Måsten och önskningar. Verklighet och drömmar. Stort och smått. Mål och planer. Styrkor och svagheter. För alla eventualiteters skull är det bra att täcka upp så gott man kan.
Idag lyssnar jag på julmusik, tänker på vilket ord jag ska jobba med nästa år och steker köttbullar. Vad gör du?
Sorgligaste julmåstet:
Roligaste julmåstet:
Nej. Det blir inte riktigt lika roligt att fixa adventsfint då man vet att någon som var Julfixarexpert No. 1 och som man brukade få alla bra inredningstips från inte längre finns här. Jag har ändå tagit fram det lilla vi har här och att ha de där IKEA-stjärnorna i våra fönster ger trygghet och hemtrevnad som jag verkligen uppskattar. (Hur kunde jag glömma att ta med Lisa Larssons Luciatåg igen?)
I år får barnen varsin ”fin” adventspresent första gången det är deras tur att öppna kalendern. Fram till sista omgången blir det sedan små uppdrag och julpyssel som ska utföras. Barnen är stora nog att uppskatta något de verkligen vill ha för att sedan öppna presenter som kanske mer bjuder på upplevelser än ett för stunden dämpat habegär. Sonen fick en Moleskinebok i går och idag fick äldsta dottern Wreck This Journal som har önskat sig. Båda blev synnerligen nöjda. Vad som ligger i yngsta dotterns paket i morgon vet bara Tomten.
För mig är advent verkligen en tid att njuta av the Christ in Christmas: jag lyssnar på The Messiah, pysslar och donar, går på konserter, umgås med folk jag gillar… Eftersom jag vägrar att låta mig stressas av det här som jag tycker så mycket om är jag noggrann med att planera väl och lämna utrymme för andningspauser. Ibland är ett ”nej tack” nödvändigt helt enkelt. Hur gör du? Är du julvägrare? Är jul för dig julbord, rester och annandagen? Är det familjefrid eller familjekaos? Känner du dig pressad att köpa fler julklappar än du har råd med? Lägger du ner mycket eller lite energi på att engagera dig i julspel, avslutningar och konserter? Jag är bara nyfiken i en strut.
Jag tror jag klämde i mig de sista druvorna för året i eftermiddags. I morgon ska det snöa igen och det sägs att kylan ska hålla i sig lite den här omgången. Vi får väl se. Jag har i alla fall stoppat in solstolarna i förrådet, för att jag eller någon annan kommer att ha användning av dem under den närmaste tiden känns högst otroligt.
Här kommer inte min favorittolkning av Hallelujakören, men jag älskar ändå att titta på dirigenten, orkestern, solisterna och kören. Vilket tryck! I kväll fick barnen lyssna lite och lära sig ett och annat om den käre Händel. Han verkar ha varit en man med stor integritet och även om han skrämde upp folk med sin blotta kroppshydda så kan åtminstone jag förlåta honom det när han skrev sådan makalös musik.
Just nu har jag möjlighet att gå en 20 veckor lång kurs med familjetema. De första tio lektionerna handlade om relationer, de sista tio veckorna kommer att fokusera på barnuppfostran. Vår lärare är psykolog och professor på BYU, universitetet i Provo. Hon har mycket erfarenhet av både det ena och det andra. Hon gifte sig med sin första man trots att han hade cancer som de visste skulle ta hans liv (de fick 23 år tillsammans), har en utvecklingsstörd dotter i min ålder som fortfarande bor hemma, var singelmamma samtidigt som hon utbildade sig till psykolog då hon också träffade sin nuvarande man, har ADHD o.s.v. Det är synnerligen intressant att gå den här kursen, särskilt med tanke på att mina klasskamrater kommer från många olika slags familjekonstellationer och att vi befinner oss i så olika stadier av livet. Jag är den enda svenskan i gruppen (Go figure!) och känner att jag både har mycket att bidra med och ta till mig där.
Att ha en familj är inte lätt. Det är att jag är maka, mamma, dotter och syster (och alla andra familjeepitet jag har) som gör att jag mår bäst. Och sämst. På lärarhögskolan läste vi ”Att växa som vuxen” av Anders Engquist. Det var nog första gången jag reflekterade riktigt ordentligt över hur vi utvecklas i våra relationer och genom hur vi reagerar i interaktionen med våra medmänniskor. Jag har den starka övertygelsen om att jag kom som jag är, med min grundpersonlighet, men den har blivit slipad, smekt, bankad, slagen, och kramad till den form den har idag. Jag fortsätter utvecklas varje dag; ibland åt rätt håll, ibland åt pipsvängen. När jag var knappt 13 år gammal trodde jag att jag var ”färdig”, vuxen, men den åsikten har jag fått revidera många gånger. 😉
Tillbaka till det där med familjer. De senaste åren har varit väldigt skakig för vår familj p.g.a. många olika orsaker. Jag och maken har fått hålla hårt i varandra för att försöka upprätthålla stabilitet då det har skakat som värst. Att vara tonårsföräldrar har i vårt fall inte gjort det lättare. Jesper Juul har skrivit en text om tonårsfamiljer som jag verkligen uppskattar. Kanske du också kan få hjälp av att läsa den?
Den senaste tiden har det hänt flera bra saker. Jag har fått uppleva A-ha-stunder i den där familjeklassen, vi hade en familj som ligger några år före oss här hemma där föräldrarna bidrog med flera spännande insikter i frågan och vår sjuttonåring håller på att bli vuxen på riktigt. Att höra honom och hans pappa ha filosofiska, långa diskussioner om kvällarna gör mig glad på riktigt. Att få höra ”Jag älskar dig” och få en kram Varje Kväll hur tuff dagen än har varit gör mig ännu gladare. Jag ser att framtiden ligger framför våra barns fötter. Den kommer att se olika ut för de tre barnen, men jag tror att framtiden är ljus och jag vet att jag och deras pappa kommer att göra allt för att fortsätta stötta dem så gott vi kan i de val de gör.
Hur går dina tankar runt det här med familj och relationer? Hur mycket styr vi själva? Vad kan vi ändra på och vad ska vi måna om att behålla? Kan du känna Stilla Ro och Nära?
Ny dag, nya mål. Jag känner mig lite tom, men tror inte det nödvändigtvis är dåligt. Min tacksamhetsmeditation bjuder på ett nytt mantra och en ny, inspirerande inspelning varje dag. De har varit så bra fram till idag då de handlade om svamp! Haha! Fast jag är väldigt fascinerad av naturens under och allt som händer bakom kulisserna. Vi människor har ju faktiskt stor betydelse för allt som händer här i vår omvärld och ibland blir jag rädd över hur öppet vi inte bryr oss om hur världen kommer att se ut då våra barnbarn har tagit över. Vi är del i ett stort ekosystem och det vi gör har betydelse. Inte bara på ett dåligt sätt naturligtvis!
I går kväll var jag på en föreläsning. På väg hem upplevde jag novemberhimlen. Fullmåne, stjärnklart och så Venus som sken som en liten sol. Att vara en del av detta stora och underbara gör mig ödmjuk och tacksam. Hur är det med dig? Får din litenhet dig att känna hopplöshet eller tacksamhet? Tänker du kanske inte över huvud taget på det?
Jag bor långt borta från mina släktingar, men Facebook, bloggar och mejl gör det definitivt lättare att hålla koll på varandra än om vi bara hade haft telefon och vanlig post att förlita oss till. Min extrasyster J är duktig på att skicka familjemejl med fotouppdateringar från sin familj. I går kom bilder från ett kalas och när jag fick se vad storasyster hade gjort i present till lillebror blev jag faktiskt lite tårögd. Jag bad därför om att få lägga upp foton på världens snyggaste gris! Kolla! Visst är den alldeles underbar? (Mamman fick hjälpa till lite, men designern skötte det mesta själv.)
Visst kan man hjälpa barn att utveckla sin kreativitet. Jag läste den här länken om musik och tänkte att det är lite trist att barn idag tillbringar så mycket tid framför skärmar istället för att utveckla sina kreativa talanger. Musik, konst, textil, trä, metall, matlagning… Hur många vuxna tar sig idag tid att hjälpa barnen att hitta det de är bra på för att sedan stötta dem då de blommar ut? Jag vet. Så får jag ju inte skriva, men faktum kvarstår. Ju fler skärmar det finns att välja mellan, desto svårare verkar det bli för föräldrar att motstå barnens vilja att sitta vid de där skärmarna. Vad gör vi som föräldrar för att hjälpa barnen? (Ha! Jag sitter ju just vid en skärm och skriver, så att lyssna på mitt dravel är väl inget värt?) En av de få saker som verkar hjälpa är att ta sig ut ur huset och att inte ha med sig någon smart phone eller platta…
När våra barn var små var jag hemma på heltid med dem. Eftersom jag själv gillar att skapa fick barnen hålla till godo med alla mina projekt. Lego, leklera, pärlplattor, bak, kortmakeri, köksorkester och allt vad det nu var – de fick testa och det de och/eller jag gillade gjorde vi fler gånger. Jag kan inte ens gissa hur många satser leklera i olika färger jag rörde ihop. Jag och maken har strukit en oändlig radda med pärlade alster. Vi insåg att det inte skulle gå att spara varenda liten streckgubbe som alla ritade, men jag lade faktiskt alla konstverk i en hög och gick igenom den med några månaders mellanrum för att spara godbitarna. Vi läste och läste och läste och läste och berättade och berättade och berättade och berättade. (Att svärmor jobbade på Bonniers var en stor bonus.)
När sonen fick ett Game Boy började eländet. Det var sååå svårt att sluta spela de där spelen och vi var sådana där hemska föräldrar som bara lät honom spela en halvtimme per vardag, en timme på lördagar och inte alls på söndag. Skärmarnas dragningskraft fortsatte. När sonen blev större fick han en smart phone. Han hade inte bara en smart telefon, utan är ganska smart i sig själv också. Han insåg att han av olika anledningar inte klarade av att ha en sådan telefon i sin ägo och lämnade därför tillbaka den till oss för något år sedan. Hur många 16-åringar känner du som har gjort det? Datorn har han fortfarande ett hatkärleksförhållande till. Den är nödvändig för studierna, men det är svårt att hålla en balans mellan skola, spel och slösurfande. Att han inte sitter instängd i sitt rum, utan i vardagsrummet, hjälper dock en del.
Döttrarna är väldigt olika. Den äldsta lägger ner massor av timmar på att använda datorn som ett arbetsredskap (förutom att hon tar hälften av sina kurser genom eSchool). Hon har därför blivit en riktig hacker och kan alltid lösa datorproblem som jag har. (Photoshop är hennes favoritprogram, men hon har också full koll på Word och liknande.) Yngsta dottern använder datorn som kunskapsbank och studerar YouTube-klipp efter YouTube-klipp för att lära sig nya gymnastikkonster och hur man själv tillverkar grimmor och andra tillbehör till Schleichdjuren hon samlar på. Vill man bli duktig på något är det bara att öva brukar min väninna As man säga…
Hur gör du i din familj? Tycker du att jag är grinig i onödan? Är det här egentligen inget problem? Hur får barn idag utlopp för sin kreativitet (förutom att många blir väldigt duktiga på engelska och att hantera ett tangentbord)? Du som har små barn – förlitar du dig på att förskolan står för det pyssliga? Du som har mellanstora barn – hur hanterar du det där med att aktiviteter blir tråkiga och att barnen vill sluta? Du med tonåringar – hur hanterar du det där med vad de väljer att lägga sin tid på? Vad tycker du? Hur tänker du?
Vad tänker du när du ser den här skylten? Själv ser jag den varje dag, åtminstone om jag har tagit mig ut, eftersom den står precis utanför vår trädgård. Häromdagen fick jag en aha-upplevelse. Jag tänkte att det vore bra om någon satte upp en sådan här varningsskylt innan en tuff period i ens liv drar igång. Hur skulle det hjälpa? Tja. Mer eller mindre jobbiga saker händer de flesta då och då. Ganska ofta, faktiskt. Ibland råkar man direkt ut för något och andra gånger får man rollen som medpassagerare när det är andra som har råkat illa ut. Inom loppet av några dagar har jag samlat ihop följande ”tråkigheter” bland familj, vänner och bekanta:
höstdepression
ångest
cancer
familjefejd
arbetslöshet
fattigdom
misshandel
skoltrötthet
äktenskapskris
svajande Gudstro
ofrivillig barnlöshet
ofrivillig graviditet
förlust av någon nära
ME
Parkinson
MS
tonårskris
bilolycka
att bli ”dissad”
beroende
för tidigt fött barn
Jag har säkert glömt något, men den där listan räcker väl gott och väl? Hur hanterar du problem? Är du en sådan som är duktig på att hålla näsan precis över vattenytan medan du jobbar på med fötterna tills du inte orkar mer och därmed sjunker? Är du en sådan som tar på dig flytväst så att när du väl trillar i vattnet så klarar du dig rätt bra tills hjälpen kommer? Är du den som alltid har ett skyddsnät som tar emot och hindrar dig från att ens hamna i vattnet? Är du i så dåligt skick redan från början att du sjunker och får bli upplivad varje gång du råkar illa ut? Hade du blivit hjälpt av att få möta den här skylten redan innan det jobbiga händer för att på så vis göra dig redo? Det tål att tänkas på, eller hur?
När saker känns jobbiga för mig tenderar jag att vända mig inåt. Jag får aktivt välja att ta in sådant som bygger upp mig igen. En av de rent praktiska saker som hjälper mig är att skriva tacksamhetsdagbok och att fotografera allt vackert jag har omkring mig. Jag delar oftast inte med mig till någon annan förrän något är genomarbetat för mig, eller då det har hållit på ett tag och jag har haft tid att vänja mig vid situationen. Hur reagerar du?
Idag fick vi en inbjudan till The Christmas Crèche Exhibit i Palo Alto. Utställningen av julkrubbor håller på den 7-11 december. Vi får bo hemma hos vår extramamma M om vi kommer… Jag älskar Palo Alto, jag älskar Kalifornien, jag älskar M och jag älskar den där utställningen (som tydligen har blivit ännu bättre sedan vi såg den senast för nitton år sedan). Det finns egentligen ingen orsak att vi inte skulle åka, förutom … Maken ser inga problem, jag börjar räkna upp anledningarna till att vi inte ska kunna åka innan jag ens funderar på om det kanske faktiskt skulle kunna vara möjligt.
Om du i morgon fick göra precis vad du ville och slapp tänka på praktiska grejer som ekonomi, semester och barnvakt, vad skulle du göra då?
Om jag fick göra precis vad jag ville i morgon skulle jag kanske göra något av följande:
sitta och sträckläsa eller lyssna på böckerna i min hög
åka runt och dela ut kramar till några som jag tror behöver sådana just nu
ta in på spa med maken
bjuda barnen på sushi till frukost, lunch och middag
ringa en byggfirma som skulle få fixa väggarna, golvet, köket, toaletterna och innertaken
åka till Sverige och fixa släktträff
köpa en gård
simma längd efter längd efter längd i en lagom varm bassäng eller i ett hav utan hajar
åka till Australien och hälsa på hjärtana där
skriva en bok
gå på konsert
Det är bra att skriva av sig så här ibland. Det gör det lättare att ta beslut om vad som är viktigt och vad som är värt att kämpa för. Det blir ännu bättre om man också skriver en lista med saker som man kan göra med de begränsningar man faktiskt har. Den listan kommer antagligen att bli lättare att bocka av vad det lider.
Peace.
Det finns en annan sida
Det finns nånting jag aldrig ser
Men jag vill inte veta vad
För därifrån syns längtan mer
Men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen
Så kanske jag kan känna meningen med tystnaden
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mer än mina tankar
Har fått lovord och mordhot,
Piska och morot,
Ångest och oro,
Som om jag vore av stål och glas
Borde gå men stanna kvar
Jag har lovat och glömt, förlåtit, fördömt
Försent för att ångra men tid nog att tänka om
Och leva med det
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina tankar
Jag saknar de som inte finns
Och sprider ut mig själv i vinden
Bara du kan bära det
Som gör så ont i mina ögon
Vi har nåt stort på gång
Så länge ingen bryr sig om
Vilka höjder vi kan nå
På vilken sida som vi står
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina
Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina tankar
Jag har fått ett litet översättningsjobb från engelska till svenska och inser att min svenska blivit lidande av vistelsen här. När man flyttar utomlands och börjar använda ett av sina andra-tredje-fjärdespråk är det lätt att fångas upp av allt det nya. Engelskan har en himla massa bra ord, ord som gör att språket lättare kan broderas ut och göras mer intressant. Jag känner att jag får dra öronen åt mig och att jag behöver bli bättre på att skilja språken åt och inte kasta in svengelska uttryck då jag faktiskt ska prata svenska.
Det är på barnen jag hör den här språkförbistringen mest. De pratar om ”nu och då” till exempel utan att någon reagerar. Jaja, så är det väl bara. Jag är glad över att de får den här möjligheten att bli bättre på ett språk som kan ge dem en viss frihetsfördel i framtiden. Yngsta dottern har också börjat läsa tyska och tycker att det är jätteroligt. Spännande att vara supporter till den undervisningen då min egen tyska verkligen inte är särskilt bra längre! Grammatiken sitter dock där den ska märker jag. Tur att jag var en pluggis på högstadiet…
Idag var hela familjen ute på promenad. Ett gäng trottoarkritor låg slängda i diket och vi tog med dem hem. Det här var det uppenbarligen som vill ut. För visst är jag lite starkare idag än i går? Och mycket starkare idag än för ett år sedan! I morgon vet jag ingenting om. Det lär väl ge sig, för det är ”springdag” igen… Sist var det väldigt motigt. Ja, det har det varit hela den senaste veckan, men jag ger mig inte. Nej, det gör jag inte.
Spännande. Livet alltså. Om hur någon som har varit abortmotståndare därmed diskvalificerar sig till att vara arbetsmarknadsminister. Politik. Och tyckare. Feminister och antifeminister, abortmotståndare och aborträttsaktivister. Arbetsmarknad? Tja, jag tycker inte ämnena rör varandra direkt. En bekant till mig har skrivit en debattartikel i ämnet.
Diskussionen om huruvida ett befruktat ägg är liv eller ej går från högt till lågt. Vissa tycker livet börjar i det ögonblick befruktningen sker. Andra tycker att det börjar ”någon gång efter tjugoandra graviditetsveckan” (så länge är det möjligt att göra abort i Sverige). Åter andra tycker att ett liv börjar då barnet är önskat och planerat, men då minipiller, p-piller eller kondomer kommer till korta, då börjar inte livet alls förrän man hunnit ta dagen-efter-piller eller fått tid på kvinnokliniken. Många svenskar anser att ett foster är en del av den gravida kvinnans kropp och att ett beslut att avsluta graviditeten därför enbart är hennes. Ett par filosofer som hade slagit sina kloka huvuden ihop kom för ett tag sedan faktiskt fram till att det var okej att döda nyfödda barn som ingen ville ha, som hade någon oupptäckt fysisk åkomma eller kanske en svår sjukdom. Postpartumabort helt enkelt. Jag hade en bekant i skolan som under tonåren gjorde tre aborter innan vi hade hunnit gå ur gymnasiet. Jag har också varit beredd att ta emot någon annans oplanerade barn med öppna armar. Livet, som sagt. Inte helt enkelt, eller hur?