Jag gillade verkligen inte att vara ute i skogen då jag var liten. Det var kallt, blött, barrigt och… Skulle vi åka skridskor på tjärnen klämde de dumma skrillorna runt tårna och det där vi alltid skulle plocka var pilligt och tog alldeles för lång tid att hantera. Och sa jag att det var kallt? Jag var helt enkelt ingen utemänniska. Punkt. Mina syrror tror jag skulle berätta en ganska liknande historia, medan båda mina bröder gärna uppehöll sig utomhus.

Då våra barn var små hade jag fått för mig att det trots allt var viktigt att vara ute så mycket som möjligt. Därmed började jag tillbringa betydligt mer tid utanför huset. Jag och maken gav oss ofta ut och plockade bär och svamp med mormor Britta, makens mormor. Vi blev specialister på god utflyktsmat, något som jag tror saknades då jag var yngre. Våra barn verkade överlag inte uppskatta de där stunderna ute särskilt mycket, förutom kanske yngsta dottern som var minst gnällig. För några år sedan genomskådade slutligen äldsta dottern oss. Hon kände sig lurad. ”Va?! Har ni lurat oss? Är ni inte alls utemänniskor egentligen?” Haha! Vad som har hänt under de här åren är dock att vi på riktigt har blivit utemänniskor. Både maken och jag gillar verkligen att ta oss ut i naturen.

Och vad finns det att inte gilla med det här? Grönskan är läkande.

Häromdagen var lillebror ute med sina barn och plockade ansenliga mängder trattisar. Han var så sjyst att han delade med sig av ett ställe där han visste att det fanns guld att hitta i närheten av vårt föräldrahem. Jag skäms över att säga att jag aldrig någonsin har satt min fot på den vägen, eller i den skogen. Jag kan bara skylla på att jag inte fiskar och att det helt enkelt inte funnits någon anledning för mig att vara där. Idag står där gamla övergivna och dåligt skötta militärbaracker, men för 20 år sedan sprang där fortfarande omkring militärer. Jag och maken hittade en hel del taggsvamp och trattisar till vår stora lycka! Årets skörd av svamp kommer att gå till historien som vår bästa hittills.

Den här skogen är så vacker! Rena John Bauer-inspirationen och lättmanövrerad för drulliga personer som jag själv. Jag kände att jag måste uppdatera mina mosskunskaper och önskade att jag hade med mig någon av mina skogsexpertkusiner. Senast jag övade mossor var när jag var NO-lärare i Segeltorpsskolan och då var jag rätt vass till skillnad från nu.

Jag vet att ett foto knappast gör verkligheten rättvisa, men visst är det vackert?! Jag undrar om det var naturens skönhet som drev Carl von Linné att katalogisera världen, eller om det handlade om att få ordning och reda i sinnet?

Jag spanade efter Fjant och hans vänner, men de stod ingenstans att finna. Lilla Tuvstarr höll sig också undan, men jag tror att jag kände skogsrået smeka förbi. Hon hade väl spaning på den snygga karlen jag hade med mig. Det har ju hänt förut, tänker jag.