbetade, tjurade på varandra och fnissade lite medan vi fick säng, skrivbord och piano på plats. Stackars liten har sovit på ett liggunderlag i snart två veckor, så jag gissar att nattens sömn blev fantastisk! Efter ytterligare en stund i bilen hamnade jag i soffan hos resebloggarsyrran och hennes man. Så fint sätt att avsluta veckan. Idag börjar nästa kapitel, nästa vecka, resten av mitt liv. Jag känner mig generös och bjuder på min brorsdotters fantastiska popcorn som innehåller den ena spännande smakupplevelsen efter den andra. All kärlek!
Häromkvällen kom jag hem till en stjärnklar himmel. Jag ställde mig och tittade upp på allt det vackra. Mängder av glittrande diamanter, en becksvart målarduk full av miljoner små färgstänk med Vintergatan som slingrade sig fram fullt synlig över denna nattkupol. Min telefonkamera kunde så klart inte återge det som utspelade sig framför mina ögon, men jag tog ändå kort och fick till något slags skiss över den fångade stunden. Astronomi fascinerar mig. Jag vill veta mer fast jag fattar att det inte är möjligt att få tillgång till all information jag är intresserad av. Vetenskap och mätbarhet i all ära, men kanske är det ändå det som ligger utanför mänsklighetens förståelse som verkligen fångar mitt intresse. Tack för att jag får uppleva detta, för att många före mig har stått och tittat på samma himmel och haft liknande funderingar. Tack för att jag inte har alla svar och ändå känner fullständig trygghet i existensen. När världen skakar känns det fint att ha detta att hålla sig i.
Jag vaknar varje morgon nu i spänd förväntan. Har det kommit något meddelande från dottern? Är de på väg till BB? När kommer hon, lilla barnbarnet? Det är svårt att riktigt koncentrera sig på något av större vikt och värde än ett nytt litet liv, allt annat syns rätt fjuttigt. Samtidigt blir fokus på vad som egentligen betyder något större, prioriteringar sätts och planer styrs upp. Vi väntar och längtar, har så mycket att ge och dela med nästa generation.
Är det här hon ska springa omkring om somrarna? Hjälpa till, stjälpa till, plocka blommor och morötter, springa efter grannarnas katter? Vi väntar och längtar, väntar och längtar. Vet hon hur älskad hon varit sedan hon blev till? Kommer hon att känna oss, känna sig hemma hos oss, veta att några av hennes rötter sitter djupt i den sandblandade jorden på denna ö? Hur låter hennes röst? Vilken dialekt kommer hon att få med sig? Det finns så många frågor att utforska och få svar på. Men ännu väntar vi. Och längtar.
När livet känns segt är det ofta svårt för omvärlden att nå fram med tips på vad som hade kunnat hjälpa. ”Jaha, jag ska träna? Ska bara byta om så drar jag till gymmet sedan. Jo, du säger att det är viktigt att sova ordentligt och inte ta med telefonen till sängen? Det hade jag aldrig hört förut, men hädanefter ska jag följa denna uppmaning. Ah, äta ordentligt istället för att moffa chips? Jag tänkte inte på det. Jo men visst, goda rutiner är preciiis det jag saknade i livet, men nu tänker jag börja. Lite social samvaro? Får jag bara dra fram feststassen och hänga bjällror i öronen så hänger jag med på äventyr sedan.” Melankolin tar gärna mer plats ju mer uppmärksamhet den får och den trivs i sällskap med sig själv. I vårt samhälle där precis allt ska stämplas med diagnoser och katalogiseras med rätt namn tänker jag att det snarare blir sjukare än friskare.
Efter att ha läst Melankoliska rum är jag av den bestämda uppfattningen att detta är en bok som alla borde läsa för att förstå den mänskliga känslomässigheten och även acceptera en verklighet som varken är helt becksvart eller fluffrosa Instagramtillagd. (När jag tänker efter finns det stora konton som lever på mänskliga tillkortakommanden av diverse slag, men ändå.) Jag läste en text från nittiotalet. ”Vi lever i en mörk tid med så mycket ondska.” Ja, vi lever i en mörk tid, men tiden har varit mörk sedan jämt. Folk har haft ihjäl varandra, lidit av melankolins påverkan på kropp och knopp, utnyttjat varandra eller andra, svultit, krigat, ljugit, förstört, drabbats av pest och andra sjukdomar. Mörker. Elände. Hemskheter. Hopplöshet. Här kommer ett urval.
Till syvende och sist är människor sig själva närmast. Överlevnadsinstinkterna finns inpräntade i varenda cell och detta tar sig olika uttryck beroende på vem man är och vilka omständigheter man befinner sig i. Med dessa fakta kan man lägga sig platt och ge upp, eller så kan man gå ut och njuta av den magnifika höstlönnen, skicka ett tacksamt meddelande till någon man inte träffat på länge eller sätta tänderna i ett riktigt gott äpple. Nej, jag kan inte förstå all den ondska vi är omgivna av 2023 och tycker väl att folk borde ha lärt sig ett och annat med all information som idag finns tillgänglig för alla, men nej. Verkligheten ser inte ut som på ett teoretiskt dokument. Jag har själv gjort saker som sårat andra djupt, har sett kollegor i ett ”antimobbingteam” mobba en vuxen kollega, har sett högt uppsatta politiker och religiösa ledare predika ett och själva göra något helt annat… Människor kommer med fel och brister och ibland fattas beslut som leder till så mycket elände att det nästan inte går att greppa. Idag väljer jag dock att acceptera att vi lever i en mörk tid och att jag inte klarar av att gräva ner mig i detta mörker. Det finns så mycket ljus, så mycket spännande att utforska och så många uppfinningar att uppfinna! Det i de medmänskliga mötena jag ser ljuset och idag hittar jag mitt hopp i dessa.
