12 Jun

Sista minuten.

Tack och hej, leverpastej. Vår tid här har varit fantastisk på så många sätt och vis och både jag och min familj tar med oss allt vi upplevt med stor tacksamhet. Livet är allt bra förvirrande ibland. På samma gång som jag gläder mig åt att få träffa föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, och alla andra släktingar och vänner, så gråter jag över att behöva lämna de finaste vänner som tänkas kan. När man flyttar ändras saker och ting och relationer tar en annan form. Nu ser jag fram emot att få fördjupa gamla vänskaper och lära mig att bo på ett mindre ställe som jag behöver lära känna och älska igen.

Den här dikten fick jag av en av mina väninnor tillsammans med ett foto på de majestätiska berg som jag har kommit att älska så mycket:

Blessing

In the leaving
in the letting go
let there be this
to hold onto
at the last:

the enduring of love
the persisting of hope
the remembering of joy

the offering of gratitude
the receiving of grace
the blessing of peace.

Jan L. Richardson

02 Maj

Opp å ut å gå, faderallerallalalla…

Jag är den veka länken i kedjan då det gäller att klara av hårda strapatser. Äldsta dottern försöker inte ens och följer inte med oss om vi inte hajkar amerikanska asfaltshajker, men jag har åtminstone viljan. Kondis och venös insufficiens sätter käppar i alla möjliga hjul. I går kom vi åtminstone en bra bit på vägen mot Squaw Peak och det blev en härlig eftermiddag med glada miner och kroppsliga utmaningar.

2_1

2_2

2_3

2_4

2_5

2_6

2_7