Jag vaknar varje morgon nu i spänd förväntan. Har det kommit något meddelande från dottern? Är de på väg till BB? När kommer hon, lilla barnbarnet? Det är svårt att riktigt koncentrera sig på något av större vikt och värde än ett nytt litet liv, allt annat syns rätt fjuttigt. Samtidigt blir fokus på vad som egentligen betyder något större, prioriteringar sätts och planer styrs upp. Vi väntar och längtar, har så mycket att ge och dela med nästa generation.

Är det här hon ska springa omkring om somrarna? Hjälpa till, stjälpa till, plocka blommor och morötter, springa efter grannarnas katter? Vi väntar och längtar, väntar och längtar. Vet hon hur älskad hon varit sedan hon blev till? Kommer hon att känna oss, känna sig hemma hos oss, veta att några av hennes rötter sitter djupt i den sandblandade jorden på denna ö? Hur låter hennes röst? Vilken dialekt kommer hon att få med sig? Det finns så många frågor att utforska och få svar på. Men ännu väntar vi. Och längtar.