Hur länge ska riskgruppspersoner inte få träffa andra människor för att undvika att smittas av coronaviruset? Jag ser ingen ände på isoleringen, åtminstone inte förrän det finns ett vaccin. Viruset kommer inte att försvinna och uppenbarligen tar det lång tid att uppnå en flockimmunitet. För de som har någon annan går det väl lite bättre, men hur går det för de ensamma? Agnes Wolds make är riskperson. Hon ser inte att det finns någon möjlighet för henne och maken att umgås med barn och barnbarn ens i sommar. Det är förståeligt. Det verkar som att vi får acceptera att riskgruppspersoner är förvisade till att leva i ensamhet tills det det där vaccinet finns tillgängligt. Beräknad tid? Läs The Guardians artikel. Den ger inte direkt något hopp om någon snar möjlighet till socialisering mellan riskpersoner och andra.
Jörgen Huitfeldt har funderat runt detta i en lite spännande text. Tack för olika infallsvinklar till diverse samhällsskeenden!
Jul. Så många känslor. Vissa lider hela december då juletider innebär plågsamma minnen av trasiga firanden eller kanske inga firanden alls. Andra försöker trycka in så mycket att de knappt hinner njuta innan de sitter och pustar, helt utmattade, bland julklappspapper och krusade presentband. Själv har jag så många fina minnen knutna till advent, luciatåg, julfester och själva julfirandet att december inte riktigt kan vara något annat än en nostalgisk festmånad. Både 2017 och 2018 blev dock väldigt annorlunda då mamma gick bort den 5 december 2017 och hela 2018 i princip gick åt till att läka och komma igen.
Jag är så tacksam över att 2019 bjöd på något som jag ser som min sista krasch för det här decenniet. Efter Gotlandsresan har jag känt mig annorlunda, på ett bra sätt. Nu står jag här med julefrid och stjärneögon. Jag har tagit kommandot över julstädning, adventspynt och pyssel och jag har även fixat lite julklappar även om det inte blir så många av den varan nu för tiden. (”Barnen” är inga barn längre och julklapparna blir mer av hjälp till sådant som kan lyxa till vuxenlivet lite.) I helgen åkte vi upp till syrran i Nynäshamn och hennes familj för att jula med dem och de stora ”barnen” och fira äldsta dotterns förlovning!!! Japp. Vi har firat, julat, kramat på nära och kära och lyssnat på änglalik musik. (Bara en dag gick bort till egenorsakat migränanfall, fett ovärt.) Nu är det två veckor kvar till jul och jag njuter av att orka glädjas och att vilja låta mig fyllas av nostalgi, kärlek och förväntan. Märk väl att jag inte skriver något om stress eller andan i halsen. Jag gör bara sådant jag vill och kan. Visst finns det ett och annat måste, men ett liv utan sådana är ju ingen rimlig verklighet. Jag försöker omfamna dem också. (Dessutom har jag svårt att se mina studier som måsten eftersom det är så roligt att läsa!)
Jag hoppas att du kan få den jul du önskar, eller åtminstone något som känns någorlunda hanterbart. Det är okej att sörja det som varit eller det som inte kan bli, men ingen mår bra av att stanna i det för länge. Därför önskar jag dig som behöver lite extra kraft att dra dig upp för att kunna andas ny, frisk luft.
Idag ringde en av mina kära fastrar och pratade en stund. Vi brukar mest höras via meddelanden, men det är ju så mycket trevligare att prata på riktigt! Vi pratade om ditten och datten, men något som blev kvar hos mig var hennes kommentar om att det är så lätt att tala om det som är historia, om nostalgi och sådant som redan har hänt. Egentligen är det ju det som ligger framför oss som är viktigt. Vilken strategi ska man ha för att ”leva framåt”? Carpe diem, fånga dagen, är lite uttjatat och även ”att leva i nuet”. Innan vi hinner blinka har nu hunnit bli då och hur ska man ens fungera ordentligt som människa om man hela tiden är absorberad av sitt nu? (Det finns naturligtvis stunder och tillfällen då detta är både nyttigt och användbart, men livet går ändå alltid framåt om man inte heter Benjamin Button.)
Det vore tråkigt att om och om uppleva att man har missat tåget och att det har blivit för sent att göra något bara för att man inte var förutseende nog att kontrollera tidtabellen och planera sin resa. På samma sätt är det viktigt att vi lägger ut ramarna för våra egna liv, kontrollerar ”tidtabellerna”, funderar över var det kan passa att byta spår, planerar eventuell samåkning eller om det passar bättre att resa själv osv, osv.
Jag har en 100-lista för sådant jag drömmer om som är lite större, en del har en ”bucket list”, åter andra skriver femårsplaner. Vissa gör ett ryck ibland, men är dåliga på att genomföra sina planer. Många av oss driver genom livet helt utan mål eller mening. ”Det bara blev så”. Är det inte vår plikt gentemot oss själva att styra upp en situation ”som bara blev så”? Ofta är andra människor också inblandade och spelar man inte med öppna kort kan många stå kvar sårade innan trasslet i härvan som har uppkommit har retts ut.
Det finns tillfällen då planer faktiskt inte går att genomföra pga olika omständigheter, men då är det otroligt viktigt att prioritera och åtminstone mentalt ställa in sig på att det inte kommer att bli som planerat. Börjar man älta finns det bara en väg att gå och den leder inte framåt. Den leder ner i smärta, förtvivlan, ilska, avundsjuka, svartsjuka, hopplöshet och andra känslor som kräver mycket energi att bearbeta.
Jag hoppas att du hittar något i ditt liv som driver dig framåt och som kanske till och med lyfter dig. Vi har det i oss, alla, men det kan krävas en hel del jobb för att hitta det. Peace.
De senaste åren har jag haft projektet ”Trettio Tacksamma Dagar” på Facebook. Det är något som gör november till en riktig guldmånad istället för den där grådassiga perioden som den förut känts som.
Jag tjuvstartar känslan av tacksamhetsglädje med ett fantastiskt besked. Jag hade i morse mitt sista återbesök efter de hälsoproblem jag lidit av det senaste halvåret. Jag blev friskskriven samtidigt som jag fick ett frikort. Jag hoppas naturligtvis att jag slipper använda frikortet framöver och att jag kan fortsätta jobba på att känna mig frisk och stark!
Något annat som känns näst intill overkligt fint är att jag sitter här och hör brorsan snickra på verandan. Dörrarna sitter på plats och de sista fönstren håller på att fästas in. Det blir så fint! När vi kom hem igår kväll lyste det i verandan och det fick mitt hjärta att hoppa till lite extra.
Operationen gick bra. Igår var det dags för nästa utmaning. Efter de längsta 35 minuterna någonsin på en brits fick jag klartecken efter ett mycket noggrant ultraljud. Ingen cancer! Så skönt. Nu väntar jag bara på resultaten efter proverna som togs under operationen, men jag tror och hoppas att de inte kommer att visa någonting. Jag är glad och tacksam. Cancerspöket bråkar ibland med mig och säkert med andra som också haft det i sitt liv många gånger. Jag försöker verkligen att inte låta mig påverkas, har aldrig några ”inbillningsnojor”. Trots det är det svårt att inte få ont i magen då vården flaggar för att något inte ser ut att vara som det ska. Det tillhör åldern, det där att kroppen långsamt förfaller och har större risk för att råka ut för något. Jag förstår det teoretiskt, men det är svårare att hantera i verkligheten.
Här sitter jag för första gången utan den ring jag bytte ut mina förlovnings- och vigselringar mot då maken och jag hade varit gifta i tio år. Det känns tomt. (Jag hade fått för mig att det var en femårsring, men jag kom ihåg en detalj som gjorde att jag fick lägga till fem år till.) Det har gått femton år sedan ringarna byttes ut, tjugofem allt som allt. Inte ens om jag skulle låtsas att jag inte var gift längre skulle någon tro mig. Ringen har lämnat ett avtryck som är mer än en solbrännemarkering allteftersom åren har gått. Jag vet inte om det skulle försvinna ens om jag lät fingret vara ifred i resten av mitt liv. Det känns som om jag har tagit bort en del av mig själv och lagt den i badrumsskåpet.
Det är inte fullt så dramatiskt som det låter. En operation kräver sina förberedelser. Av med smycken, piercings och nagellack. Fasta. Lämna ut allt som finns att veta om dig i en uttömmande hälsodeklaration. Lägg ditt liv i händerna på sjukvårdspersonal som vet hur man söver just dig, hur man ska ta hand om just dina hälsoproblem, som har möjlighet att göra dig frisk.
Jag har en egen orkan. Den har fått namnet Liv. Min orkan drar fram med olika intensitet och styrka. Ibland är det spännande att söka sig till orkanens öga och vila i lugnet där. Andra gånger kastas jag runt av hårda vindbyar trots att jag kämpar med allt vad jag har för att kunna hålla i mig, men rätt vad det är känns det som när köksfläkten stängs av. Lugnet infinner sig, jag känner bara små ljumma vindpustar lyfta nackhåren för att sedan försvinna ut mot andra äventyr. Jag har accepterat att Liv är en del av min jordiska upplevelse. Hon tar sig större och större friheter då år läggs till år, men jag har blivit bättre på att hantera henne. Vi är ett, Liv och jag. En dag kommer hon att ila iväg med mig på sin rygg. Jag hoppas att det dröjer länge än, men ibland kan jag känna förgängligheten i evigheten reta mig likt ett tappat hårstrå på ryggen. Vad tänker du om det?
Igår gick vi igenom ett nytt moment i en av kurserna. När jag gick min promenad såg jag de här två grenarna och drog genast paralleller till diskussionen. Den första grenen var redan död när det blåste hårt häromdagen. Det var nog ingen match för vinden att fälla den till marken.
För den andra grenen var förutsättningarna helt annorlunda. Grenen satt på ett ungt och starkt träd. Någon behövde använda en avsevärd kraft för att knäcka den och inte ens då gick den riktigt av. Den avbrutna grenen klamrar sig kvar och döden har inte infunnit sig än.
Vi kan bygga upp oss själva, styrka som är hållbar och verklig, på olika sätt. Fysiskt gäller rätt näringsämnen, sömn och motion. Andligt behöver vi känna förundran, vår litenhet i det enorma universum där vi ändå är viktiga och en del av allt det underbara. Mentalt behöver vi bygga upp självkänsla och självförtroende, motståndskraft och en vilja att kämpa. Svårare än så är det inte. (Hahaha!)
Tack till faster Malin för det fina tipset om att lyssna på Mats Bjurboms Tankar för dagen. Lyssna du också!
”Tänk dig att det fanns en gratismedicin som skulle få dig att må riktigt bra. Skulle du ta den då?” Frågan ställdes av min syster häromdagen och jag hajade till innan jag svarade att det naturligtvis var en kuggfråga. Menade hon inte att vi redan har en sådan dundermedicin? Den består av god sömn, näringsriktig mat, motion och allt det andra, inte sant?
Det är märkligt med den där gratismedicinen. Den kanske inte är lika mycket medicin som förebyggande dunderkur, men faktum kvarstår. I princip alla vuxna västerlänningar känner till den, men få väljer att leva enligt hälsokonsternas alla regler. Jag vet till exempel inte hur många som frågat mig vad jag gjorde för att bli av med min migrän. När jag berättat det har informationen trillat till marken som vore den tunga regndroppar. Jag vet faktiskt inte en enda som testat min kur. Den är helt gratis, men kräver initialt hårt arbete och hjälper inte alla. De flesta vill nog att jag ska säga ”köp det här pillret så löser det alla dina problem”. Jag vet att jag hade tur som hittade vad som felade mig och är så tacksam för att jag gav metoden en chans. Jag har många vänner som lider av medicinska åkommor som ingen riktigt vet hur man ska bota, åtminstone inte än så länge.
Tillbaka till frågan som min syster ställde. Jag funderade en stund och insåg att jag verkligen är trött på att må dåligt. Av olika anledningar har jag gjort det lite för ofta de senaste åren för att det ska vara roligt. Sorg är vad det är och går inte att medicinera bort, den måste få ta sin tid, men långa perioder både förra året och detta har påverkats mycket negativt pga fysiska tillkortakommanden. Det har gjort mig, tja, ARG. Den senaste veckan har jag dock mått så bra att jag testkört gymmet här på ön och tänka sig… Jag har orkat! Inte som Paolo Roberto, men som jag själv på ganska bra dagar. Nu har jag möjlighet att både ta itu med flåset och mina svaga muskler. Kanske är det dags att plocka upp mitt årsord för att BYGGA muskler?
”’Till och med du Lina är ett riktigt underverk’, försäkrade prosten, och han frågade Lina om hon hade besinnat det och om hon inte tyckte det var märkvärdigt att Gud hade skapat henne. Det tyckte Lina sa hon, men sedan tänkte hon efter. ’Ja, det förstås, själva mej var väl inte så märkvärdigt å göra. Men alla di där krumelurerna som jag har i örona, di tycker jag det skulle vara marigt å få ihop!’” Astrid Lindgren
Människokroppen är galet komplicerad. Jag har läst så mycket om olika teorier gällande dieter, vetenskapliga upptäckter och kroppens egenheter att jag inte längre vet vad som är upp eller ner. Vi går här på jorden och gör det vi gör beroende på vem vi är och var vi lever. För vissa finns det varken tid eller utrymme att fundera så mycket mer på något annat än hur man ska överleva dagen, medan andra inte kan sluta grunna på alla tankar som susar fram där i hjärnan. Själv tänker jag mycket på hur jag kan ta hand om mig så att inte mina dagar slutar tidigare än nödvändigt. Jag hade svår skrämselhicka förra året och jag önskar inte hamna i samma situation igen.
Häromdagen såg jag dokumentären Heal på Netflix. Det var många olika slags människor som fick komma till tals, men jag fastnade mest för forskaren som har studerat dödssjuka människor som har kommit tillbaka till livet, som har överlevt mot alla odds. Följande nio punkter hade de gemensamt, så hon rekommenderade detta för att åtminstone ha en chans om man skulle hamna i samma situation:
De senaste månaderna har jag känt mig som en duracellkanin i batteriets slutskede. Jag har varit så trött att jag vissa dagar ”sovit middag” tre gånger och fortfarande somnat utan problem på kvällen. Upp för trappan? Flåsgaranti. Joggingtur till havet? Otänkbart. Genomförda planer? Minimalt antal. Efter flera månaders läkarbesök, provtagningar och medicinering börjar jag nu kravla mig ut ur denna grotta. Inga attackdykare har behövt hjälpa till, men jag är tacksam för engagerad vårdpersonal och att hjälp har funnits. Än kan jag inte ropa hej och helt ”frisk” är jag inte, men jag tar tacksamt emot positiva besked! Fortsatt vila är ordinerad tillsammans med promenader, väl genomtänkt kost och uppmärksamhet på eventuella bakslag. Än är det inte dags att räkna ut denna gamla bondmora!
